Kategorier
arbetsmarknad klass politics politik samhälle

Renegat

a lost heart by *brilho-de-conta, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  *brilho-de-conta 

 

 

Nej, någon renegat är jag förhoppningsvis inte!

Jag måste till min skam erkänna att, även om jag naturligtvis hört ordet tidigare, kunde jag inte helt avgöra dess betydelse av ”överlöpare” eller en som svikit sin klass. I en informativ artikel utreder idéhistorikern David Brolin (FT, 19 dec 2014) tänkbara anledningar till att personer kan överge en ideologisk ståndpunkt till förmån för en rakt motsatt. I artkeln namnger han flera kända personer varav många avfallit från den radikala 68-rörelsen och istället valt att liera sig med liberaler och kapitalister. Två förklaringsmodeller står mot varandra: har de vänt kappan efter vinden eller handlar det om politisk mognad. Det är självfallet så att de olika modellerna – kappvändning resp. mognad – kommer att tilltala olika grupper. Brolin menar dock man måste analysera detta fenomen djupare. En grupp förklaringar ser till individernas egenskaper medan en annan ser till samhälleliga skeenden. Vi ska återkomma till de senare.

De individualistiska förklaringarna försöker se att de radikala 68-orna på sätt och vis anpassade sig till tidens mode. Man skulle också kunna förklara ”sidbytet” med att omprövning var något som utmärkte dessa personer och att politisk omprövning bara var en del i en generellt omprövande hållning. Sen menar Brolin att man nog inte ska bortse från att flera av den intellektuella 68-rörelsens medlemmar har lockats av makt och pengar från Timbro t.ex.

Samhälleliga förändringar är dock en mer trolig förklaringsmodell, menar Brolin. Den stora optimismen hos de radikala fick sig rejäla törnar efter Vietnamkriget när det visade sig att varken Vietnam, Albanien eller Kina blev några socialistiska lyckoriken. Pol Pots Kambodja var kanske ett av de värsta exemplen. Vänstern splittrades också upp i många fraktioner och ”sekter” och försvagades därmed så att den inte kunde bjuda motstånd mot den nyliberala eran där förgrundsfigurer som Reagan och Thatcher skördade stora framgångar.

Brolin påpekar också att det fanns ett visst elittänkande inom vänstern som ”förebådar” ideologisk omprövning. Här är kanske Mussolini det tydligaste exemplet. Många inom den intellektuella vänstern har också känt sig lika hemma i vänster- som i högerkretsar (s.k. ”smyg-thatcherister”).

I Sverige under 80-talet blev ”krismedvetande” ett ledord för ”Feldts grabbar” och (som jag minns det) det blev mera argument om pengar än vad man ville med samhället. Inom vänstern blir man alltmer tveksam till ”massornas samhällsförändrande kamp” och det blir en knäck för 68-orna att massorna inte alltid handlar revolutionärt; det är knappast massorna som omskapar samhällen. Kampen kommer istället att riktas in mot en kvävande byråkrati och därifrån är steget kort till en borgerlig, liberal antistatlighet.

Brolin försöker sig på en summering när han skriver att det blev en knäck för de optimistiska 68-orna när kapitalismen inte bröt samman som man förutspått enligt de marxistiska teorierna. Den framväxande välfärdsstaten var förvirrande för de som trodde på ständig klasskamp när den socialdemokratiska reformismen växte sig allt starkare. Det är mot bakgrund av sådana skeenden, svenska såväl som internationella som man skall se renegatfenomenet, menar Brolin.

Det blir förstås lite summariskt och hoplappat när man försöker göra en egen text utav en enda artikel. Likväl har det varit viktigt för mig att ”skriva in mig” i hans artikel eftersom jag själv var ung just 1968 och befann mig mitt i detta politiska skeende. Nu i efterhand kan jag se mig själv stå lite vid sidan; jag deltog aldrig i några manifestationer men jag fascinerades av retoriken och jag stod naturligtvis på den vänstra sidan även om jag bara tittade på.

Det var inte alltid så lätt att vara den som inte ”tog ställning” för som bekant hette det ju att ”den som inte är med oss är emot oss”. Det fanns en hel del ”spränglärda” marxister som fnyste när man inte deltog i studiecirklar eller andra manifestationer. Kanske var det feghet; kanske var det för att jag inte kände igen mig. De unga revolutionärerna i min omgivning kom oftast ur andra förhållanden än jag själv och jag kände inte igen själva diskursen. Åtskilliga kom från akademikerhem och var vana att argumentera om än det ena än det andra. Själv hade jag växt upp i ett arbetarhem med fackföreningsmöten hemma i hallen. Där diskuterade man inte revolutionen – man var för övrigt livrädd för ”kommunisterna” – utan snarare hur man skulle kunna få några ören mer i timpeng och lite övertidsersättning. Ganska intetsägande i jämförelse med världsrevolutionen.

En sådan här text med alla dess brister (min text alltså) ger mig redskap att förstå det som sker nu. Åtskilligt av det som sker i dagens politiska landskap blir mera begripligt om man sätter in det i ett historiskt sammanhang.

Nej, någon renegat är jag inte!