Idag söndag var det självklart att jag måste kolla in de två stormatcherna, först mellan Tyskland och Mexiko och senare mellan Schweiz och Brasilien. Inget av storlagen lyckades väl som de tänkt sig. Däremot kan såväl Mexiko som Schweiz möta pressen med högburet huvud.

I Tysklands fall var det kanske ingen katastrof; de brukar ju vinna ändå i slutändan. Möjligen blir det svårare för Sverige om Tyskland är piskade att vinna.
Brasilien brukar omges av en sorts skimmer bland oss i Sverige (gäller också kommentatorer i ra/tv). Jag tror att många har någon sorts romantisk föreställning om brasiliansk fotboll.

Visst finns det många skickliga och sevärda fotbollsspelare från Brasilien men numera är de inte enastående som en Pelé, Garrincha eller senare Sokrates, Carlos och några ytterligare.

Kanske har magin försvunnit lite genom att de flesta riktigt bra spelarna redan spelar i Europa och därmed inte längre är så exotiska.

Annat var det för en 12-årig gosse 1958 som för första gången såg ”brassar” på Rimnersvallen i Uddevalla. Jag har nog tidigare nämnt hur man inte trodde det var möjligt att hoppa, kanske en meter eller mer, upp i luften och sedan hänga kvar där för att slutligen vika kroppen som en fällkniv och nicka bollen hårdare och exaktare än vi någonsin kunna skjuta. Inte heller hade vi någonsin sett en målvakt flyga vågrätt genom luften över det ”jättelika” fotbollsmålet och dessutom fånga bollen. Ännu idag, 60 år senare ser jag (och hör) det helt tydligt framför mig.

Kanske var det så myten om Brasilien byggdes upp för andra också. Idag är Brasilien ett lag bland alla andra, roliga se visserligen, men utan den tyska effektiviteten.

Sverige då? Hoppas kan man ju alltid.