Det förefaller som om det för närvarande pågår en viss diskussion om ”läxor”. Själv tycker jag att läxor är ett snävt begrepp som leder tankarna fel. Vi återkommer till detta senare men låt mig först redovisa utifrån vilken erfarenhet jag tar till orda i den här diskussionen.
Jag har givetvis gått i skolan själv och har därtill varit elev/student på alla nivåer i vårt utbildningssystem. Sen har jag också haft förmånen att ha följt egna barn som passerat genom utbildningssystemets olika nivåer. Slutligen har jag också undervisat i olika sammanhang under mer än fyra decennier. Jag tycker mig veta ganska väl vad jag talar om men givetvis inser jag att mitt vetande inte är heltäckande och att andra kan ha gjort andra viktiga erfarenheter.
Mediedebatten
I ett debattprogram i Sveriges Television framfördes för en tid sedan kraftig kritik mot läxor av en uppretad förälder som tyckte att det måste vara fel att skolbarn skall behöva arbeta efter skoldagens slut när de vuxna i normalfallet inte gör detta. Till detta kunde även läggas de vanliga argumenten om att det är synnerligen orättvist med läxor, då några kan få mycket hjälp hemma medan andra inte kan få hjälp eller att man saknar lugn och avskildhet när man skall göra läxan. Underförstått fanns också en kritik mot lärarna i skolan som gav dessa läxor då det ansågs vara ett sätt för läraren att lasta över arbete på hemmen. Här fanns, skall tilläggas, också motargument bl.a. av en känd professor som menade att det var nödvändigt med hemarbete om svenska elever skulle ha en chans att hävda sig i konkurrens med andra länder. Trots de olika ståndpunkterna, menar jag, att det inte blev någon mer djupgående diskussion om hur man skall förstå det fenomen som går under beteckningen läxor.
Många journalister är snara att haka på den här debatten och med journalistisk förenkling blir det lätt till en fråga om huruvida läxor är bra eller inte. Jag erinrar mig här ett telefonsamtal jag fick en gång från en journalist som skulle skriva om läxor för en tidskrift. Journalisten ville förstås i första hand veta om jag var för eller emot. Men jag vägrade att föra diskussionen på dessa villkor och komplicerade nog frågan något för den stackars journalisten.
Förenklad bild?
Läxor uppfattas i allmänhet som ett ganska okomplicerat fenomen av såväl journalister som föräldrar och en försiktig gissning är att man definierar det som ”det arbete man åläggs av skolan att utföra utanför skoldagen och som alltid har förekommit i skolan både som disciplinerande verksamhet och för inlärning”.
När man säger läxor är det alltså något som är knutet till skolan och vi kan nog vara ganska överens om att ordet har negativa konnotationer. Alla har vi ju någon gång slitit med läxan när vi hellre velat göra något roligare. Men jag tror också att vi kan vara överens om att skola och utbildning finns till därför att vi behöver lära oss sådant som inte är så lätt att lära sig utan en formaliserad utbildning. Kanske kunde det därför vara mer fruktbart att fokusera diskussionen på själva lärandet istället för på läxor?
Lära (sig)
Att lära sig något kräver tid, mycket tid om man skall bli riktigt bra på något. Vi har nog alla hört om det oändliga antal timmar (jfr ”Övning i 10 000 timmar slår medfödd begåvning” http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/talang-ar-overskattat_6563987.svd) som exceptionellt duktiga personer lär ha ägnat åt slagskott, violinspel, kirurgi eller vad det än gäller. Drivkraften här är förstås att man vill bli bra på något som är väldigt viktigt för individen.
Att något är roligt är en stark drivkraft men i många fall måste det till något mer. Den som har sett på tv hur blivande stjärngymnaster och konståkare från länder med en annan syn på träning än vår, måste nog inse att det långt ifrån alltid är så roligt att lära in något nytt. Här är säkert både smärta och tårar en del av lärandet. Nu gäller inte detta inte enbart idrott, utan även för utbildning generellt.
Under en följd av år har vi starkt betonat det lustfyllda lärandet och detta är förstås positivt. Dessvärre har man förfört såväl skolans elever som dess ledare så att dessa har invaggats i föreställningen att ”roligt” är ett tillräckligt villkor för lärande. Detta får till följd att skoleleven inte lär sig om något uppfattas jobbigt eller tråkigt (trots egen dator). Skolledare kan likaså vara förförda av förställningen om lärande som en sorts underhållning och därför anklaga sina lärare för att inte ha tillräckligt rolig undervisning om elever inte når målen.
Med ovanstående resonemang som bakgrund vill jag sätta in ”läxor” i ett lärandeperspektiv och jag tänker helt utelämna diskussionen om var och när man skall ägna sig åt lärandet.
Den egna insatsen
Jag tror att vi alla kan vara överens om att det är bra ifall det är roligt att lära. Emellertid är det inte alltid omedelbart roligt; ofta tar det emot och är inte alls roligt. Lösningen på denna problematik är knappast att slippa eller låta bli att lära sig. Mera ändamålenligt är att försöka finna en motivering för att ”härda ut”. Gymnasten som ramlar ner från bommen och slår sig drömmer om något i framtiden. Detta gäller sannolikt även för den blivande ingenjören i Kina som pluggar ”dygnet runt”.
En gång för länge sedan läste jag om en av våra stora hockeyprofiler som berättade hur han tmme efter timme, vecka efter vecka, år efter år skjutit slagskott mot garagedörren hemma. Det räcker alltså inte att spela matcher med laget utan det krävs också en omfattande individuell träning. Tänk på orkestermusikern; det är väl ingen som tror att hon eller han har övat upp tekniken på sitt instrument sittande i orkestern? Ett oändligt antal timmar av eget övande på sitt instrument krävs såväl av violinisten som rockgitarristen.
Min övertygelse är att man får bättre förutsättningar att delta i diskussionen om läxor när man också förstår villkoren för lärande. Först är det nödvändigt att man finner motivation men det betyder inte att det måste vara roligt hela tiden. Det är mera funktionellt att ställa in sig på att lärande oftare innebär ett hårt arbete än att det är något man kan glida igenom utan ansträngning. Mitt andra argument är att lärande sker både tillsammans och enskilt. Nästan alla behöver ta sig an lärandet på egen hand utöver den instruktion (undervisning) man får av andra. Alltså, andra kan bara delvis ta ansvar för individens lärande och man måste själv vara beredd att satsa. Även här är skoldebatten lite inskränkt, då man nästan alltid hävdar att det är skolans eller lärarnas fel när resultaten uteblir.
Slutsats
Av dessa olika skäl blir det lite för enkelt att prata om läxor som något ”de får” i skolan och som man inte tycker om. Skall man lära sig något krävs en hel del individuellt arbete utöver det man gör under pedagogisk ledning. Var och när man väljer att arbeta vidare på egen hand är en individuell fråga men vill man verkligen lära sig något är det min övertygelse att man löser denna.
Det slår mig efter denna genomgång att den grundläggande problematiken handlar om viljan att lära i första hand. Kanske vore det mer konstruktivt att debattera den frågan än den om läxor?