Kategorier
dokumentär politik samhälle språk

Följa med strömmen

Waterdrop - טיפת מים by Eran Finkle, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  Eran Finkle 

 

Om man häller en droppe vatten på ett lutande papper, kommer denna att rinna iväg på ett nästintill slumpartat sätt (går säkert att ifrågasätta slumpen här, men ändå…). Det intressanta är att följande vattendroppar kommer att ta samma bana och sluta i samma pöl. Den här bilden inledde en artikel om dokumentärfilmens konventioner och estetik. Jag kan inget om dokumentärfilm men det fanns en del resonemang som jag tycker är allmängiltiga.

Droppen (-arna) symboliserar någon sorts ”mainstream” som gör att vi tenderar att tycka ”samma” som andra. Jag antar att det finns en ganska stor konsensus kring ont och gott i relation till de dokumentärfilmer som visas i SVTs nyhetsprogram. Vi tenderar att betrakta dokumentären som en sann bild av det som sker. Själv har jag alltid tyckt att det var spännande att tänka vad vi skulle sett om fotografen riktat kameran mot något annat. Hade det blivit mindre dokumentärt då?

En fotograf måste ju fotografera något som ”händer”. Säg att fotografen söker upp en gata med stenkastande och skrikande människor. I vår tv kommer detta säkert att med hjälp av en auktoritativ speakerröst att förmedlas som ”vilda protester” mot något. I själva verket kanske fotografen har filmat en skränande pöbelhop med minimalt politiskt inflytande. De politiskt viktiga besluten fattas kanske vid ett förhandlingbord på någon helt annan plats, men detta gör sig inte lika bra på film, förstås. Egentligen har vi väldigt liten chans att bilda oss en egen uppfattning om vad som sker.

Man kan tycka att dokumentärfilmer är mer objektiva än andra men ur en annan synvinkel är objejktivitet en omöjlighet. Det blir heller inte mer objektivt för att man förenklar och tror att båda sidor skall komma till tals; det finns nämligen inte bara en ond och en god sida; det finns alltid fler. Objektivitet är helt enkelt omöjlig; alla ser genom sina föreställningar, så även den som utger sig för att rapportera dokumentärt.

Den inledande bilden om alla droppar som följer samma väg handlar om dokumentärens konventioner, vilka gör att vi förväntar oss att det skall se ut på ett visst sätt och som i sin tur gör att vi låter oss manipuleras av de tekniska verktyg som filmaren använder sig av, varav speakerrösten är ett sätt att bildligt ”ta oss vid handen” och se till att vi uppfattar på det sätt som filmskaparen avsett. Form och innehåll är inte så separereade som man tror. Det finns en naivitet som hindrar oss från att upptäcka  den kopplingen. Hur skulle man göra annars, är väl en rimlig fråga?

Den intervjuade filmaren säger, att dokumentärfilm traditionellt tittar på världen som ett objekt utanför oss själva och försöker förklara världen. Det slår mig här att det är väl också så som naturvetenskapen betraktar världen? Filmaren menar att det är ett av journalistikens största problem att att den delar upp världen i kategorier (t.ex. ont och gott). Det finns alltid fler än två sidor. Att tro att man ska ge motsatta åsikter lika utrymme i tron att man är objektiv är ansvarslöst och dålig journalistik, menar han.

Även om en dokumentärfilm har en direkt relation till verkligheten så filtereras den genom tittarens världsbild. Han vill därför försöka bygga upp en annan estetik som gör att tittaren interagerar. Det kan mycket väl vara så att en film är baserad på sunda värderingar men ändå misslyckas därför att argumenten inte bidrar med något som  tittaren interagerar med (engageras personligen av). Här känner jag mig lite träffad själv, faktiskt! Jag tvivlar inte på att mina värderingar om skolan, marknaden och högerpolitiken är något jag står för och gärna argumenterar om men kanske är det som den här filmaren säger att det inte tillför något nytt?

Hur skulle man då kunna skapa något som berör människor. Den intervjuade filmaren säger att han inte har för avsikt att komma med upprörda avslöjanden (kanske av typen ”Uppdrag granskning”?). Han ger ett intressant exempel när han skall göra film om vapentillverkning. Han vill inte göra upprörda avslöjanden (som många ”vänstermänniskor”) utan han vill prata med människor i vapentillverkning;  hur de påverkas och då inte bara de som riskerar att dödas av vapnen. Han vill också prata med de som arbetar i fabrikerna (här tänker jag på Boforsarbetarna t.ex.). Hur tänker de som konstruerar vapen? Avsikten är aldrig att demonisera eller svartmåla. Det är kontraproduktivt att svartmåla, menar han. Istället är det interaktion han är ute efter. Det senare tolkar jag mer som att han inte levererar några entydiga sanningar utan istället tvingar människor att ta ställning utifrån hur de uppfattar det de ser.

Om jag skulle dra ett exempel som jag tror jag förstår bättre, skulle det kunna handla om etnografiska studier i jämförelse med studier som anger sina resultat i siffror och tabeller. En etnografisk studie kommer visserligen till ett resultat men det är ingalunda något som är objektivt och fristående från forskaren (och sannolikt inte heller från läsaren), vilket naturligtvis inte någon studie är även om vi ofta förleds eller övertalas att tro att något är  ”vetenskapligt bevisat”.

Avslutningsvis, tycker jag att min läsning av den här intervjun har fått mig att interagera med stoffet. Naturligtvis är det så att inget är svart eller vitt även om den politiska debatten (och mina egna råsopar mot borgerlighet, höger och marknad) är ett sorgligt exempel på förenkling och kategoritänkande.