Etikett: arbetsmarknad

Kategorier
arbetsmarknad

”Lösa förbindelser”

paket billig arbetskraft på arbetsmarknad
Billig arbetskraft

Efter att ha läst ett utdrag ur Lösa förbindelser av Jenny Wrangborg (red.) är jag alldeles matt. Läs artikeln här.

Ett mycket talande citat är detta: ”när arbetspassen slängs ut som bröd till fåglar tvingas du att vara tacksam för smulor”.

De skrämmande berättelserna om människor som ständigt måste bevaka mobilen och svara ja på ett pass som finns tillgängligt, utan att vare sig hinna kolla om man har barn- eller hundvakt, måste vara exempel på den yttersta förnedringen.

Jag tänker på skillnaden mot när jag själv sökte jobb, inte sökte man 2,5 timme per vecka. Jag hade lyckan att få det första jobb jag sökte; tillsvidare gällde då. Under 43 år har jag sedan haft ”fasta”, tillsvidareanställningar utan avbrott.

Som far till två barn som tidvis både har jobbat i handeln (som inlägget handlar om) och dessutom ”stått till arbetsmarknadens förfogande” känner jag en oerhörd tacksamhet över de regler som gällde på arbetsmarknaden när jag började arbeta.

För en fyrtiotalist, som jag, är det fullständigt surrealistiskt att läsa om hur folk behandlas av olika bemanningsföretag. Jag kan naturligvis inte förhindra att i min tankevärld hamnar skulden hos de politiska krafter som vill ha lägre löner och och minskad trygghet på arbetsmarkanden och fler timanställningar; ”ökad flexibilitet på en modern arbetsmarknad”, brukar det heta. De som vittnar i reportaget ger alla en bild av vad detta innebär rent socialt.

Under en lång rad år har vi fått höra att framgång handlar om individuell drivkraft, att vara duktig och flexibel och vara beredd att ställa upp när som helst. Mot denna arbetsmarknadens kollaps finns det trots allt något positivt i artikeln som visar att ”ensam inte är stark”.

”Förändringarna kommer alltid nerifrån. Det går inte att göra skillnad själv hur attraktiv du än är på arbetsmarknanden. Näringslivet har makten; de har kapitalet. Det vi andra har är att vi är många.”

Jag inser naturligtvis att allt detta handlar om perspektiv och jag kan möjligen föreställa mig att om jag skulle köpa mig arbetskraft, så kunde det vara fördelaktigt att köpa arbetskraft när jag behöver den och inte annars.

Detta fungerar givetvis inte för den som lönearbetar, som vill gifta sig, skaffa hus och barn o.s.v. Jag tror att det är så enkelt att man måste välja sida här. För mig som är uppvuxen med fackföreningsmöten hemma på hallen är valet lätt.

Fotolänk: ”Cheap Labor To Go!” (CC BY-NC-ND 2.0) by PropagandaTimes

Kategorier
arbetsmarknad samhälle utbildning

Utbildning som krav och behov

Ros och text: utbildning mest kraftfullt vapen för att förändra världen (Mandela)Kanske är det som att ”trampa i ett getingbo” utan att förstå konsekvenserna om man tycker att nyanlända utan grundskoleutbildning borde kunna åläggas att delta i utbildning som motprestation till att bli försörjda.

Möjligen är det så här en populistisk idé tar form? Man tycker att något verkar rimligt och sen argumenterar man för detta utifrån individuella åsikter eller från åsikter som finns i de sociala sammanhang där man ingår?

För mig bottnar åsikten, dels i min långa efarenhet av utbildning både som utbildare och utbildad, och dels i efarenheter av att ha sett vilka krav man vanligtvis ställer på arbetssökande som ska uppbära någon form av ekonomiskt stöd.

Att vara utan jobb och berättigad till A-kassa (eller andra former av stöd som jag inte vet hur de benämns) kräver att man ständigt är beredd att ansöka om jobb, att ”stå till arbetsmarkandens förfogande”, med allt vad detta innebär i form av ofrihet att inte kuna resa bort, att ständigt bevaka sin telefon samt att vara beredd att acceptera ett jobb som man kanske skulle kunna klara av även om det ligger långt utanför ens kompetensområde. Läs gärna Roland Paulsens Vi bara lyder för att få en inblick i den arbetssökandes villkor. Den finns på många ställen; här är ett.

Arbetsmarknadsministern menar att samma villkor måste gälla som inom andra arbetsmarknadsprogram där ersättningen beror på hur aktiv den sökande är. Av det skälet, menar ministern, är det rimligt att ställa krav på utbildning för nyanlända, om de saknar tillräcklig kompetens för att få jobb.

Kravet på utbildning handlar alltså inte om att de-ska-minsann-göra-rätt-för sig-som-alla-andra-arbetssökande utan helt enkelt om att det är nödvändigt att vi utbildar människor så att de kan klara kraven på arbetsmarknaden. Därmed tar ministern tydligt avstånd från lågavlönade, okvalificerade jobb s.k. ”enkla jobb” i den politiska debatten, som man inte kan leva på men som av somliga anses viktiga för att ”få in en fot in på arbetsmarknaden”.

Lite orolig är jag förstås för vilka politiska perspektiv som skulle kunna applådera min åsikt om att kräva att nyanlända utbildar sig. Jag tror dock inte att min åsikt bottnar i något speciellt politiskt ställningstagande utan snarare att det är en generationsfråga.

Vi 40-talister växte upp i ett samhälle med goda sociala villkor men vi lärde oss också att man ska göra rätt för sig och inte enbart kräva för egen del.

Kanske är, trots allt, uppfattningen om att man har vissa skyldigheter i ett demokratiskt samhälle och inte enbart rättigheter som gynnar ”den egna plånboken” lite politiskt laddad i alla fall?

Fotolänk: ”Education” (CC BY 2.0) by Iqbal Osman1

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi kapitalism politics politik samhälle

Tre spaningar och lite egna funderingar

”Point of View” binoculars in West Seatt by jcolman, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  jcolman 

Nato

Den som hade förhoppningar om att en rödgrön regering skulle vara mindre benägen än den borgerliga att växa samman med Nato har /…/anledning att bli besviken” (Birger Schlaug i FT 20 maj 2015 med anledning av Natos jätteövning ”Baltops” i Östersjön.

Det som skiljer den förra regeringen från den nuvarande är att den förra öppet redovisade att man önskade svenskt medlemskap i Nato medan den rödgröna formellt är emot men samtidigt krattar manegen för just ett medlemskap.

Steg för steg deltar Sveriges regering i det militära vansinnets praktiska upphetsningsfas. Steg för steg smygs vi närmre ett Natomedlemskap (Ibid).

Jobb

Tydligen gick stora delar av väljarkåren på löften om att fler skulle jobba om skatterna bara var lägre. Nu har vi facit i hand; efter alla skattesänkningar; arbetslösheten ökade. (Arash Hakiminia, FT 22 maj 2015)

Profession

Under 1980-talet började ledande politiker ifrågasätta principen att anställda producerar bruksvärden och inte bytesvärden. De hämtade inspriration från nyliberala ekonomer och intellekturella som manade till kamp mot en ideologi som byggt den kapitalistiska välfärdsstaten.

Tanken om att staten skulle ”lägga livet tillrätta” förknippades med totalitär ondska (jfr hur det är idag!). Så blev själva demokratin överflödig och ”autopiloten” tar över d.v.s. lägst pris vinner och vi har återvänt till 1800-talets marknadskaos.

Devalveringen av yrkeskunnandet – professionen – är typisk för den kapitalistiska formen av industrialisering. De anställda ska ha så lite kontroll som möjligt över arbetsprocesserna. Yrkeskunnande blir enbart till en historisk barlast (Mikael Nyberg, LFT 20 maj 2015).

Till allt detta fortsätter de stackars Doroteaborna att kämpa för en anständig sjukvård.

Reflektioner

Först tänker jag att många (om nu någon läser) avfärdar säkert mina spaningar som tendensiösa, vänstervridna eller propagandistiska. Ja, de är alla sedda från ett perspektiv som inte så ofta syns i s.k. ”stormedia”. Det är givetvis ett enormt demokratiproblem att en överväldigande majoritet av pressen i vårt land representerar borgerliga värderingar och därför dagligen på ledarplats beskriver den rödgröna regeringens misslyckade politik. Jag menar därför, att – även om man huvudsakligen håller med om den borgerliga linjen – det är nödvändigt att läsa tidningar som ger ett annat perspektiv på de politiska frågorna. Mina andningshål – eftersom jag dagligen läser en moderat morgontidning – är därför publikationer som Fria Tidningen, ETC, Dagens Arena och någon gång även Aftonbladet. Skribenter som Birger Schalug (nedan), Göran Greider, Maria-Pia Boëthius m.fl. ger mig en mer differentierad bild än om jag enbart skulle läsa morgontidningen. Ja, ibland verkar det som om de inte beskriver samma land ens.

Birger Schlaug – som jag spanat in ovan – talar klarspråk (i alla fall till mig). Natofrågan är svår och det är naturligtvis som Schlaug skriver att manegen krattas. Samtidigt som den borgerliga pressen hetsar om Rysslands imperialistiska ambitioner, blir vi i landet med stor sannolikhet mer och mer övertygade om att vi nog borde vara med och få USA på vår sida (även formellt)

Att skattesänkningar inte är något universalmedel för att minska arbetslösheten har nu blivit klart. Antagligen har ekonomer på den borgerliga sidan vetat detta hela tiden. Men skattesänkningar är förföriskt och ”mer i plånboken” vill vi ju alla ha. Däremot vill vi inte gärna höra att om skatterna sänks blir det mindre utrymme för våra samhälleliga nyttigheter. Men det löser sig förstås när var och en ska ta upp den egna plånboken och betala för tjänsterna.

Jag kan förstås inte föreställa mig att de som argumenterat för skattesänkningar som verksamt medel mot arbetslöshet står med byxorna neddragna och skäms. Man kommer istället att ägna sig åt kontrafaktisk argumentering och säga att det har blivit fler som jobbar (kan ju var rätt i och för sig) och att det hade varit mycket värre om man inte sänkt skatterna. Fan trot!

Slutligen tycker jag att det är en mycket intressant debatt som Nyberg för i den sista spaningen när han visar att ett mål i den kapitalistiska ekonomin är att devalvera yrkeskunnandet. Genom att sätta pris på sådant som inte så lätt låter sig prissättas kan man föra statistik över någon sorts fiktiva prestationer. Läkare ska jobba med poängsatta diagnoser, dokumentera och jämföras. Lärare ska engageras i en rad meningslösa aktiviteter som kan dokumenteras och bli föremål för statistik. De professionella själva vet ju att att deras yrken inte låter sig värderas, mätas eller styras av sifferexercis. Ju mer man försöker styra en fungerande verksamhet desto mer störs den d.v.s. styra=störa och i förlängningen en verksamhet som fungerar sämre och sannolikt även blir dyrare.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi kapitalism politik samhälle

Verkliga mål

Lone goal. by PV KS, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  PV KS 

 

Ibland krävs det att någon formulerar det självklara när samhällsdebatten skymmer detta för oss. I den politiska debatten tävlar man om att ”skapa jobb” och att hävda att ”tillväxt” är nödvändig. Efter ett tag tror vi ju på detta.

Denna massiva retorik skymmer de verkliga målen och får det att verka som om arbete och tillväxt vore mål i sig. Självklart behöver det utföras arbete i ett samhälle men det ju knappast arbetet i sig som är målet.

Arbete ska frambringa en rad nyttigheter i ett samhälle i form av materiell produktion, sjukvård, utbildning, omsorg om äldre m.m. I samhället finns en massa människor som är beredda att bidra till dessa mål och nyttigheter och därför bör vi förstås låta dem göra detta i mån av kompetens, möjlighet och vilja.

Egentligen är det väldigt positivt att det finns fler människor än de som för tillfället är yrkesverksamma som kan och vill bidra till målen för detta för det betyder i förlängningen att var och en inte behöver arbete lika mycket och länge utan att var och en av oss kan få tid över till annat som utvecklar oss som människor och kanske också skapar nya verksamheter som kan vara till nytta för samhället.

När det gäller tillväxten har vi många gånger passerat vad jorden tål. Ändå vidhåller politikerna att vi måste öka tillväxten. Jag tänker att i ett samhälle som vårt kan väl knappast tillväxt vara ett viktig mål för en samhällelig välfärd. Tillväxten i vårt fall handlar snarare om vissa politikers mantra om att vi ska få ”mer i plånboken” så att vi kan öka konsumtionen av varor som strängt taget inte behöver men gärna vill ha när vi har sett den lockande reklamen.

Jag som är en alldeles vanlig medborgare utan specifik ekonomisk eller politisk kunskap funderar ofta på om vi inte har tillräckligt med prylar och framförallt varför vi inte kan sänka arbetstiden som vi gjort vid upprepade tillfällen tidigare i historien så att de som vill bidra också får vara med och bidra. Det kan inte vara annat än ett gigantiskt slöseri med människors idéer och arbetsförmåga. Om alla arbetade och därtill lite mindre skulle det sannolikt bli såväl mental som fysisk kraft över till nya kreativa idéer.

Ingen politiker, rakt inte den numera färglösa socialdemokratin, vågar föreslå detta med kraft, då det ju i praktiken innebär en omfördelning till ”pengar i fler plånböcker” från de som redan jobbar häcken av sig till de som vill vara med och bidra i samhället.

På den borgerliga sidan är man helt emot en sänkning av arbetstiden så att fler kan jobba. Här är det förstås den omhuldade konkurrensen, fast med andra förtecken, som spelar in. Att företagen skulle behöva konkurrera med varandra om arbetskraft är inget lockande scenario för den som är i behov av arbetskraft. Bättre då att det finns arbetskraft i överflöd som konkurrerar om jobben, numera inte med mössan i hand utan väntande på SMS om ett tillfälligt påhugg.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politik samhälle

Skapade jobb är bakvänd logik

 

Omsorg by cyf, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  cyf 

 

Jag funderar ofta på detta med ”jobben” som olika politiska läger gärna vill vinna röster på. För vanliga medborgare är det nog svårt att få klarhet när den ena sidan trosvisst deklarerar att det är många tusen ”fler i jobb” till följd av den lyckade politiken medan motståndarsidan lika säkert hävdar att den förda politiken är ett misslyckande därför att andelen arbetslösa har ökat procentuellt. Till detta ska läggas att sansade statsvetare säger att båda påståendena är riktiga; det är fler som jobbar men andelen arbetslösa har ökat.

Det kan förstås vara så att det är fler arbetar som en följd av regeringens åtaganden men det är också möjligt att det hade blivit ”fler i arbete” i vilket fall beroende på andra faktorer. Nu är jag långtifrån neutral i den här frågan men nog känns det mer relevant att ange andelen arbetslösa i relation till den den del som har jobb; det är ju så vi brukar skaffa oss överblick oavsett om det gäller politik, forskning eller produktion. Det kan givetvis vara positivt att se en ökning i antal arbetande men egentligen säger det väl ganska lite om ekonomi och produktivitet. Låt mig ta ett exempel från min uppväxtmiljö på landet.

Under min uppväxt på 50-talet sysselsatte ett stort (relativt)  lantbruk en ansenlig arbetsstyrka men antalet sysselsatta har hela tiden minskat. När min far, lantbruksarbetaren, gick i pension vid ingången av 80-talet, efter mer än 50 års yrkesverksamhet, skötte han i princip allt ensam med hjälp av den tidens moderna teknologi, vilket förstås krävde stor yrkesskicklighet

För mig blir det då ett olösligt dilemma att man ska ”skapa” jobb genom att muta restaurangägare och andra med det outtalade löftet: ”om ni är snälla och anställer några yngre så lovar vi att kompensera er med lägre skatt”. Men vad blir detta för jobb? Alla vill väl ha kompetenta medarbetare och inte några som man liksom ”får på köpet”?

Givetvis finns bland dem som ”får in en fot” åtskilliga kreativa och skötsamma ungdomar som lyckas väl men den överväldigande delen av de medarbetare som anställs med skattesänkning som lockbete kommer sannolikt att fortsätta med enkla sysslor, låg lön och otrygga förhållanden (exempelvis allt längre provanställningar).

espresso #002 by marc thiele, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  marc thiele 

 

 

Det jag försöker säga är alltså: medan alla näringsidkare vill rationalisera sin verksamhet till ett så litet antal kompetenta medarbetare som möjligt – detta syns ju inte minst genom de ständigt ifrågasatta turordningsreglerna – som skapar mervärde så vill regeringen med sina ”jobbskapande åtgärder” för unga arbetslösa återskapa en arbetsmarknad där fler utför okvalificerade, lågavlönade och otrygga jobb. Detta blir liksom raka motsatsen till den utveckling jag ovan beskrivit för lantbruket. Att de privata näringsidkarna inte anställer folk utan skattemutor beror, som jag förstår det, på att de faktiskt inte behöver dessa människor i sin verksamhet. Att skapa jobb blir en sorts bakvänt tänkande; istället borde man på något sätt stimulera efterfrågan så att näringsidkarna faktiskt var tvungna att anställa fler för att överhuvudtaget klara efterfrågan.

Skattesubventioner av olika slag skulle sannolikt bli till större nytta i samhällelig verksamhet där de kunde komma fler till del. Förvisso krävs här kvalificerad yrkeskunskap av medarbetarna men jag är övertygad om att även okvalificerad ungdom med engagemang kan göra en avsevärt viktigare insats för äldre vårdtagare än för de som vill ha sin espresso serverad. Jag arbetade själv i vården som ung bland dementa gamla där man bokstavligen fick kavla upp ärmarna och ta reda på  både det ena och det andra. Efter nästan 50 år tänker jag då och då på denna erfarenhet och jag är mycket glad att jag fick göra den erfarenheten i 20-årsåldern. Synd bara att det inte var ett ”riktigt jobb”. Men såvitt jag kan förstå finns det partier som både vill och kan ändra den bilden av s.k. riktiga jobb.