Taggkommersialism

Trovärdigheten i medier avgörs bakvägen

twittrare med mobilRojin Pertow skriver om mediernas förtroendekris i ett inlägg som jag gärna vill reflektera vidare kring.

”Från höger till vänster föraktas och förtalas mediernas trovärdighet.”

Lite längre ner skriver Pertow: ”Åsikter och ställningstaganden [som] bekräftar den egna världsbilden /…/ är tryggare att läsa än motsägelsefulla fakta om den komplicerade framtiden.”

Förtroendet för medierna (tidningar, radio, tv) var högre förr, menar hon. Detta beror inte nödvändigtvis på att mediernas kvalitet har försämrats utan istället på att tillgången till så många sämre medier har ökat.

”Oetablerade bloggar och medieplattformar ploppar upp som svamp i höstskogen” och vinner klick från den uppkopplade massan. De etablerade medierna får allt svårare att hänga med.

Klickjakt

När åsiktsplattformarna går ihop med ett kommersiellt intresse av att bli mest klickad på, har vi ett ”katastrofrecept för framtiden”. Medierna jagar klick och konsumenterna jagar bekräftelse för sina åsikter.

Pertow menar att förtroendet för medierna numera går bakvägen. ”Från att ha haft nyhetsrapporteringen som lackmuspapper (min kommentar: riktmärke, indikator) för kvalitet” vänder sig läsarna numera till de traditionella medierna för att avgöra om mediet är trovärdig enligt de sociala medier man följer eller helt enkelt enligt den egna uppfattningen om hur man vill att något ska vara; enligt mig (min kommentar) som det numera allt oftare heter. Har det etablerade/traditionella mediet då en avvikande åsikt är risken stor att det beskylls för att dölja sanningen, ”mörka” eller helt enkelt klassas som ”PK”.

För det här tillståndet bär mediernas egen jakt på klick en del av skulden. Dessvärre är det nog så att vi själva bär den största skulden efersom vi söker bekräftelse hos dem vi sympatiserar med. En del är alltså mediernas eget fel men det mesta är vårt eget fel.

Fotnot: Att artikeln inleds med en stor bild av den amerikanske presidenten är möjligen en ren tillfällighet.

Fotolänk: ”Tvitter” (CC BY-NC 2.0) by TU/ Swedish Media Publishers’ Association

 

 

Om en döende intellektualism

Intellectual Property - A Free Stone Tex by duiceburger, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  duiceburger 

 

 

Varken jag själv eller någon som känner mig skulle ge mig epitetet ”intellektuell”. Även om jag både har arbetslivserfarenhet från ett s.k. intellektuellt yrke och en hyfsad akademisk utbildning, ligger det inte riktigt för mig att engagera mig i alltför lärda (eller förment lärda) diskurser. Snarare dras jag till mer konkreta och fysiska aktiviteter som paddling, skidåkning och även fotografering och lite körsång.

Detta innebär förstås inte att jag är en ”sportfåne” även om jag kan snöa in på väldigt specifika saker som hur man smartast byter hand på skotet vid stagvändning med jolle, hur man gör frånskjut med ”double push” vid inlinesåkning, hur man hittar den perfekta armvinkeln vid stakåkning eller hur man koordinerar kropp och paddel vid en roll med kajaken. För att nu bara nämna några bisarra nörderier.

Fotointresset startade väl någon gång i femtonårsåldern då alla kameror var manuella så att man var tvungen att begripa vad man gjorde innan man tryckte av. Dessutom fotograferade man ju med film – färg eller svart/vitt – vilket gjorde att man inte kunde fotografera lika ”tanklöst” som idag.

Då jag under många år skolats i sociokulturella tänkesätt inser jag förstås att inga av de ovan nämnda aktiviteterna är att betrakta som rent praktiska och därmed befriade från intellektuella komponenter. Likväl kan man ibland tala om intellektualism som företeelse – som något positivt – och då som en motsats till det aningslösa; den populistiska magkänslan.

En sådan motsättning beskrivs intressant i en artikel med titeln Intellektualismen är döende i väst av Martin Holmquist (FT 28 okt, 2015) där han berättar om den kinesiska konstnären Xiaolu Guo som växte upp i Kina med en radikal konstnär till far och med en mor som var hängiven maoist (som t.o.m. anger fadern!).

XG får till slut chansen att komma till det Väst som hon beundrade för 60-talets starka intellektuella patos. Idag är hon brittisk medborgare och kan utifrån se det ekologiska förfallet i Kina. Vad som emellertid upprör henne än mer är utarmningen av den västerländska kulturen där ”intellektualismen är döende”.

Numera ser det radikalt annorlunda ut än det som hon beundrade; nu är allt kommersialiserat. Folk i gemen skrattar om man råkar tala om de intellektuellas makt i Storbritannien; det betraktas som ”omodernt och dumt”. Konsumtionssamhället tar över och tvingar fram nya uttryck och tänkesätt. Hon ser att de som sysslar med konst och litteratur är extremt självupptagna; det gäller att skapa sin egen nisch (varumärke?). Livet i väst idag är på många sätt raka motsatsen till den bild som Xiaolu hade som ung.

Om jag tänker ett varv till på detta, inser jag att även vårt samhälle är genomkommersialiserat- vi ska ha ”mer pengar i plånboken” – och att intellektuell verksamhet – bildning – inte står särskilt högt i kurs. Men kanske är det också så att Xiaolu hade en naiv bild, inte bara av de intellektuella i väst utan också av samhällsutvecklingen.

Jag erinrar mig i detta sammanhang en liten episod från min lärarutbildning. Vi hade samhällskunskap eller vad ämnet kunde ha hetat och vid något tillfälle hävdade jag tvärsäkert att i framtiden, när vi som var unga tagit över olika samhälleliga verksamheter, så skulle det inte bli krig och konflikter; vi var helt enkelt för insiktsfulla för detta. Jag tror att jag faktiskt var övertygad om att jag hade rätt.

Idag, när vi har facit, inser vi förstås alla hur fel jag hade; numera är det värre än någonsin. Konflikter, ojämlikhet och en ohämmad kapitalism är dessvärre utmärkande för även vårt samhälle idag.

Idag handlar även politiken främst om att köpa röster i bästa kapitalistiska anda medan ideologiska (intellektuella idéer om samhället) spelar en underordnad, för att inte säga tynande roll.

Även för en vänsterregering.

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑