M skall visst sluta kalla sig ”nya arbetarpartiet” för att istället kalla sig enbart ”arbetarpartiet” (eller kanske var det arbetarnas parti?).
När M kallar sig arbetarparti är det förstås en språklig krigföring mot det parti – Socialdemokraterna – Arbetarpartiet – som har denna bestämning i sitt namn och man skulle kanske kunna fundera på om det är någon sorts varumärkesintrång dessutom. Men detta har säkert juristerna på högerkanten undersökt noga då de ju har en viss vana att spåra sådant som anses hota upphovsrätten inom olika branscher.
Avsevärt mer intressant är då varför M kallar sig för arbetarparti. Sannolikt kommer de själva att hänvisa till ”arbetslinjen” och att de är ett parti som vill att så många som möjligt skall i arbete eller lite olika varianter på detta tema. En rimligare förklaring är nog dessvärre att M enbart bryr sig om de som arbetar för samtidigt som man gynnar de som har ett arbete med ”jobbskatteavdrag” jagar man i samma grad de som är arbetslösa, sjuka eller som av andra orsaker inte kan arbeta. Moderaterna – Arbetarpartiet skall således uppfattas som partiet för de som arbetar och bidrar till tillväxten. För de som av olika skäl inte hör till denna kategori blir nog Moderaterna – Arbetarpartiet ett riskfyllt val.
Den här, som jag tycker, kreativa tolkningen av vad Moderaterna – Arbetarpartiet egentligen betyder, har jag läst i Fria Tidningen, en tidning som ibland torgför åsikter som kan kännas lite kantiga (”yxiga”) men som kan leda in tankarna på ett nytt spår i den medievärld som domineras till bortåt 92 % av gigantiska mediekoncerner. Endast Ungern lär vara värre i det här avseendet.
Fernström skriver i FT (nr 78, 12-15 okt) att vi borde kunna dela på jobben när det finns arbetskraft över; en del av denna är dessutom riktigt väl kvalificerad. För en politiskt naiv person som jag själv, som inte begriper varför vi måste ha ständig tillväxt, känns det fullständigt logiskt att om en viss mängd arbete måste utföras, vore det den naturligaste sak i världen att låta de som jobbar jättemycket minska arbetstiden och överlåta till de som inte behövts (i utanförskap?) att utföra en del av arbetet; kanske skulle det rentav bli bättre? Som stöd för minskning av arbetstiden anför Lundström ett underbart citat av en av socialdemokratins största, nämligen Ernst Wigforss: ”Om målet med samhällsutvecklingen vore att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnesjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”
P.S
Jag läser dagligen två moderata dagstidningar BT och SvD. Ingen av dessa är någon dålig tidning; SvD är desssutom riktigt bra och är inte alls så partipolitisk (utom ledaren) som man kunnat befara. BT:s ledarskribenter framför sällan någon kritik mot den moderata ideologin, men ledarsidan nyanseras regelbundet med mer allmängiltiga teman av en utmärkt chefredaktör som tidigare varit kulturchef på SvD, vilket förstås borgar för kvalitet och intellektuell resning.