Kategorier
informationsteknologi politik samhälle teknik

Meningslösa krig

Verdun
Verdun

Jag fick mig tillsänt på posten en publikation med titeln Kvällsstunden. Min första impuls var att kasta tidningen tillsammans med övrig reklam men när jag ”klätt av den” inlplastningen bläddrade jag och fann ett mycket disparat innehåll. Den får ligga utanför bastun tänkte jag så kan jag titta lite i den om jag läst klart de ”ordinarie” publikationerna.

Först föll min blick på en den inledande artikeln, ”Ett långt och blodigt slag”, av Ulf Nihlén. Den handlade om striderna på Västfronten vid Verdun och Somme 1916.

Artikeln beskriver hur tusentals (ja, miljontals!) soldater offrades i meningslösa attacker över – som Nilhlén skriver – värdelös  terrräng. Det intressanta är föstås vad som kan ligga bakom sådana vansinniga strategier eller hur man skriva som den brittiska överbefälhavaren Douglas Haig: ”Jag tycker inte att det verkar så farligt.

Man har inte fullt ut kunna förklara varför kriget fortsatte år efter år med dessa enorma förluster och hur miljoner soldater kunde offras utan några taktiska vinster?

Välgrundade antaganden är att det handlade om prestige och överspänd patriotism; sannolikt också krigets absurda logik där människor förvandlas till siffror och fronter blir tilll linjer på kartor. De flesta högre militärer levde i en skenvärld utan kontakt med verkligheten, menar Nihlén.

Till detta ska läggas att de som organiserade krigsinsatserna återförde felaktig information om kriget, vilket gjorde det omöjligt för politiker att fatta adekvata beslut om krigföringen. Protester från sunt tänkande individer försvann därför i propagandan.

Sannolikt skulle det inte vara möjligt att kommendera upp våg efter våg av soldater mot en säker död idag, men framförallt tror jag att sådan krigföring är helt ”utdaterad” numera.

Om det ska stridas idag på det här sättet ”lag mot lag”, så finns det ju helt andra typer av vapen som gör det möjligt att mer strida på avstånd även om de ”vildhjärnor” som (alltför) ofta visas på tv-nyheterna gärna uppträder till tänderna beväpnade med olika slags handeldvapen.

Det mest ”moderna” draget i krigföringen i det krig som beskrivits ovan är förstås desinformationen. Jag tror att dagens ”krig” framförallt handlar om information/desinformation. Det gäller att skapa opinion och få så många som möjligt på sin sida. Alla nutida konflikter uppfattar vi genom den information vi fått; det må vara Krim, IS, Syrien och längre tillbaka Sovjetunion, Kuba m.fl.

Sannolikt är ett informationsövertag det mest verkningsfulla vapnet. Informationen filtreras sedan vidare genom olika medier där ytterligare intressepålagringar görs. Det enda vi som ”slutanvändare” har att hålla oss till är mediebilderna av olika fenomen.

Foto:
Verdun par Félix Vallotton (Musée de l” (CC BY 2.0) by  dalbera 

Kategorier
klass samhälle skola utbildning

Lärare eller robot?

Föreläsningsrobot?
Föreläsningsrobot?

I Pedagogiska Magasinet 1 Feb 2016, går läraren i tyska och historia Stefan Jarl ”till storms” mot den finske professorn Pasi Sahlberg för att denne i en interjvju lär ha sagt att lärare som ”föreläser” på klassiskt manér lika gärna kan ersättas av en robot. Detta är förstås en utmanande utsaga för lärare!

Sedan beskriver Jarl en skicklig lärare som på ett levande sätt  berättar och inspirerar till att frågor och samtal mellan lärare och elever kommer till stånd. Kan detta ersättas av en robot, frågar Jarl och svaret är givetvis: NEJ!

Nu tycker jag att Jarl försöker jämföra ”äpplen och päron”. Det stimulerande samtal han beskriver skulle jag inte vilja likna vid en föreläsning, snarare en sorts seminarium eller ett ”sonderande samtal”. Det är ju så vi VILL att undervisning ska gå till. Jag tror faktiskt inte att någon lärare ”föreläser” så som man tänker sig att en akademisk föreläsning i en stor sal med kanske mer än hundratalet deltagare går till. Även om också denna undervisningsform kan ha sina poänger som en ”inspirerande performance” eller annat positivt, kan man säkert ifrågasätta eller åtminstone diskutera en sådan presentationsform idag då informationen  – innehållet – mycket enkelt kan presenteras online i form av bilder, ljud, text eller video.

Förespråkarna för den traditionella formen av föreläsning brukar då säga att det åhörarna går miste om är möjligheten att ställa frågor om de får informationen på nätet. Mot detta kan man mycket väl argumentera  att det är en försvinnande liten del av ett auditorium på hundratalet individer som faktiskt kan ställa frågor; det är enbart de längst fram, de som vill synas och höras och de som sannolikt inte ställer ”mina” frågor utan enbart stör presentationsflödet.

Onlinepresentationen i ljud, bild, text eller video erbjuder däremot rika möjligheter till interaktion med materialet i form av möjligheter till repetition, gemensamma frågor (FAQ), diskussionsgrupper och annat. När sedan de studerande träffar den engagerade läraren som t.ex. Stefan Jarl, finns redan en ”förförståelse” för innehållet. Min nätmentor Stephen Downes brukar säga: ”If your are just presenting information, online is better than classroom”.

Nu hör jag förstås mullret i leden där man hävdar att dagens studerande/elever inte kommer att bry sig om alla möjligheter att förbereda sig inför det stimulerande samtalet med läraren, det som Jarl beskriver så fint.

Säkert är det så men det är en annan fråga, den som Enkvist berör i en annan artikel i samma publikation, nämligen att vi har ”lurat” eleverna att det ska vara så roligt och att de i konstruktivistisk anda ska ”söka” sin kunskap. Jag tror säkert att de flesta människor ”söker” sin kunskap, framförallt utanför de formella undervisningssituationerna, men om man  vill att de ska engagera sig i en viss typ av kunskap – den som betygsätts i skolan, blir det nödvändigt att göra tydligt vad som gäller. Om eleven då väljer att inte söka den anbefallda kunskapen, måste detta få konsekvenser för individen själv och inte för läraren eller skolan så som det nu är inrättat.

Förr i tiden – 60-tal i mitt fall – var man livrädd för att inte klara studentexamen och få gå ut ”bakvägen”. Idag ”tar man studenten” och sjunger ”… fy fan vad jag är bra!” även om man är underkänd i flertalet ämnen. I mitt fall vid det ”fiiina” Läroverket hade ett underkännande och ”bakvägen” ut som följd blivit en katastrof helt enkelt. Jag har aldrig varit suicidal men för mina stackars arbetarföräldrar och alla släktingar glatts åt ”den förste i släkten som tog studenten” hade skammen och missräkningen blivit monumental. ”Vi greps kanske av övermod!” hade nog mamma tänkt. Borgarbarnen, å andra sidan,  underkändes och gick om ett år utan att det var någon katastrof. Vad gjorde väl det; framtiden var ändå utstakad? De blev inte ens ”kränkta” av att bli underkända.

Bildlänk: ”WIDER Annual Lecture 13 The Trade-Develo” (CC BY 2.0) by  UNU-WIDER 

Kategorier
dokumentär politik samhälle

Förd bakom ljuset?

Propaganda by Pulpolux !!!, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  Pulpolux !!! 

 

Jag återkommer till ett tema som jag skrivit om flera gånger tidigare: Vad är sant? Hur ska vi vet vad som är sant?

Om världspolitiken finns just nu ett dominerande tema: Putin är en opålitlig figur som vill erövra omgivande stater och därför måste EU och Nato agera. Jag utesluter naturligtvis inte att det faktiskt kan förhålla sig så men det är inte Putins karaktär som är i fokus för den här spaningen.

De historiska händelserna från Karl XII:s och senare kungars tid underlättar förstås för oss att välja sida. Sannolikt närmar sig också journalister från väst Ryssland med misstänksamhet.

Om jag vore journalist, uppväxt i väst skulle jag antagligen närma mig Ryssland med ungeär denna fråga: Vilka illdåd tänker Putin nu hitta på? Jag tror egentligen att alla som växt upp i väst närmar sig Ryssland med en stor portion misstänksamhet; det gäller förstås också mig själv.

Som vanlig medborgare får man den bild som förmedlas till oss. Om alla som rapporterar om något – vad det vara månde – på ett visst sätt är det givetvis svårt att få någon annan bild. Här brukar man också påtala att ryska medier är hårt styrda så att de rapporterar rätt saker.

I våra medier får vi nästan enbart den negativa bilden: Putin erövrade Krim! Ryssland är aggressivt mot flera grannländer. Är Putin en skurk som måste stoppas eller handlar han enbart rationellt och utav nödtvång? Här känner jag en stor vanmakt.

Om jag vore i Putins kläder, skulle jag nog oroa mig för hur ”fienden” går i ställning alldeles utanför mina gränser i Baltikum, i Polen, i Ukraina m.fl. Kunde jag bara sitta med armarna i kors och titta på detta?

Vår beredskap är god!” sa P-A Hansson trots att han visste motsatsen, men visst invaggades den tidens svenskar i någon sorts trygghet av uttalandet. Kanske är det trots allt så att även Putin måste visa för sina medborgare att hans ”beredskap är god” även om den givetvis är helt underlägsen den som EU och Nato kan mobilisera.

Man kan undra hur det känns att ha ett starkt Nato alldeles utanför sina gränser. USA skulle naturligtvis aldrig tillåta att Mexico,Canada och andra närliggande stater ingick i en militärallians med Ryssland. USA skulle göra processen kort så som man tidigare visat mot länder med misshaglig politik.

Svenskar i gemen – kanske som Natomedlemmar – vill säkert att USA ska kommondot över Ryssland och visa var skåpet ska stå. Men tänk om vi tycker så som en följd av den information vi dagligen får?

Ibland funderar jag så här: tänk om vi är utsatta för en gigantiskt desinformation? Alla vet ju att sanningen är det första som offras vid internationella konflikter? Inga krig kan startas utan medierna!

Jag tor att Martin Ljung sa ungefär så här i en scen för länge sedan när han inkallades till militärtjänstgöring och informerades om ”lede fi”: ”Hur faan ska jag kunna bli arg på honom?

Svaret vet vi numera: Medierna ordnar detta åt oss.