Kategorier
media politik samhälle

Det är nåt fel med den politiska dramaturgin i tv

Jag lyssnade mig igenom hela SVT:s partiledarutfrågning av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor (EBT), mycket beroende på ”uppsnackarna” som väckte mitt intressse. EBT låter lite som en sån där bokstavkombination som allt fler antas ha numera. Det är nog inte någon större risk att EBT inte skulle ha ”alla hästar hemma” eftersom hon verkar rapp i tanken och alert. Mer problematiskt är väl då att hon råkat få hem fel hästar.

Eftersom själva innehållet i det som sades inte bjöd på några överraskningar började jag fundera över själva dramatrugin. Min första iakttagelse är att dramaturgin är förutsägbar. För att inse detta behövs naturligtvis inga särskilda kvalifikationer; det kan alla se. Nedan följer några ytterligare reflektioner.

SVT:s misslyckade strategi

EBT gick ut närmast furiöst, i ett annat sammanhang kunde man sagt att hon var ”speedad”. Varje fråga från utfrågarna utlöste en formlig kaskad av ord enligt väl kända argumentationslinjer.

Här har givetvis utfrågarna och producenten ett stort ansvar. Politikern uppträder som hon (i detta fall) förväntas göra d.v.s. tala om allt bra det egna partiet har åstadkommit och vad meningsmotståndarna har misslyckats med. Intervjuarnas roll borde förstås vara att bryta det här mönstret.

För det första borde man aldrig attackera en van politiker ”rakt framifrån”.
För att förklara vad jag menar vill jag ta en bild från skolans historieböcker med härar som drabbar samman på slagfältet och där den starkare hären slutligen tvingar den andra hären till reträtt.

Jag tror att det är meningslöst att närma sig en politiker ”rakt framifrån” på det öppna slagfältet. De har har mött otaliga ”fiender” och har väl utvecklade strategier för att vinna eller komma helskinnade undan.

De skickligaste krigsherrarna i skolböckerna (tänk vad vi fick lära oss om Gustav II Adolfs krigskonst!) hade fler äss i rockärmen och kunde angripa från flanken eller komma med andra överraskningar.

Även om jag personligen ogillar krigsretoriken, tror jag att det skulle vara mer konstruktivt att få politikerna ”ut i terrängen”, alltså bort från slagfältet där de är oövervinnerliga. Låt mig ta ett exempel.

Exemplet pappadagar

Under intervjun kom ”pappamånaderna” upp till diskusssion. EBT går igång på det som hon vet att varje familj – även jag – innerst inne håller med om; man vill själv bestämma hur man ta hand om sitt eller sina barn. EBT rör sig tryggt på ”slagfältet” om man vill använda samma metaforik.

Intervjuarnas uppgift här borde vara att få bort politikern från det individualistiska och populistiskt gångbara och ställa detta mot samhällets ambition. Vi vet att om man inte villkorar valet av föräldradagar blir allt som det har varit, ”status quo”. Om det däremot finns ekonomiska incitament för fäderna att ta ut föräldraledighet, blir det mer attraktivt att utnyttja dessa (ekonomiska incitament brukar vara borgerlighetens främsta argument). Här borde intervjuarna gå vidare:

Intervjuarna (SVT): Om vi d.v.s. samhället har en önskan om att öka fädernas uttag av föräldraledighet, är det inte då nödvändigt att försöka styra det så?

EBT: Vi tycker att att föräldrarna är bäst lämpade att avgöra såna här frågor och vi tror på att man kan dela på ledigheten så som det passar varje familj.

SVT: Är det bra att även fäderna är hemma med barnen?

EBT: Självklart + [kaskad av ord]!

SVT: Hur menar du att det ska gå till?

EBT: Föräldrar är bäst lämpade att avgöra detta själva [kaskad av ord].

SVT:Tycker du och KD att det viktigare att föräldrarna väljer själv än att fler pappor är hemma?

EBT: Man kan inte bara säga så + [kaskad av ord].

SVT: Är ni emot att samhället försöker styra mot ett mer jämlikt uttag av föräldradagarna?

EBT: Vi tror att föräldrarna bäst avgör hur de vill ha det….

Sen måste man hasta vidare till nästa ämne i tv-dramaturgin.

Slutsats och kommentar

Jag tror säkert att EBT personligen tycker att det är bra att hon och maken delar på föräldradagarna. Men som politiker måste man ta ett systemperspektiv; det är detta hon och många andra väjer inför. Hela ”mer-pengar-i-plånboken-retoriken” och ”skattebetalarnas pengar” uppmuntrar vårt individualistiska tänkande. Självklart tänker vi var och en först och främst på det som finns närmast oss men det är ett lömskt trick av politikerna – som måste ta beslut på systemnivå – att vädja till våra kortsiktiga intressen.

Kategorier
politik utbildning

Källkritik och stumma fakta

I olika sammanhang har jag kritiserat (raljerat över?) de som ser källkritiken som något oproblematiskt som man (skolbarn) kan lära sig ganska enkelt. Det är säkert så att man kan lära sig att inte falla i de värsta fällorna men problemet är att källkritik inte i första hand är en fråga om teknik utan något mycket mer komplicerat.

Greider och Linderborg (Populistiska manifestet) refererar till en artikel av Lena Andersson där hon kritiserar att sanningen skulle vara relativ och att allting skulle var tolkningar (apropå ”fake news” i Trumperan). Andersson menar att källkritik och faktakoll inte är lösningen därför att ”fakta är stumma, blinda och omöjliga att komma till tals med”. ”Fakta behöver ett dialektiskt förnuft för att få liv och mening.” Fakta talar således inte för sig själv som man ibland kan höra någon säga.

Det räcker alltså inte att presentera fakta, man måste ha en tolkning som fångar känslorna och gör dem begripliga. Det är då världsbild och människosyn – ja en ideologisk grundhållning – blir varpen (s 347- 348).

Min något plumpa kommentar till detta är att den som inget kan innan, har heller ingen möjlighet att värdera information på Internet t.ex. Jag menar att detta blev särskilt relevant när naiva it-förespråkare hävdade att barn i skolan skulle söka sin kunskap på Internet på egen hand.

Kategorier
politik samhälle

Tiggare och vårt ideologiska patos

Knäsittande tiggare i gatumiljöAftonbladet lär ha gjort en undersökning om tiggare som visar att 57% av de tillfrågade var för ett förbud (35% bland gruppen rödgröna väljare).

Blixtsnabbt kastade ett av de s.k anständiga partierna på högerkanten ut röstfiskenäten och presenterade ett program för nationellt tiggeriförbud. Man försökte inte ens låtsas bibehålla den liberala fernissa som en tidigare partiledare höll sig med.

När till och med du själv som en solidarisk och empatisk medmänniska börjar känna för ett tiggeriförbud, är det läge att se över sina argument. För då tänker du som dem, dina ideologiska motståndare. Då har du som mest förståelse för deras argument. Det är i dessa stunder som ditt ideologiska patos testas som hårdast (Rojin Pertow FT 8 sept 2017).

Ja, hur tänker jag själv?

Jag ska villigt erkänna att en tiggare som ler vänligt mot mig och säger: ”Hej!” berör mig oftast illa. Ibland går jag omvägar för att slippa konfronteras med blicken hos en så utsatt människa som tittar undergivet på mig.

Särskilt skuldbelagt blir det när man har handlat ”onödigheter”, som exempel då man varit på Systembolaget och köpt sådant som ju egentligen bara är lyxkonsumtion. Men det är väl samma sak i mataffären där man säkert köper en hel del annat än det man faktiskt behöver. Oftast skäms jag dock för att jag inte har några kontanter att lägga i muggen.

(Hur kan det egentligen vara framgångsrikt att tigga i ett land där allt färre använder kontanter?) Då och då löser jag kontantproblemet genom att ge tiggaren vid vår ICA-butik ett pantkvitto, någon gång har jag gjort ett uttag i Bankomaten. Men sådana här små obehagligheter väger givetvis lätt jämfört med det förödmjukande i att sitta och tigga.

Jag har svårt att se vilka problem ett tiggeriförbud skulle lösa.

Jo, om de inte får lov att sitta här och tigga kan de få hjälp i sina hemländer”, hävdar  förbudsförespråkarna.

Detta är nog dessvärre samma sorts önsketänkande som när man tror att det går att undkomma flygets utsläpp med förnyelsebart bränsle så att vi inte behöver förändra våra vanor.

Nej, i grunden handlar ett förbud om att vi vill slippa se tiggare på våra gator enligt devisen: Syns inte-finns inte!

Ingen lösning alls för tiggarna, givetvis, men kanske lite mer samvetsfrid för den (oss) som inte behövt tigga för uppehället.

Fotolänk: ”L1002468_v1” (CC BY-SA 2.0) by Sigfrid Lundberg

Kategorier
kultur politik samhälle

En svunnen tid

En liten krönika av Christer Sanne får mig att med visst vemod blicka tillbaka på ett samhälle som har förändrats radikalt. ”Var blev ni av ljuva drömmar?” skriver Sanne med en sidoblick till Tage Danielsson.

Det är inte lätt att föra några diskussioner om det samhälle som svunnit, när alla partier är så måna om att anpassa sig till det politiska spelet. Avvikande tankar och systemkritik tenderar att sorteras ut som ”irriterande biljud”.

Läs krönikan (tar max 5 min) här och fortsätt fundera.