Föreläsningsrobot?

Föreläsningsrobot?

I Pedagogiska Magasinet 1 Feb 2016, går läraren i tyska och historia Stefan Jarl ”till storms” mot den finske professorn Pasi Sahlberg för att denne i en interjvju lär ha sagt att lärare som ”föreläser” på klassiskt manér lika gärna kan ersättas av en robot. Detta är förstås en utmanande utsaga för lärare!

Sedan beskriver Jarl en skicklig lärare som på ett levande sätt  berättar och inspirerar till att frågor och samtal mellan lärare och elever kommer till stånd. Kan detta ersättas av en robot, frågar Jarl och svaret är givetvis: NEJ!

Nu tycker jag att Jarl försöker jämföra ”äpplen och päron”. Det stimulerande samtal han beskriver skulle jag inte vilja likna vid en föreläsning, snarare en sorts seminarium eller ett ”sonderande samtal”. Det är ju så vi VILL att undervisning ska gå till. Jag tror faktiskt inte att någon lärare ”föreläser” så som man tänker sig att en akademisk föreläsning i en stor sal med kanske mer än hundratalet deltagare går till. Även om också denna undervisningsform kan ha sina poänger som en ”inspirerande performance” eller annat positivt, kan man säkert ifrågasätta eller åtminstone diskutera en sådan presentationsform idag då informationen  – innehållet – mycket enkelt kan presenteras online i form av bilder, ljud, text eller video.

Förespråkarna för den traditionella formen av föreläsning brukar då säga att det åhörarna går miste om är möjligheten att ställa frågor om de får informationen på nätet. Mot detta kan man mycket väl argumentera  att det är en försvinnande liten del av ett auditorium på hundratalet individer som faktiskt kan ställa frågor; det är enbart de längst fram, de som vill synas och höras och de som sannolikt inte ställer ”mina” frågor utan enbart stör presentationsflödet.

Onlinepresentationen i ljud, bild, text eller video erbjuder däremot rika möjligheter till interaktion med materialet i form av möjligheter till repetition, gemensamma frågor (FAQ), diskussionsgrupper och annat. När sedan de studerande träffar den engagerade läraren som t.ex. Stefan Jarl, finns redan en ”förförståelse” för innehållet. Min nätmentor Stephen Downes brukar säga: ”If your are just presenting information, online is better than classroom”.

Nu hör jag förstås mullret i leden där man hävdar att dagens studerande/elever inte kommer att bry sig om alla möjligheter att förbereda sig inför det stimulerande samtalet med läraren, det som Jarl beskriver så fint.

Säkert är det så men det är en annan fråga, den som Enkvist berör i en annan artikel i samma publikation, nämligen att vi har ”lurat” eleverna att det ska vara så roligt och att de i konstruktivistisk anda ska ”söka” sin kunskap. Jag tror säkert att de flesta människor ”söker” sin kunskap, framförallt utanför de formella undervisningssituationerna, men om man  vill att de ska engagera sig i en viss typ av kunskap – den som betygsätts i skolan, blir det nödvändigt att göra tydligt vad som gäller. Om eleven då väljer att inte söka den anbefallda kunskapen, måste detta få konsekvenser för individen själv och inte för läraren eller skolan så som det nu är inrättat.

Förr i tiden – 60-tal i mitt fall – var man livrädd för att inte klara studentexamen och få gå ut ”bakvägen”. Idag ”tar man studenten” och sjunger ”… fy fan vad jag är bra!” även om man är underkänd i flertalet ämnen. I mitt fall vid det ”fiiina” Läroverket hade ett underkännande och ”bakvägen” ut som följd blivit en katastrof helt enkelt. Jag har aldrig varit suicidal men för mina stackars arbetarföräldrar och alla släktingar glatts åt ”den förste i släkten som tog studenten” hade skammen och missräkningen blivit monumental. ”Vi greps kanske av övermod!” hade nog mamma tänkt. Borgarbarnen, å andra sidan,  underkändes och gick om ett år utan att det var någon katastrof. Vad gjorde väl det; framtiden var ändå utstakad? De blev inte ens ”kränkta” av att bli underkända.

Bildlänk: ”WIDER Annual Lecture 13 The Trade-Develo” (CC BY 2.0) by  UNU-WIDER