Kategorier
friluftsliv fritid natur sport

Paddeldag

Idag kunde vi äntligen komma ut på sjön tillsammans i det fantastiska vädret. Jag bestämde mig för att äntligen ta med mig en riktig kamera när jag ändå hade den stora plastkajaken där man har gott om plats och möjlighet att pyssla med lite annat än att hålla balansen. Det är faktiskt skillnad på att fotografera och på att knäppa bilder med mobilen.

Dagens mobiler har visserligen en beundransvärd bildkvalitet men de kan inte mäta sig med en riktig kamera med sökare (om man vill), rejäl zoom och en riktig avtryckare. Till mobilens fördel talar ju att den alltid är med om man bara vill dokumentera något. Nåväl vi tog oss ut i den ljumma vinden – kändes nästan som sommar – och drog ett varv medurs i sjön hemma.

Det är lågt vattenstånd och flera av de lömska grunden har kommit i dagen. Jag känner ju till att det ligger grund strax under ytan här och var men för den som kommer med hög fart i motorbåt kan det gå riktigt illa. Idag fann vi att en avbruten rigg med söndertrasad propeller hade placerats på grundet. ”Androm till varnagel” kan man tänka. Vi får hoppas att motorbåtsfolket får en tankeställare och allra helst överger sina fartvidunder till förmån för en tyst och miljövänlig kajak istället.

Kategorier
fritid sport

Springa snabbt och få en tå på bollen

Som ung spelade jag fotboll i Lane BK. Det var inte det lag som fanns närmast hemma men flera kamrater spelade där och därför blev det så. Som jag minns det nu var det väl någon mil till träningen dit vi cyklade en gång i veckan. Vi var ett gäng som hade ”racercyklar” och själva resan till och från träningen var ju också träning (och lite tävling).

ett fotbollslag
Mitt fotbollslag från 60-talet. Jag knästående från vänster
Vår lagledare hette ”Otto” och var en sorts alltiallao i klubben. Han tog hand om oss, tvättade tröjor, skötte träningen och körde till matcherna. Såna personer finns nog inte längre. Det var alltid roligt när Otto ringde hem till mina föräldrars telefon och frågade om ”Lasse var hemma”. Då visste man att det var match på gång och att man var uttagen att spela. Fotbollsspelandet var viktigt som jag minns det nu långt efteråt. Själv spelade jag ”vänsterytter” som det hette på den tiden och hade nummer 11 på ryggen. Jag uppfattade mig aldrig som någon större stjärna men jag var snabb och ute på kanten kunde man ofta ta sig fram på ren snabbhet. Någon vidare fotbollsteknik hade jag väl inte och jag tror aldrig att jag någonsin nickade en boll. Däremot höll jag mig ofta framme när bollen var på marken och kunde få en tå på bollen i avgörande ögonblick. Det kunde bli en hel del mål  under en säsong men det var nog inte lika viktigt som nuförtiden. Jag minns en serieavslutning då vi fick någon sorts förtjänsttecken där jag även fick ta emot ett tecken från en frånvarande kamrat. Otto skämtade då och sa att den som gjort särskilt många mål fick två tecken. Jag tyckte väl att det var roligt att han nämnde detta inför de andra men det var aldrig något snack om ”skytteligaledare” eller individuell status som det är numera. Dessvärre tog fotbollsspelandet slut när gymnasiet tog alltmer tid. Jag slutade efter juniorlaget. Då var jag 18 år och vi spelade i riktiga fotbollskängor, vilket inte var tillåtet i pojklagen. Jag tror att det var bra. Det var ingen materialhysteri alls på den tiden. Men jag minns mina första fotbollskängor som jag fick köpa genom klubben. Nog kändes det då som att man var en ”riktig” fotbollsspelare.  Det var ju också helt otvetydigt så att när planen var blöt och hal, hade man ett avsevärt bättre grepp med dobbar under fötterna. Det var särskilt bra för den vars främsta tillgång var att springa fort ute på kanten (och slippa nicka framför målet).
Kategorier
friluftsliv fritid paddling sport

En svart kajak

 

Visst är hon vacker min svarta pärla – Black Pearl (#44), byggd av mig under våren hos Petruskajak i Tranås. Black Pearl är ritad av Björn Thomasson.

När badstranden var tom kunde jag med att dra på nörddräkten –  min svarta tuiliq – och öva lite sculling, balance brace och roll.

Kategorier
friluftsliv fritid natur sport

Tidigt ute på sjön

Idag, den 1:e juli, lyckades jag nästan komma ut på sjön tidigt.

Ungefär 07.25 lämnade jag stranden. Men egentligen är det väl inte särskilt tidigt. Önskemålet är att vara där i soluppgången. Men det löser sig kanske om det får gå någon månad (eller två).

Paddeln på bilden är min egentillverkade grönlandspaddel (’pagaj’), en lågteknologisk träbit jämfört med ving- och europapaddlar i kolfiber och annat fint.

Pagajen blir visserligen lite tyngre än min kolfiberpaddel men de små bladen kräver mindre kraft (men högre frekvens). Dessutom har träpaddeln bättre flytkraft ifall man skulle behöva ligga ner i vattnet av något skäl.

Kategorier
sport

Det blir mycket fotboll nu

Idag söndag var det självklart att jag måste kolla in de två stormatcherna, först mellan Tyskland och Mexiko och senare mellan Schweiz och Brasilien. Inget av storlagen lyckades väl som de tänkt sig. Däremot kan såväl Mexiko som Schweiz möta pressen med högburet huvud.

I Tysklands fall var det kanske ingen katastrof; de brukar ju vinna ändå i slutändan. Möjligen blir det svårare för Sverige om Tyskland är piskade att vinna.
Brasilien brukar omges av en sorts skimmer bland oss i Sverige (gäller också kommentatorer i ra/tv). Jag tror att många har någon sorts romantisk föreställning om brasiliansk fotboll.

Visst finns det många skickliga och sevärda fotbollsspelare från Brasilien men numera är de inte enastående som en Pelé, Garrincha eller senare Sokrates, Carlos och några ytterligare.

Kanske har magin försvunnit lite genom att de flesta riktigt bra spelarna redan spelar i Europa och därmed inte längre är så exotiska.

Annat var det för en 12-årig gosse 1958 som för första gången såg ”brassar” på Rimnersvallen i Uddevalla. Jag har nog tidigare nämnt hur man inte trodde det var möjligt att hoppa, kanske en meter eller mer, upp i luften och sedan hänga kvar där för att slutligen vika kroppen som en fällkniv och nicka bollen hårdare och exaktare än vi någonsin kunna skjuta. Inte heller hade vi någonsin sett en målvakt flyga vågrätt genom luften över det ”jättelika” fotbollsmålet och dessutom fånga bollen. Ännu idag, 60 år senare ser jag (och hör) det helt tydligt framför mig.

Kanske var det så myten om Brasilien byggdes upp för andra också. Idag är Brasilien ett lag bland alla andra, roliga se visserligen, men utan den tyska effektiviteten.

Sverige då? Hoppas kan man ju alltid.

Kategorier
friluftsliv sport

Fjällvandring

vy från rondande, fjäll med nysnöRondane i Norge erbjuder ”riktiga fjäll” på rimligt bilavstånd hemifrån.

Efter att ha tillbringat en knapp sommarvecka i dessa ”riktiga fjäll” är det intressant – i varje fall för mig – att summera och reflektera kring våra upplevelser.

Packa för oväder

När det gäller väderförhållanden, måste man alltid packa för oväder. Grundregeln är att det alltid blir regn. Men det var nog första gången som vi fick känna på snöblandat regn, hagel och rimfrost i gräset och på tältet en morgon. Den nysnö som fallit på de högsta topparna (i juli!) låg kvar under de kommande dagarna och gjorde fjällen än mer fotomässiga. Lyckligtvis växlar ju alltid vädret i fjällen och de sista dagarna belönades vi både sol och värme.

Man kan välja att vandra som många norrmän med lätt packning från hytta till hytta där man övernattar och äter gott som på restaurang. Vi har aldrig riktigt begripit oss på detta och därför bär vi alltid med oss ”överlevnadsutrustningen”.

Utrustning för tältvandring

tält i fjällterrängAtt bära tält, sovsäck, kokutrustning och mat gör packningen ganska mycket tyngre än om man enbart skulle bära med sig lite utrustning för dagen och därför är det en fördel att vara flera så att man kan dela på tyngden av den gemensamma utrustningen. Maten brukar vara det tyngsta men den blir å andra sidan lättare under vandringens gång.

De material som finns idag är i allmänhet mycket mer funktionella än tidigare. Vid hustruns och min första riktiga fjällvandringKungsleden mellan Abisko och Nikkaluokta (via Kebnekaise fjällstation) 1973 bar vi avsevärt tyngre packning än vad vi gör idag. Visserligen var vi båda unga och starka men jag minns att min packning vägde en bit över 20 kg och hennes vägde kanske mellan 15 och 17 kg.

På den tiden hade vi bomullsjeans, tjock stickad tröja, regnkläder, vindjacka, bomullsskjortor och massor med underkläder både långa och korta. Idag är det helt andra mycket lättare material. Dessutom inser man efter några fjällvandringar att det inte är alldeles nödvändigt att byta kläder lika ofta som hemmavid. Man går inte under av att kläder blir lite svettiga och säkert också smutsiga. Varmt, lätt och regnskyddat måste alltså prioriteras framför nytvättat på kroppen varje dag såvida man inte vill bära bortåt 20 kg.

Några utrustningsdetaljer från 1973 har hängt med genom åren. Ryggsäcken är alltjämt densamma; jag återkommer till den. Trangiaköket är också detsamma fast numera eldar vi med gas istället för rödsprit. Våra dunsovsäckar som vi inhandlade inför den första turen hängde med tills för två eller tre år sedan då vi investerade i nya. Vårt gamla fina Tarfalatält – ett klassiskt ryggåstält – var alltjämt med när makan och jag firade 30 år som gifta 2003 genom att åter göra turen på Kungsleden från Abisko till Kebnekaise (och Nikkaluokta); tältet är numera utbytt mot ett modernt tunneltält.

Ryggsäcken, en Fjällräven Expedition med aluminiumram, köpte jag begagnad 1973 för ett par hundralappar av en man som slutat fjällvandra pga. hjärtproblem. Jag har aldrig funnit något riktigt bra skäl att byta ut den mot en sån där ”mjukisryggsäck” som de flesta har nuförtiden. Den är fjäderlätt och rymmer all min packning. Nederst på ramen finns en liten hylla där tältet ligger säkert fastspänt.

För något år sedan väckte ryggsäcken en tonårsgosses uppmärksamhet på en parkering vid Grövelsjön och han fällde följande rubrik till sin far med en sorts triumf i rösten: ”Där ser du att det finns ramryggsäckar!” Man kan bara spekulera i vilken argumentation som föregått detta yttrande.

Även min fru bär en ramryggsäck men av märket Haglöfs. Dottern, som hade godheten att följa med, har dock en säck av nyare modell.

Vid årets fjällvandring slog det mig att vi möjligen ser lite museala ut där vi drar fram iförda lite murriga färger och gammaldags ryggsäckar om man jämför med dagens färglada fjällvandrare i betydligt nyare, ibland helt ny, utrustning. Dessutom såg vi inga 70-åringar i Rondane.

Smakar det så kostar det

Nu är det inte så att det är någon synd om oss för att vi har gamla dåliga grejer eller så. Vi har tvärtom både bra och funktionell utrustning. Vårt fjälltält, som jag inte tror att något sommaroväder rår på, väger 2,5 kg, rymmer 3 personer+deras packning. Idag ligger priset bortåt 9000 kr för ett sådan tält från Hilleberg.

I forntiden (1973 och ganska långt fram i tiden) gick vi i stövlar; bra i blöta men ganska instängt. Idag har vi kängor från Lundhags, Meindl och Hanwag. Att köpa dessa idag skulle gräva varsitt 3000-kronorshål i ekonomin.

Att hitta tältplats i olika slags fjällterräng är en ”konst” men den har förenklats betydligt sedan vi införskaffade moderna uppblåsbara liggunderlag som jämnar ut de flesta ojämnheter. Det luftfyllda liggunderlaget har i alla fall förbättrat min nattsömn radikalt. Men även här gäller regeln att smakar det så kostar det.

De regnplagg vi har idag fungerar också som vindplagg så att man inte behöver bära med sig olika jackor som vi gjorde 1973. De är dessutom mycket lätta även om det omskrutna ”andasmaterialet” inte är så mycket att hurra för. Regn brukar de klara bra däremot.

Sålunda utrustade med funktionella utrustningsdetaljer har man lagt en god grund för sin fjällvandring.

Göra rätt i olika väder

Det är väldigt enkelt att vandra i fjällen när solen skiner och vinden blåser så där lagom, såsom det brukar se ut på vackra bilder från fjällvandring.

Man kan förstås ha tur och få en hel vecka med sol och lagom temperatur men oftast är vädret väldigt växlande och ibland kan det vara ihållande regn, kraftig vind och endast ett fåtal plusgrader. Då behövs såväl mössa som vantar även om det är mitt i sommaren.

Så länge man går brukar det inte var några problem men efter kanske 8-9 timmar med packning och svår terräng blir det förr eller senare nödvändigt att slå läger för natten.

Det är ingen konst att övernatta i tält när det är fint väder d.v.s. soligt, torrt och svag vind. Om det blåser, regnar eller kommer blötsnö (som i år) krävs en hel del disciplin och helst tidigare erfarenhet så att var och en vet sina uppgifter. Då gäller det att göra det som krävs trots att man trött och hungrig.

Först och främst måste man hitta en plats att slå upp tältet på. Det behövs inte så stort område som man tror men man måste vara noga med att inte välja en sådan plats regnet samlas. En lite moränkulle med något vindskydd är ett utmärkt val (om det finns någon). Vårt tält klarar sannolikt de flesta vindar men det blir väldigt stökigt om tältdukarna smattrar hela natten. Dränerat och vindskyddat vill man helst ha.

Då man valt sin plats, är det viktigt att snabbt få upp tältet medan man alltjämt är varm efter vandringen. När tältet väl är rest, kan någon gå in och göra i ordning underlagen som man ska sova på. Övriga personer stannar ute och säkrar tälet med stormlinor, hämtar vatten och annat praktiskt. Med packningen väl under tak, kan man sedan öppna och ta fram ”det allra heligaste” d.v.s. sovsäcken.

Sen kommer den skönaste känslan, när man är under tak och kan börja med matlagning i absiden (utrymmet utanför sovavdelningen). När man tänder gaslågan, sprider sig dessutom en behaglig värme som gör att regnet utanför kan låta riktigt mysigt. Att äta dagens huvudmål varm och torr inne i tältet hör till dagens höjdpunkter. Dessvärre behöver man alltid ut i regnet minst en gång till innan det är dags att klä sig för sömn, krypa ner och dra igen sovsäcken så att det bara blir ett lagom stort andninghål.

Förhoppningsvis har regnet dragit förbi under natten så att tältet har blåst torrt (relativt torrt). Om det alltjämt regnar, kommer morgonbestyren att bli ganska omständliga eftersom allt packande får ske inne under tak. Men det går att ta ned ett blött tält, packa ihop och ge sig iväg. Allt går så länge sovsäck och kläder är torra!

Det ljusnar nästan alltid

solig vy över vattenfall i fjällenDesto strörre blir glädjen när det spricker upp och solen kommer. Är det någotsånär pålitligt väder passar man på vid nästa matpaus att veckla ut tältet så att det får torka lite. Den egna utrustningen, fuktiga kängor och kläder torkar nästan osannolikt fort på kroppen när det slutat regna.

Det är ganska skönt att veta att man kan klara sig även om det regnar ihållande både när man går, när man slår läger och när man bryter lägret. Det krävs dock att man gör ”rätt” saker och är noga med att hålla värmen.

Man måste trots allt erkänna att om det regnar dag efter dag blir det mycket påfrestande för humöret eftersom allt blir så mycket besvärligare. Slutar det inte regna kommer utrustningen till slut att kännas fuktig och kall även om man gör ”rätt”.

Lyckligtvis ”ljusnar” det nästan alltid och grejerna torkar snabbt i vinden. Det är sådant som gör att man nästan alltid minns det vackra vädret och de fantastiska vyerna när man väl kommer hem igen och får lust med en ny fjällvandring igen nästa säsong.

 

Kategorier
fritid sport teknik

Energitjuv?

Energitjuv?

Jag har ”blitt ve” (normalspråk: fått i min ägo) ett par pumpstavar eller vad det kan heta. Enligt beskrivning ska man förbruka mer energi med dessa än med vanliga stumma stavar.

Var och en som någonsin använt stavar, åtminstone för skidåkning, begriper naturligtvis att man måste ha en stum och hård stav för att omvandla överkroppens krafturladdning till effektivast möjliga rörelse framåt. Men om det nu snarare handlar om att förbruka energi än att komma så fort som möjligt framåt är det kanske fullt möjligt att de fjädrande stavarna ”stjäl” en hel del energi och att man därför måste ”ödsla” energi för att hålla samma fart som om man gått med stumma stavar.

Det är naturligtvis möjligt att ”bära omkring” (peta lite i marken) sina stavar men jag har också insett att om man faktiskt pressar in stavens fjädring i varje stavtag, blir man avsevärt tröttare i armmusklerna än om man vandrar med stum stav.

Det går antagligen att räkna ut detta om hade de kunskaperna. 

Kategorier
informationsteknologi media paddling sport teknik

Paddelklipp

Jag har fotograferat sedan de tidiga tonåren. Då var det svartvitt och mörkrumsarbete som gällde. Skulle man fotografera i färg var det alltid diafilm (Kodachrome II).

När man sen skulle bli småbarnsförälder, tänkte man att det skulle vara roligt att filma och spara. Detta gjorde vi också men filmandet på den tiden var väldigt dyrbart och därför filmades enbart väldigt speciella händelser (födelsedagar, årets högtider, barnens första steg m.m.)

Eftersom vi ägde en filmkamera som kunde spela in ljud blev inte bara filmen avsevärt dyrare utan det var också i princip ”omöjligt” att redigera då ljud och bild inte låg på samma ställe. Av dessa skäl blev aldrig de dyra fyraochenhalvminuters redigerade utan de fogades istället samman till stora filmhjul.

Vid speciella tillfällen gjorde man sig omaket att plocka fram alla grejer som behövdes för filmvisning. Det var projektionsduk, projektor, förlängningssladdar, filmen och lite olika saker att palla upp projektorn med. Sen måste man ofta möblera om lite dessutom.

Emellertid blev filmvisningen en sorts högtidsstund där olika generationer kunde avnjuta filmsekvenserna under glada kommentarer och förtjusta utrop. Idag är det annat ”ljud i skällan” och att få tittare till de filmer som produceras i stor mängd kräver inte sällan en del övertalning från upphovsmannen (jag skriver ”mannen” om det är jag som filmat).

Idag kan vem som helst filma – i princip helt gratis. Idag är det heller inte nödvändigt att välja de speciella händelserna utan vadsomhelst filmas och problemet är inte att få filmen att räcka till utan det stora problemet är att kasta bort fullständigt meningslösa filmsekvenser. Och det är inte lätt.

Om jag någon gång försökte klippa en film under smalfilmsepoken, gick det till så att man vevade filmen i en redigeringsapparat och bestämde var den skulle klippas av (!). Sedan fick man hålla reda på alla filmstumparna på något sätt tills dessa kunde fogas samman. Jag minns att jag satte upp alla filmstumparna på en treetexskiva med en knappnål i perforeringen.

Hur enkelt – rent tekniskt – är det då inte att redigera film numera när man kan redigera digitalt. Här finns en rad välkända och svindyra redigeringsprogram men det finns också program som man kan ladda hem helt gratis och som väl (mer än väl) räcker för den glade amatören. Själv använder jag Kdenlive i min Linuxdistribution och naturligtvis finns massor med instruktionsvideor på nätet för den som är intresserad av att hitta finesserna.

Man skapar inte automatiskt en bra film även om filmredigering är enkelt rent tekniskt; att skapa film är det svåra inte att trycka på knappar på tangentbordet.

Jag har försökt lära mig en del under de senaste åren och den främsta lärdomen är nog att man måste inse att den filmsekvens som man sitter och njuter av – därför att man själv filmade – inte alls är lika intressant för någon annan. Därför måste man (jag) först och främst försöka lära sig (mig) vad som är ”sebart” för någon annnan än mig själv. I grunden handlar det om att kasta och korta ner. Detta får man jobba med länge.

Själv har jag försökt att ”hålla variabler under kontroll”, kanske något jag lärde på forskarutbildningen. På samma sätt som det var lättare att fotografera i svartvitt är det lättare att fotografera i en kontrollerbar miljö. Det är därför det blir så många paddelfilmer. Här kan jag prova var jag ska placera kameran, hur jag ska klippa etc. I filmen ovan har jag försökt att klippa paddeltagen i synk när jag fogar samman de olika klippen. Det gick rättså bra, om jag får säga det själv. Med klippen alltså. En sak i taget!

Kategorier
sport

5-2

Sveriges lag VM-58
Sveriges lag VM-58

Nyligen blev det isländska laget utslaget ur EM 2016 av ett överlägset Frankrike. I sportnyheterna hette det att ”Island blev överkört” eller liknande.

Den som i likhet med mig har haft förmånen att uppleva ”VM-58” – förevigt en milstolpe i min egen tideräkning – vet att just 5-2 var resultatet i VM-finalen mellan Brasilien och Sverige. Sverige var värdnation och hade inte behövt kvalificera sig men detta förtar inte att det svenska laget gjorde en utomordentlig prestation där en av höjdpunkterna var segern över dåvarande Västtyskland med 3-1 där Kurre Hamrin gjorde ett oförglömligt mål.

När det så var dags för final var förväntningarna naturligtvis skyhöga och vi trodde nog att vi hade en reell chans – åtminstone trodde en 12-åring detta. Matchen började bra genom att Sverige tog ledningen tidigt i matchen – jag hörde förstås matchreferatet på radio som var det vanligaste i min omgivning på den tiden. Om jag får göra en liten utvikning här, vill jag påstå att jag nog aldrig har upplevt samma spänning genom att se en match på tv som när Lennart Hyland refererade. Kanske beror det på att man fick vara lite mer aktiv och fantisera själv. Idag – dessvärre – lyssnar jag sällan på radioreferat.

Säg den lycka som varar beständigt; det dröjde inte länge förrän Brasilien hade både kvitterat och tagit ledningen. I andra halvlek gjorde Sverige ytterligare ett mål men vad hjälpte väl detta när Brasilien hade ”underbarnet” Pelé!

Men som jag minns det nu var det ingen som sa att Sverige blev överkört.

Foto: By PRESSENS BILD/SCANPIX (ne.se) [Public domain], via Wikimedia Commons

Fotolänk: https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/80/Swedish_squad_at_the_1958_FIFA_World_Cup_%282%29.jpg

Kategorier
fritid sport

Lagspel

Knästående till vä
Knästående till vänster

Återkommande tänker jag på om spelarna i det svenska fotbollslandslaget påverkas av att tidningar, sportprogram och till och med Nyheterna i tv formligen skriker: ”ZLATAN!” Oavbrutet.

För att undvika alla missförstånd, låt mig erkänna att att jag tycker att Zlatan är en alldeles utomordentlig fotbollsspelare och att han har gjort stor nytta i det svenska landslaget (och i sina olika klubblag, förstås).

Men nu var det detta med fotbollslag, alltså lag. Hur påverkar det de andra spelarna i laget när de bara får vara någon sorts bakgrund till den som har allt ljus på sig? Eftersom jag inte vet något om hur spelare på eltinivå tänker i det här fallet, kan jag bara spekulera lite utifrån mina egna erfarenheter som väl ligger mer än 50 år tillbaka i tiden. Jag ska återkomma till detta nedan.

Det var väl länge sedan som fotboll var någon sorts ”ädel” kamp där det bästa laget vann. För det första är det knappst någon ädel kamp längre; man behöver bara se hur spelarna försöker lura domarna och fuska till sig fördelar. Vid minsta beröring – om man kan tänkas ha fördel av detta – kastar sig spelaren vrålande till marken och skriker som en treåring. Detta blir ju lätt komiskt i tv-åldern då man i närbild och slow motion kan se att det som i hastigheten ser ut som en nästintill dödlig attack på motståndaren enbart var en lätt – om ens någon – beröring. Någon jämförde i en krönika fotbollsspelarna med handbollsspelare – inte sällan 100-kilosbjässar – som dånar in i varandra med full kraft utan att någonsin ligga och försöka skrika sig till frikast eller andra fördelar.

Numera är det väl endast i undantagsfall som ”laget” vinner. Fotboll idag handlar om fixstjärnor; det är dessa som folk vill se. Ovan nämnde Zlatan är väl en av dessa men får nog finna sig i att stå i skuggan ”halvguden” Ronaldo och ”mästerbolltrollaren” Messi. Alla ingår naturligtvis i ett lag men det gäller att visa upp sig själv som individ; att vara en i massan/laget förefaller inte vara förenligt med stjärnglans utan man ska vara en väldigt tydlig individ eller varumärke som det nog snarare heter idag.

I ett fotbollslag har alla samma dräkt och därför måste man ”sticka ut” på något sätt. Därför ser de flesta ut som rena klotterplank och om inte detta skulle räcka får man ordna till en frisyr som ”sticker ut”. Några har dock valt – bl.a. Ronaldo – att inte klottra ner armar, rygg och hals med tatueringar. Dessa har säkert också någon tanke bakom sina val.

Som ovan nämnts tävlar media – oftast med krigsrubriker – att beskriva minsta handling eller uttalande från stärnorna. Under den pågående EM-turneringen har jag noterat att även tv-producenterna deltar i denna kändiskult. Under Portugals senaste match för att ta ett exempel, visades ständigt närbilder på Ronaldo som uppgiven, skrattande, bekymrad eller glad.

Individualisering genomförs även med teknikens hjälp utan speciellt dyrkande journalister eller producenter genom att man för varje spelare kan se hur han (nu är det ju EM för män) sprungit, passat, skjutit mot mål och naturligtvis också om han gjort mål. Det senare har blivit jätteviktigt nu är alla spelare är sitt eget varumärke och kan tjäna skamlöst mycket pengar på sin sport.

Skytteligavinnare är fint att vara. Zlatan har naturligtvis varit detta för att nu inte tala om de andra jag nämnt ovan. Från min egen ”forntida” fotbollskarriär kan jag inte minnas att det var så märkvärdigt att vinna skytteligan; jag tror inte ens att termen var uppfunnen på min tid. Självklart var det roligt att göra mål även då men så märkvärdig var man inte.

Jag minns speciellt ett avslutningstillfälle i klubben jag tillhörde. Vi skulle få förtjänstmärken efter säsongen. En närboende klubbkamrat kunde av något skäl inte hämta sitt märke och jag fick därför hämta även hans. Vår lagledare sa då leende till församlingen: ”Den som har gjort många mål får två tecken!” Det hade gått bra för mig, en liten snabb vänsterytter som aldrig vågade nicka en boll, men som dök upp framför målet och satte en tå på bollen ganska ofta. Det var inte mer med det.

Under den pågående EM-turnering betonar man ständigt att Island uppträder som ett lag. Här finns inga fixstjärnor men tillsammans har man ovedersägligen uträttat något. Inte har det varit tråkigt att se heller, tvärtom!