Energitjuv?

Energitjuv?

Jag har ”blitt ve” (normalspråk: fått i min ägo) ett par pumpstavar eller vad det kan heta. Enligt beskrivning ska man förbruka mer energi med dessa än med vanliga stumma stavar.

Var och en som någonsin använt stavar, åtminstone för skidåkning, begriper naturligtvis att man måste ha en stum och hård stav för att omvandla överkroppens krafturladdning till effektivast möjliga rörelse framåt. Men om det nu snarare handlar om att förbruka energi än att komma så fort som möjligt framåt är det kanske fullt möjligt att de fjädrande stavarna ”stjäl” en hel del energi och att man därför måste ”ödsla” energi för att hålla samma fart som om man gått med stumma stavar.

Det är naturligtvis möjligt att ”bära omkring” (peta lite i marken) sina stavar men jag har också insett att om man faktiskt pressar in stavens fjädring i varje stavtag, blir man avsevärt tröttare i armmusklerna än om man vandrar med stum stav.

Det går antagligen att räkna ut detta om hade de kunskaperna. 

Paddelklipp

Jag har fotograferat sedan de tidiga tonåren. Då var det svartvitt och mörkrumsarbete som gällde. Skulle man fotografera i färg var det alltid diafilm (Kodachrome II).

När man sen skulle bli småbarnsförälder, tänkte man att det skulle vara roligt att filma och spara. Detta gjorde vi också men filmandet på den tiden var väldigt dyrbart och därför filmades enbart väldigt speciella händelser (födelsedagar, årets högtider, barnens första steg m.m.)

Eftersom vi ägde en filmkamera som kunde spela in ljud blev inte bara filmen avsevärt dyrare utan det var också i princip ”omöjligt” att redigera då ljud och bild inte låg på samma ställe. Av dessa skäl blev aldrig de dyra fyraochenhalvminuters redigerade utan de fogades istället samman till stora filmhjul.

Vid speciella tillfällen gjorde man sig omaket att plocka fram alla grejer som behövdes för filmvisning. Det var projektionsduk, projektor, förlängningssladdar, filmen och lite olika saker att palla upp projektorn med. Sen måste man ofta möblera om lite dessutom.

Emellertid blev filmvisningen en sorts högtidsstund där olika generationer kunde avnjuta filmsekvenserna under glada kommentarer och förtjusta utrop. Idag är det annat ”ljud i skällan” och att få tittare till de filmer som produceras i stor mängd kräver inte sällan en del övertalning från upphovsmannen (jag skriver ”mannen” om det är jag som filmat).

Idag kan vem som helst filma – i princip helt gratis. Idag är det heller inte nödvändigt att välja de speciella händelserna utan vadsomhelst filmas och problemet är inte att få filmen att räcka till utan det stora problemet är att kasta bort fullständigt meningslösa filmsekvenser. Och det är inte lätt.

Om jag någon gång försökte klippa en film under smalfilmsepoken, gick det till så att man vevade filmen i en redigeringsapparat och bestämde var den skulle klippas av (!). Sedan fick man hålla reda på alla filmstumparna på något sätt tills dessa kunde fogas samman. Jag minns att jag satte upp alla filmstumparna på en treetexskiva med en knappnål i perforeringen.

Hur enkelt – rent tekniskt – är det då inte att redigera film numera när man kan redigera digitalt. Här finns en rad välkända och svindyra redigeringsprogram men det finns också program som man kan ladda hem helt gratis och som väl (mer än väl) räcker för den glade amatören. Själv använder jag Kdenlive i min Linuxdistribution och naturligtvis finns massor med instruktionsvideor på nätet för den som är intresserad av att hitta finesserna.

Man skapar inte automatiskt en bra film även om filmredigering är enkelt rent tekniskt; att skapa film är det svåra inte att trycka på knappar på tangentbordet.

Jag har försökt lära mig en del under de senaste åren och den främsta lärdomen är nog att man måste inse att den filmsekvens som man sitter och njuter av – därför att man själv filmade – inte alls är lika intressant för någon annan. Därför måste man (jag) först och främst försöka lära sig (mig) vad som är ”sebart” för någon annnan än mig själv. I grunden handlar det om att kasta och korta ner. Detta får man jobba med länge.

Själv har jag försökt att ”hålla variabler under kontroll”, kanske något jag lärde på forskarutbildningen. På samma sätt som det var lättare att fotografera i svartvitt är det lättare att fotografera i en kontrollerbar miljö. Det är därför det blir så många paddelfilmer. Här kan jag prova var jag ska placera kameran, hur jag ska klippa etc. I filmen ovan har jag försökt att klippa paddeltagen i synk när jag fogar samman de olika klippen. Det gick rättså bra, om jag får säga det själv. Med klippen alltså. En sak i taget!

5-2

Sveriges lag VM-58
Sveriges lag VM-58

Nyligen blev det isländska laget utslaget ur EM 2016 av ett överlägset Frankrike. I sportnyheterna hette det att ”Island blev överkört” eller liknande.

Den som i likhet med mig har haft förmånen att uppleva ”VM-58” – förevigt en milstolpe i min egen tideräkning – vet att just 5-2 var resultatet i VM-finalen mellan Brasilien och Sverige. Sverige var värdnation och hade inte behövt kvalificera sig men detta förtar inte att det svenska laget gjorde en utomordentlig prestation där en av höjdpunkterna var segern över dåvarande Västtyskland med 3-1 där Kurre Hamrin gjorde ett oförglömligt mål.

När det så var dags för final var förväntningarna naturligtvis skyhöga och vi trodde nog att vi hade en reell chans – åtminstone trodde en 12-åring detta. Matchen började bra genom att Sverige tog ledningen tidigt i matchen – jag hörde förstås matchreferatet på radio som var det vanligaste i min omgivning på den tiden. Om jag får göra en liten utvikning här, vill jag påstå att jag nog aldrig har upplevt samma spänning genom att se en match på tv som när Lennart Hyland refererade. Kanske beror det på att man fick vara lite mer aktiv och fantisera själv. Idag – dessvärre – lyssnar jag sällan på radioreferat.

Säg den lycka som varar beständigt; det dröjde inte länge förrän Brasilien hade både kvitterat och tagit ledningen. I andra halvlek gjorde Sverige ytterligare ett mål men vad hjälpte väl detta när Brasilien hade ”underbarnet” Pelé!

Men som jag minns det nu var det ingen som sa att Sverige blev överkört.

Foto: By PRESSENS BILD/SCANPIX (ne.se) [Public domain], via Wikimedia Commons

Fotolänk: https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/80/Swedish_squad_at_the_1958_FIFA_World_Cup_%282%29.jpg

Lagspel

Knästående till vä
Knästående till vänster

Återkommande tänker jag på om spelarna i det svenska fotbollslandslaget påverkas av att tidningar, sportprogram och till och med Nyheterna i tv formligen skriker: ”ZLATAN!” Oavbrutet.

För att undvika alla missförstånd, låt mig erkänna att att jag tycker att Zlatan är en alldeles utomordentlig fotbollsspelare och att han har gjort stor nytta i det svenska landslaget (och i sina olika klubblag, förstås).

Men nu var det detta med fotbollslag, alltså lag. Hur påverkar det de andra spelarna i laget när de bara får vara någon sorts bakgrund till den som har allt ljus på sig? Eftersom jag inte vet något om hur spelare på eltinivå tänker i det här fallet, kan jag bara spekulera lite utifrån mina egna erfarenheter som väl ligger mer än 50 år tillbaka i tiden. Jag ska återkomma till detta nedan.

Det var väl länge sedan som fotboll var någon sorts ”ädel” kamp där det bästa laget vann. För det första är det knappst någon ädel kamp längre; man behöver bara se hur spelarna försöker lura domarna och fuska till sig fördelar. Vid minsta beröring – om man kan tänkas ha fördel av detta – kastar sig spelaren vrålande till marken och skriker som en treåring. Detta blir ju lätt komiskt i tv-åldern då man i närbild och slow motion kan se att det som i hastigheten ser ut som en nästintill dödlig attack på motståndaren enbart var en lätt – om ens någon – beröring. Någon jämförde i en krönika fotbollsspelarna med handbollsspelare – inte sällan 100-kilosbjässar – som dånar in i varandra med full kraft utan att någonsin ligga och försöka skrika sig till frikast eller andra fördelar.

Numera är det väl endast i undantagsfall som ”laget” vinner. Fotboll idag handlar om fixstjärnor; det är dessa som folk vill se. Ovan nämnde Zlatan är väl en av dessa men får nog finna sig i att stå i skuggan ”halvguden” Ronaldo och ”mästerbolltrollaren” Messi. Alla ingår naturligtvis i ett lag men det gäller att visa upp sig själv som individ; att vara en i massan/laget förefaller inte vara förenligt med stjärnglans utan man ska vara en väldigt tydlig individ eller varumärke som det nog snarare heter idag.

I ett fotbollslag har alla samma dräkt och därför måste man ”sticka ut” på något sätt. Därför ser de flesta ut som rena klotterplank och om inte detta skulle räcka får man ordna till en frisyr som ”sticker ut”. Några har dock valt – bl.a. Ronaldo – att inte klottra ner armar, rygg och hals med tatueringar. Dessa har säkert också någon tanke bakom sina val.

Som ovan nämnts tävlar media – oftast med krigsrubriker – att beskriva minsta handling eller uttalande från stärnorna. Under den pågående EM-turneringen har jag noterat att även tv-producenterna deltar i denna kändiskult. Under Portugals senaste match för att ta ett exempel, visades ständigt närbilder på Ronaldo som uppgiven, skrattande, bekymrad eller glad.

Individualisering genomförs även med teknikens hjälp utan speciellt dyrkande journalister eller producenter genom att man för varje spelare kan se hur han (nu är det ju EM för män) sprungit, passat, skjutit mot mål och naturligtvis också om han gjort mål. Det senare har blivit jätteviktigt nu är alla spelare är sitt eget varumärke och kan tjäna skamlöst mycket pengar på sin sport.

Skytteligavinnare är fint att vara. Zlatan har naturligtvis varit detta för att nu inte tala om de andra jag nämnt ovan. Från min egen ”forntida” fotbollskarriär kan jag inte minnas att det var så märkvärdigt att vinna skytteligan; jag tror inte ens att termen var uppfunnen på min tid. Självklart var det roligt att göra mål även då men så märkvärdig var man inte.

Jag minns speciellt ett avslutningstillfälle i klubben jag tillhörde. Vi skulle få förtjänstmärken efter säsongen. En närboende klubbkamrat kunde av något skäl inte hämta sitt märke och jag fick därför hämta även hans. Vår lagledare sa då leende till församlingen: ”Den som har gjort många mål får två tecken!” Det hade gått bra för mig, en liten snabb vänsterytter som aldrig vågade nicka en boll, men som dök upp framför målet och satte en tå på bollen ganska ofta. Det var inte mer med det.

Under den pågående EM-turnering betonar man ständigt att Island uppträder som ett lag. Här finns inga fixstjärnor men tillsammans har man ovedersägligen uträttat något. Inte har det varit tråkigt att se heller, tvärtom!

Bli stor

346990046_de4bbeca6b_mAv en slump, mer eller mindre, läste jag en recension av Henrik Bromanders Riv alla tempel och när jag sökte på mitt lokala bibliotek fanns den som e-bok och då var det ju bara att klicka hem den.

Boken med dess drygt 300 sidor var en riktig bladvändare. Den tar sin utgångspunkt i mobbningen av huvudpersonen Johan. Mobbningen är väl ganska schablonartat beskriven; Johan är tjock och osäker och får klä skott för detta. Som tidigare lärre har jag emellertid inte svårt att känna igen den enkla beskrivningen och man riktigt känner hur vidriga mobbarna är.

Detta blir startpunkten för Johans försök att förändra sitt liv. Han börjar träna för att bli ”stor”. Kroppsbyggarna finns på affischer på hans väggar. Snart kommer han in på gym och får ”hjälp” av mer erfarna byggare som förser honom med preparat som kan snabba på uppbyggnaden av kroppen.

Här är inte avsikten att berätta hela historien och vi förstår nog att för att kroppen ska bli större och större krävs allt mer av olika preparat – ”prepp” – vilka får en nedbrytande effekt på de inre organen. Här får man beundra Bromanders research för den lista på olika sorters ”prepp” som byggarna sväljer eller sprutar in överstiger vida vad en övermedicinerad åldring kan få i sig.

Jag vill naturligtvis inte här avslöja hur det hela slutar men en välgrundad gissning är väl att det nog inte kommer att sluta så bra.

Bromander har recenserats i flera olika publikationer. Här finns några:

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/bocker/bokrecensioner/monstermedborgare—patrik-svensson-laser-henrik-bromanders-roman-riv-alla-temp/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5833699

Foto:
getting-huge.jpg” (CC BY 2.0) by  ericmcgregor 

Paddelpremiär

 

Vid iskanten
Vid iskanten

Igår, den 24 mars, var det dags för säsongens första paddeltur. Isen gick snabbt bort från en dag till en annan och det blev öppet vatten efter en relativt lång isläggning den här vintern; dessvärre var det dåligt med skridskois eftersom det frös, töade och snöade om vartannat.

Natten före paddelturen var klar och kall och det nyss isfria vattnet frös till en tunn hinna nyis på ställen där vinden inte kom åt.

Det blev i alla fall ungefär en timmes paddeltur med inslag av isbrytning. Härligt att vara igång igen och man känner sig relativt säker med torrdräkt även om det förstås vore problematiskt att hamna i det kalla vattnet ute på sjön. Händerna skulle antagligen bli det största problemet. Lyckligtvis är risken att hamna i vattnet liten vid lugnt väder och försiktig paddling.

Höstvatten

[slickr-flickr type=”slideshow” size=”m640″ tag=”höstvatten” captions=”off” responsive=”on”]
Det behöver inte vara så märkvärdigt att paddla halvannan timme när vädret är tjänligt. Om man bor i närheten av ett paddelbart vatten, blir en stunds paddling likvärdigt med att jogga, cykla, åka inlines eller vilken motionsform som helst.

För den som sitter mycket vid dator – som jag gjorde tidigare – finns en risk att armarna börjar få en spaghettiliknande form. Då är det skönt att få ta i lite med armar och överkropp för att om möjligt fördröja det totala förfallet.

Jag har heller inte något direkt behov att att ständigt upptäcka nya paddelvatten utan jag tycker främst om att vara på vattnet och känna lugnet, särskilt nu på hösten när de flesta tagit upp sina motorbåtar och man har sjön för sig själv tillsammans med en och annan fågel. Det är rätt skönt att inte behöva böka med att lyfta upp kajaken på biltaket, köra iväg och överge bilen på någon obevakad plats. Hellre då sätta sig på cykeln, ta kajaken i nosen och trampa iväg till sjön som ligger 4-5 minuter bort.

Oftast tar jag några foton och även om jag fotograferar samma sjö gång på gång så varierar alltid ljuset så att man måste ta några bilder. Riktig kamera är att föredra men mobilkamerorna är så pass bra idag att även de tar hyfsade bilder. Dagens bilder är tagna med mobilkamera

På egna ben i Tyskland

Min första utlandsresa på egna ben tillsammans med en skolkamrat under gymnasietiden på 60-talet gjorde ett starkt intryck. Vi två ”gossar från landet” besökte en mycket omtänksam familj i Hannover där fadern var en stor, tjock och polis som tillsammans med sin lilla fru tog väl hand om oss. De visade oss runt – naturligtvis under ledning av den mer dominerande fadern – och varnade allvarligt oss lite vilsekomna gossar för fala kvinnor som kunde tänkas utlova ”Beischlafen” mot betalning. De tog oss också till gränsen mot dåvarande Östtyskland – die sogenannte DDR –  och vi nickade instämmande när de med sorg i blick visade på skylten med texten: ”Hier ist Deutschland nock geteilt – auch drüben ist Deutschland” (mina originalfoton).

Den tyska jag lärt i skolan fungerade väl sådär i praktiken trots att just det ämnet hade varit mitt allra starkaste ämne under realskoletiden, vilket belönades med ett A (”stora a”), den tidens högsta betyg. Dessvärre var det ju så på den tiden att språkundervisning huvudsakligen handlade om språket som system och vi var överdängare på kasus, genus, verbformer, dativstyrande prepositioner och mycket mer. Jag vågar säga att vi nog var riktigt bra på att analysera och förstå texter. Prata kunde vi inte, för hela tiden gjorde sig böjningsmönstren påminda; ska det var ”sein, seiner, seinem eller seinen” just där. För att nu nämna enbart ett exempel.

Jag har nog länge varit lite svag för Tyskland, om man undantar Hitlertiden förstås, trots att jag på senare år besökt Tyskland mycket sporadiskt; senast den norra delen nu i augusti detta år.

Tyskland var fram till nazitiden Europas verkliga intellektuella stormakt med ett otal giganter som Kant, Marx, Freud, Nietzsche, Einstein för att bara nämna några. Numera är det ju ingen tvekan om vilket land som är den ekonomiska stormakten i Europa. Länder som Frankrike och Storbritannien får ursäkta.

Jag är dock inte riktigt säker på hur Tyskland uppfattas i Sverige. I vår tid fullkomligen bombarderas vi ju i tv med serier från den anglo-saxiska kultursfären och jag tror (befarar?) att det nog är det stora landet i väster som det uppväxande släktet sätter sin största tilltro till. Svensk tv gör ju heller inte särskilt mycket för att berika den europeiska kulturen. De gånger det trots allt visas någon tysk produktion brukar vi kunna vänta högtidsstunder. Tänk bara på Weißensee!

Efter Tysklands ställningstagande för flyktingar under 2015 finns heller ingen anledning att revidera en positiv tysklandsbild. Ett frågetecken sätter jag dock för inställningen till den grekiska ekonomin, men jag reserverar mig för att det kan finnas sånt jag inte har full koll på här. Dock verkar det inte riktigt rimligt att ett medlemsland ska tvingas svälta sig ur en kris, eller?

 

För en fotbollsintresserad som jag är Tyskland den ultimata fotbollsnationen, alla ”brassars” publikfriande konster och spanska klubblags skickliga passningsspel  till trots. Utan att gå till historieböckerna och kontrollera föreställer jag mig att Tyskland är den mest framgångsrika nationen i stora mästerskap i modern tid. En svår konkurrent om min fotbollsgunst är förstås Holland som jag besökt några gånger under min mest ”receptiva” tid i slutet av 60-talet och början av 70-talet.

 


 

Brasklapp: Jag är förstås inte så naiv att jag tror att allt är bra; jag har t.ex. ganska dålig koll på hur samhällelig välfärd och arbetsliv fungerar i Tyskland. Inte heller är det så smickrande att Volkswagen verkar ha fuskat med bilarnas avgaser. Men det ska man kanske inte skylla Tyskland i allmänhet för.

Alla kan paddla!

Kayak passing by by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Lejon2008 

 

Det ligger några gamla paddeltidningar, som jag brukar bläddra i på en hylla utanför min bastu. I ett gammalt nummer från 2011 hittar jag en text som jag ännu inte läst med titeln ”Alla kan paddla” av redaktören Lars Larsson. Jag blir nästan tårögd av den vackra skymningbilden över en fjärd eller insjö med tallar i förgrunden och en holme längre bortanför det gyllne vattnet. Bilden i tidningen är säkert upphovsrättsskyddad så det blir att hålla till godo med min beskrivning och min egen bild ovan. Larssson skriver att nästan alla som ser sådana här förföriska bilder önskar att de vore där på vattnet. Dessvärre hittar vi ofta på en massa undanflykter som ”dålig balans”, ”för gammal”, ”stel” eller ”rädd”.

Alla kan paddla, skriver Larsson, det är inte värre än att cykla och mycket mindre farligt dessutom. Med gott omdöme startar man med fördel i insjön med en lånad eller egen begagnad kajak för några tusenlappar. En paddel av enklare slag får man gissningsvis för under 600 kr och en flytväst har sannolikt de flesta människor redan. De första gångerna paddlar man med fördel på sommaren då det är varmt i vattnet; då är det ingen större fara om man skulle hamna i vattnet, vilket är högst osannolikt i en någotsånär stabil kajak.

Har du ingen plats för en kajak? Man kan hyra en över dagen eller om man tänker fortsätta paddla kan man numera köpa en delbar kajak som man kan lasta in i bilen.

Ålder är heller inget skäl att avstå! Några kända långfärdspaddlare började vid 50 resp. 65 års ålder, skriver Larsson. Paddling passar alla. Välj en stabil kajak och upptäck ”kända eller okända smultronställen”.

Du är förstås välkommen hem till mig om du vill pröva. Här finns tre ”säkra” kajaker och en lite mer ”nervös” som man kanske ska undvika om det är första gången.