Kategorier
ekonomi miljö politik samhälle

Vi väljer det som passar oss, tro inte annat!

3176264951_9b9b70a0b8_mNedanstående text är en reflektion kring en krönika i Borås Tidning där skribenten Johanna Grönbäck menar att vi har gått på en myt om att ekomat skulle vara bättre för människor och miljö. Det finns ingen entydig forskning som stödjer detta, menar hon.

Den inledande krönikan väckte många kommentarer till ekomatens försvar, kan man väl säga, och Grönbäck fann sig föranleden att ta upp dessa kommentarer i en följande krönika den 4 november.

*

Till dig, Johanna Grönbäck, vill jag säga att du glömde en del och därför får du lite hjälp här att komplettera det du också kunde ha tagit upp på temat tro och vetande.

”Det finns vissa frågor som är så viktiga att vi verkar bortse från vad som faktiskt ger bevisat positiv effekt. Istället omfamnar vi första bästa alternativ som erbjuds och paketeras på ett, för vår egen världsbild, tilltalande sätt.” Så har du skrivit.

Ja, Johanna, du vet inte hur rätt du har! Nog är det så att vi tenderar att välja ut det som passar oss bra; du har gjort det här och det kan säkert vara så med ekomaten också. Om vi tycker att det är viktigt att inte äta i oss gifter och att människor och djur ska ha en drägligare miljö, då väljer vi antagligen eko för att vi tror att det är bra. Den uppfattningen har vi antagligen inte fått genom att läsa forskningsartiklar. Vi fungerar så i de flesta fall.

 ”Är vi alls intresserade av att veta vad som har effekt i de riktigt avgörande frågorna såsom [privatisering av skolor, äldreboenden och sjukvård]? ”Eller är vår [politiska övertygelse] för stor för att ta in annat än det som gör att det känns rätt snarare än är sant?”

”Ingen tvivlar på (fast kanske jag i alla fall) att den som” [vill sälja ut sjukhus och äldreboenden] vill förbättra (för vem eller vilka?)”.

”Den essentiella frågan är om [de här privatiseringarna] har positiv effekt för målsättningen. I frågan om [privatisering av samhällstjänster] är forskningen tveksam, närmast negativ.”

Så här är det, Johanna, ”[i] de frågor som väcker allra mest [engagemang] och känslor har vi alla en tendens att gå på vad som känns rätt snarare än vad som är sant och rationellt.”

Är man en politisk skribent med en specifik agenda är det alldeles självklart att man väljer det som passar den politiska åsikt man förfäktar. Så gör vi förstås alla, även vi som inte har tillgång till megafonen.

Fotolänk: ”Äntligen tillbaka 🙂” (CC BY 2.0) by jonsson

Kategorier
media politik samhälle

Ge eko

5610797033_86b199d16b_m”Som man ropar (kanske var det frågar?) får man svar.” Vid olika tillfällen har jag dryftat tankegången att vi gärna omger oss med de åsikter som bekräftar det vi redan tycker, därav begreppet ekokammare om sociala medier. I en grupp på FB vars mission är att avslöja och motarbeta de värsta vulgärargumenten om immigranter gavs exempel från en riktig ”avgrundssajt” och eftersom ingen såg mig utom FB förstås (det kändes nästan som när man i de tidiga tonåren smög undan och bläddrade i den tidens porrtidningar och inte vill bli sedd) skrollade jag igenom en rad inlägg där man presenterade de vanligaste påståendena om ”gå-före-i-kön”, skolresultat, brott, bråk m.m.

Innehållet i inläggen var i och för sig inget som överraskade mig; jag hade väl blivit mer förvånad om man inte hade skrivit detta. Det som däremot överraskade mig var vilken påverkan denna störtflod av olika slags problem, presenterade med bilder och till synes helt normala rubriker från olika media, hade på mig. Jag började så smått känna att det är ”för djävligt” att DOM kan uppföra sig så att DOM får såna fördelar, att ”vanliga hederliga svenskar …” o.s.v.

Jag slutade läsa men jag inser den enorma faran i att ständigt omge sig med åsikter som stämmer överens med det man redan tycker. Vi är nog dessvärre alla sådana att vi söker upp, läser och delar sådant vi redan tycker.

Detta lämnar mig med en ganska obehaglig slutsats: Åsikterna och identiteten kommer först och vi påverkas i mycket liten grad av det som inte stämmer med det vi redan tyckte (om vi ens träffar på detta). Jag vet inte riktigt vart detta resonemang leder då det ju i grunden innebär att upplysning, diskussion och faktaargument skulle vara verkningslösa. Så får det naturligtvis inte vara!

Foto: ”Echo Boy” (CC BY 2.0) by  stephendotcarter 

Kategorier
media samhälle utbildning

Att se det man vill se

15840560238_135dc63b87_mJag tycker att det är ett problem – även hos mig själv – att man ser det man vill se. Och på nätet publicerar vi det som överensstämmer med det vi redan tänkte, vilket i sin tur läses av de som också redan tänkte på samma sätt. Någon har myntat begreppet ”ekokammare”.

Den enda gång vi nog egentligen varseblir detta är när olika ”hatkommentarer” förstärker varandra, men detta gäller ju även mer ”rumsrena” kommentarer. Egentligen  tror jag inte det finns någon möjlighet att se ”sakligt” eller ”neutralt”; man kan förstås medvetet försöka se olika sidor men ofta tar detta emot.

Tidningarna publicerar – givetvis på ledarplats men möjligen också på andra ställen – den bild som de vill att folk ska få av en viss företeelse. Nyligen läste jag i ETC om att elever på s.k. friskolor presterar något sämre på de nationella proven (varierar för olika grupper av elever) men att de ändå får bättre betyg.

En sådan uppgift är givetvis något som jag tar till mig med en viss ”vad-var-det-jag-sa-mentalitet” eftersom jag tycker hjärtligt illa om hela idén med kommersialiserade skolor och valfrihetsretoriken. Jag tror däremot inte att min högmoderata lokaltidning, Borås Tidning, som nästintill dagligen driver friskole-, privata äldreboende- och valfrihetsfrågor gärna publicerar negativa uppgifter om de kommersiella skolorna och dessas betygsättning.

Hur lätt det är att köpa en historia som passar ens världsbild och sprida den vidare. Hur snabbt händelser blir svart-vita, de väldigt onda mot de väldigt goda och så alla nyanser som inte får plats i den mediala dramaturgin. Och inte minst kanske hur en sådan diskussion passar rasister som handen i handsken.

Ovanstående citat handlar om något som vi nog upprördes av helt nyligen, nämligen uppgiften om att en skola i Ronneby på ett apartheidliknande sätt krävde separata ingångar och toaletter för de inhemska barnen och för immigrantbarnen.

Nu beskrivs i artikeln att det faktiskt inte var exakt så som det framställdes i pressen. Men den andra historien (jag höll på att säga ”den riktiga” men det hade kanske blivit problematiskt med tanke på vad jag skrivit ovan) hade förstås inte väckt särskilt stor medial uppmärksamhet.

Hela artikeln finns på: http://www.etc.se/ledare/darfor-borde-journalister-dubbelkollat-storyn-om-skolan-i-ronneby

 

Fotolänk: ”Newspaper” (CC BY 2.0) by  remmerysilke

Kategorier
dokumentär ekonomi natur politik språk

På spaning efter sanningar

Halt! by outtacontext, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  outtacontext 

 

I en artikel med titeln ”Dags att ta konsekvenser av forskningen” (FT10 juni 2015) beskriver Kjell Vowles den brittiske forskaren Kevin Anderson som är illa tåld av sin kollegor som menar han är politisk när han talar om miljöfrågorna. Själv menar Anderson att det är de tysta som är politiska. En forskares uppgift är att beskriva så korrekt som möjligt utan att snegla på vad som lönar sig.

Detta tycker jag är en generellt intressant fråga. Många gånger är det nog så att det som ogillas behandlas av motståndarna som någon sorts extrem åsikt som endast personer med politiserade åsikter hyser medan de egna åsikterna minsann är fakta. I grunden är förstås allt politik och handlar om vilka sanningar man vill ska vara sanna. Detta gäller såväl höger som vänster i politiken.

Felet med nationella utsläppsberäkningar
Att förbruka energi är ett nollsummepel. När vi i Sverige slår oss för bröstet och pekar på minskade utsläpp innebär detta nästan alltid att vi har förflyttad vår produktion och förbrukning av sådant som genererar utsläpp till någon annan stans på jorden.

Likaså när vi flyger på semseter ”because we are worth it” så bränner vi energi för någon annan. Eftersom vi vet att ”kakan” håller på att ta slut ”äter” vi så mycket som möjligt innan någon annan tar det som finns kvar.

Bröderna Göring
Läser också om en bok av James WyllieBröderna Göring”. Herrmann, andreman under nazismen, behöver ingen vidare presentation, men den yngre brodern, Albert, hade en helt annan agenda och beskrivs tillsammans med personer som Wallenberg och Schindler, alltså personer som gjorde gott för andra.

Det beskrivs att Albert varnade sin storebror för ”den där fähunden Hitler”. Kanske, antyder skribenten, hade han trots allt nytta av namnet Göring och åtnjöt ett visst beskydd av storebrorsan. Kanske var det också så att Albert på något sätt ville gottgöra broderns illdåd.

Kategorier
politik samhälle språk

Skapad verklighet

looking for reality by AlicePopkorn, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  AlicePopkorn 

 
Bland de böcker som gjort starkt intryck på mig under många års högskoleutbildning är Joseph Petraglias Reality by Design (1998) där en designad – eller uttryckt på annat sätt – verkligheten som retorisk konstruktion är en central tanke. Petraglia menar att det vi uppfattar som den sanna verkligheten är det som vi blivit övertygade om, alltså så som den tillrättalagts – designats – av någon. En vetenskaplig sanning är sann tills dess argumenten för ett annorlunda synsätt tar över. Jag tror nog inte att detta är särskilt kontroversiellt, speciellt inte när det gäller t.ex. naturvetenskap eller medicin.

De som läst lite av vad jag skrivit innan inser att jag i hög grad brottas med designade eller formgivna verkligheter och verksamheter inom samhällsvetenskap och politik. Samhällsvetenskap är naturligtvis mycket mer komplicerat än naturvetenskap då det i någon mening handlar om att den riktar sig mot ”rörligt mål” eftersom resultaten direkt påverkar det man uttalar sig om och därmed förändrar det man nyss uttalat sig om.

Politik är kanske det tydligaste exemplet på en designad verklighet. Ja, det är politikens själva idé att med retoriska medel övertyga människor om en viss ståndpunkt. Politik är ingen vetenskap alls och är därför en designad verklighet byggd på åsikter, värderingar eller hur man vill att något ska vara. Detta utesluter förstås inte att man försöker åberopa forskning som man menar stödjer ens åsikter.

Ekonomi är just ett sådant område med en aura av vetenskaplighet som politiker gärna åberopar. Här lyckas de också i hög grad övertyga väljarna om att det går att sätta pris på allt, till och med på miljön, och därigenom minska påverkan genom t.ex. handel med utsläppsrätter. Naturen är naturligtvis ingen handelsvara men siffror har som bekant den egenskapen att de framstår som objektiva oavsett hur knepigt man än kvantifierat något som inte självklart låter sig kvantifieras.

Låt mig avsluta med tre intressanta påståenden som jag lärt mig av mycket insiktsfulla personer under min utbildning.

  • Det som är lätt att mäta är sällan värt att mäta. Det som inte lämpar sig att mäta kvantitativt bör heller inte mätas i siffror. Dessvärre har det genom den starka tilltron till new public management blivit allt vanligare att man tror if you cannot measure it, you cannot control it och därför försöker man kvantifiera sådant som inte egentligen låter sig kvantifieras (exempelvis ”vårdkvalitet”).
  • Kvalitativa egenskaper t.ex. vårdkvalitet måste alltid operationaliseras om de ska mätas. Det innebär att man måste mäta något annat, något som man anser indikerar en kvalitativ egenskap. Följaktligen blir aldrig mätningar bättre än de operationaliseringar man har gjort; var och en förstår att här finns ett stort spelrum. I politik t.ex. är man vanligtvis inte alls överens om dessa mätningar utan istället utnyttjar man mätvärdenas förmenta objektivitet till än det ena än det andra syftet utan att vi medborgare har så stor möjlighet att avgöra värdet av argumentationen (politikernas bollande med miljarder hit eller dit). Resultatet brukar väl bli på att man håller på sitt ”lag” ungefär som i sport. Ett mera brutalt sätt att beskriva sifferexercisen är att säga att ”skit in ger skit ut”, oavsett vilken avancerad statistik man försöker blända oss med.
  • Om jag håller något för sant måste jag alltid vara medveten om under vilka villkor detta är sant och vara öppen för att det skulle kunna vara på annat sätt under andra villkor. Alltså om jag hävdar att något är på ett visst sätt bör jag samtidigt vara öppen för att det skulle kunna vara på annat sätt om de villkor och premisser jag åberopar vore andra eller ändrades.

 

Oerhört konstruktivt, tycker jag! Tänk om våra politiker (från höger till vänster) tänkte så och gjorde det till en politisk styrka att vara lyhörd och påverkbar för ny eller förändrad information. Vilka spännande debatter det då skulle bli i jämförelse med dagens koreograferade narrspel.

Upptäckte senare att jag redan skrivit ett inlägg i samma anda här för den som är intresserad: http://netinhe.blogspot.se/2013/01/vad-valjer-vi-att-tro-pa.html