Entreprenör har ett visst skimmer i vissa kretsar har jag förstått; det är fint att vara entreprenör. Inte heller skolan har gått fri; entreprenöriellt lärande är, eller har i alla fall varit, något mycket eftersträvansvärt.
Jag har aldrig varit någon entreprenör, såvitt jag förstår; man ska nog vara på något annat sätt. Men vad är det en entreprenör gör som inte icke-entreprenören gör?
Jag har förstått att man ska ”starta företag”, bli företagare och inte vara löneslav, eller sälja sin arbetskraft som låter lite mer politiskt tilltalande. Man kan få en liten ledtråd om vad de där entreprenörerna vill göra om man läser lokalpressens rapportering om nystartade företag.
Med intresse följer jag vad de vill åstadkomma; de är ju trots allt entreprenörer och kommer att bidra till vårt välstånd, vi andra dom inte är entreprenöriella.
Medan jag läser blir jag alltmer desillusionerad; de ska ju inte uträtta något, nästan inga duktiga hantverkare som ska lägga tak, dra in el eller anlägga trädgårdar men en uppsjö av entreprenörer som ska ”förvalta och handla med värdepapper”.
Kanske har vi inte varit så onödiga ändå vi som har undervisat?
Lärarnas tidning är en tidning som jag sorgligt nog sällan inspireras av. Kanske beror det på att jag inte längre direkt tillhör tidningens målgrupp. I detta sammanhang erinrar jag mig en diskussion jag en gång som ung lärare hade med en äldre erfaren kollega. Hon sa ungefär så här inför min pedagogiska entusiasm: ”Det är inte lika roligt när de egna barnen inte längre går i skolan”. Just då, med två egna barn i skolåldern, föreföll hennes yttrande helt obegripligt. Numera, när både jag och barnen har lämnat skolans värld, har jag en betydligt större förståelse för hennes uppfattning. Förhoppningsvis skulle detta dock kunna ändras när barnbarnen börjar komma ifråga för pedagogiska omsorger.
Pedagogisk entusiast med lärjungar på berget
Det finns dock alltjämt några inslag i Lärarnas tidning som väcker mitt intresse; det ena är inslag som på något sätt handlar om tidigare kollegor eller deras publikationer och det andra är inslag som rör pedagogiska diskussioner på ett generellt plan. I senaste numret av tidningen (16, 17-30 okt, årg 25, 2014) fanns ett sådant inslag.
Chefredaktörens lilla inledning satte mig på spåret till en intressant krönika av Björn Kindenberg där denne beskriver ett seminarium med pedagoger och s.k. entreprenörer. Seminariet är uppbyggt enligt en sorts ”speed-datemodell” med korta – ”mikrosnabba” – diskussioner och Kindenberg noterar att han av personer med ”Entreprenör” på namnbrickan upprepat får kommentarer av typen ”Mitt råd till dig!”
Entreprenörerna förefaller övertygade om att de sitter inne med sanningen om hur skolan bör reformeras. Bland dem frodas inställningen att ”skolan är förlegad”, att det är en tidsfråga när skolan bildligt kommer att ”sprängas i luften” och att pedagogerna måste ”tänka utanför lådan”. På frågan om hur detta ska gå till konkret så levererar entreprenören fraser av typen: ”lärande sker inte bara vid en given tid” eller ”ungarna lär sig mer /…/ under en halvtimme på stan med surfplatta än under två timmar med DIG (versal i original)!”
Jag tänder förstås till på den här krönikan efter mer än 40 år i pedagogisk verksamhet. Det är inte för att jag tror att just JAG vet bäst utan för att de som lekmän inom utbildning (naivt?) tror att just DE vet bäst. Detta innebär alls inte att jag ser ner på på entreprenörer eller kreativa människor generellt, vilka givetvis kan han idéer som på ett eller annat sätt berikar och utvecklar pedagogisk verksamhet. Istället är det den förgivettagna uppfattningen att skolan (och institutionell verksamhet överhuvud) per definition är förlegad medan företagsvärlden står för utveckling och innovation, ibland uttryckt som att utbildningen borde komma ut i den s.k. ”verkligheten” som då antas finnas utanför skolan. Detta är ett slags samhälleligt narrativ som skulle behöva ifrågasättas.
Jag erinrar mig här en episod då jag som lärare blev uppringd av en förälder (en pappa förstås) då hans dotter hade hamnat i konflikt med en av pojkarna i klassen. Pappan, en företagsledare, ringer mig på kvällen (förstås!) där han med brösttoner uppmanar mig att få den här konflikten ur världen annars [skulle han agera på något sätt som jag inte minns] då han ”dagligen löser betydligt större konflikter” i sitt yrkesliv. Jag svarar lugnt: ”du är välkommen att komma till skolan och hjälpa till att lösa detta.” Han kom aldrig, kanske var det en för liten konflikt för hans expertkunskaper.
Kindenberg konkluderar att det ”kan vara tid att vi slutar med seminarier där vi diskuterar hur skolan ska ändras för att möta samhället och istället diskutera hur vi kan ändra samhället för att möta skolan.” Min personliga inställning är väl närmast att såväl entreprenörer som pedagoger ständigt bör diskutera på samma villkor och utan förutfattade meningar om den andre.
