Arbete, produktivitet och skapade jobb

demonstrerande folkmassaI FT 26 april finns en intervju med Roland Paulsen där han chocköppnar med att likna socialdemokraternas demonstration på 1 maj vid ett lajv där man spelar upp något revolutionärt. Demonstrationstågen blir mest en ritual där arbetarrörelsen försöker upprätthålla en bild av kamp. Här kan jag inte låta bli att associera till ”amelinsyndromet” som Göran Greider skriver om i sin bok Arbetarklassens återkomst. Greider menar att att socialdemokratin på något sätt har fastnat i bilden av de tidiga kampåren.

Idag skulle socialdemokratin kunna verkställa sin politik (eller åtminstone försöka) men i praktiken blir det enbart en anpassning till kapitalets villkor. Om man inte ens vill stoppa handeln med vår välfärd, borde man inte fira 1 maj, menar Paulsen.

Varför arbetar vi som vi gör?

Paulsens intresse är vilken plats arbete tar i våra liv. Han tar ett slående exempel: om alla sociologer gick i generalstrejk skulle samhället fungera hyfsat bra ändå; om alla som sysslar med att framställa krigsmateriel strejkade skulle världen kanske rentav bli bättre, om alla i sjukvården gick i strejk skulle det bli katastrof.

Generellt blir vi alltmer effektiva, vilket borde leda till att vi inte behöver arbeta lika mycket. Dessvärre förefaller denna ökade effektivitet mest ses som ett problem. När vi inte behöver arbeta lika mycket måste man skapa jobb, oftast meningslösa jobb.

Eftersom ett samhälle av vår typ styrs av köpkraft och inte främst av människors behov, kan man köpa sig sådana tjänster som man inte vill utföra själv (städning med RUT-bidrag till exempel). Då kan några andra försörja sig på sådant som vi inte vill utföra själva. Vid en arbetstidsförkortning skulle marknaden för tjänstehjon i hemmen minska eller försvinna. Arbetarrörelsen har emellertid slutat att kräva kortare arbetstid.

Arbetstidsförkortning är förstås en lösning som inbegriper att alla ska arbeta. Idag har man dessutom sett till att det fullständigt odrägligt att vara utan jobb så att allt annat är bättre. Här är det tankekonstruktioner som ”arbetslinjen” och ”enkla jobb” som piskar upp och skrämmer så att nästan vad som helst är bättre än att vara utan jobb.

Arbetstidsförkortning är emellertid bara ett alternativ som desssutom säger attt alla ska lönearbeta. Men hur vore det med basinkomst: om nu inte alla behöver arbeta utan att man kan klara sig ändå?

Lön för möda eller lön utan möda?

Jag tror att tanken med basinkomst är lite svår att ta till sig. De flesta av oss har nog en sorts plikttänkande där man ska ”göra rätt för sig”. Vi kanske också ser jobbet som identitetsskapande eller något som ger mening i våra liv. Det kan jag själv känna men detta gäller sannolikt bara för stimulerande jobb och inte för enkla eller skapade jobb.

Men visst finns det väl en tydlig logik i att man inte ska arbeta för arbetandets skull? Om man inte är tvungen att arbeta för sitt uppehälle eller måste känna skuld för att man får någon form av försörjningsstöd, borde det ju bli en massa tid och energi över till mer konstruktiva aktiviteter än vad som erbjuds av enkla, skapade jobb? Man brukar ju ofta skämta om att pensionärer är de mest aktiva och upptagna av alla förutsatt att de är friska.

Överklassen har i och för sig alltid oroat sig för att underklassen inte har tillräckligt att göra, men om man ser hur brottsligheten i samhället ser ut, tror jag inte att den värsta brottsligheten uppstår ur för lite enkla jobb.

Hel nyligen hittade jag den här gruppen på Facebook: https://www.facebook.com/Basinkomstpartiet.org/

Fotolänk: ”Sandviken 1 maj 1917” (CC BY-NC-ND 2.0) by YlvaS

Källmaterial
Att arbete ger livet mening är inte sant http://www.landetsfria.se/artikel/128430
Greider, G.,(2001), Arbetarklassens återkomst

Dröjsmål

2664405494_2c3a5cf1b3_z”Jag förstår inte varför Hannes dröjer”, säger det gamla paret i en parodi av Galenskaparna på gammal svensk film och vi skrattar igenkännande. En annan betydligt mer känd ”dröjare” är Hamlet i Shakespeares berömda drama. Hamlet vet att hans far skändligen mördats, hur och av vem. Han har liksom alla fakta men ändå tvekar han sig igenom hela dramat ända till en dramatisk upplösning på slutet.

En nutida aktör som också har alla fakta men ändå tvekar är ledaren, tillika statsministern, för det regeringsbärande partiet. Han uppmanas därför av en ledartext i Dalademokraten:

”Ta människors ilska över ojämlikhet och otrygghet på allvar! Våga tala ideologi! Säg att ni – och vi – är demokratiska socialister! Och, inte minst: sluta med alla floskler.”

http://www.dalademokraten.se/opinion/ledare/vi-maste-ta-manniskors-ilska-pa-allvar

Och liksom man inte kan förstå vare sig Hannes eller Hamlets dröjsmål, förbryllas många av varför inte socialdemokratin förmår inspireras till handling av demokratiska socialister som Bernie Sanders och Jeremy Corbyn i en kompakt marknadsliberal värld.

Varför dröjer Löfven?

Fotolänk: ”Hamlet” (CC BY-NC 2.0) by Robson Magalhães

 

 

Alternativ!

 

”…socialdemokratin erbjuder inget ekonomiskt, socialt eller idépolitiskt alternativ till den marknadsliberala agendan. När klassamhället överallt fördjupas vill de socialdemokratiska partiledningarna allt mindre tala om klass. Och när behovet av fördelningspolitik är större än vad det varit på trettio år hukar man i alla avgörande frågor och ansluter sig i allt väsentligt till de rådande åtstramningsdoktrinerna.” Göran Greider http://www.etc.se/ledare/socialdemokratin-ar-radd-grasrotternas-entusiasm

Greider talar om socialdemokratin i allmänhet och om brittiska labour i synnerhet i sin ledare. Han undviker i stort sett att direkt peka ut den svenska socialdemokratin. Jag tycker nog att han kunde varit lite mer specifik när det gäller Sverige. Visserligen menar han att Juholt utgjorde ett hot därför att han hade förmågan att uppamma en entusiasm som inte är förenlig med dagens partiapparater, som han på ett tankeväckande sätt beskriver som en sorts ”änterhakar” till makt och inte första hand till politisk förändring.

Även om man måste vara realist och inse att det tar tid att få Sverige på kurs igen efter de åtta årens navigerande i grumliga vatten, hade man nog väntat sig lite kraftigare kurskorrigeringar av den nya regeringen. Sannolikt har ledfyrarna släckts eller vanhävdats i likhet med järnvägar och andra samhälleliga nyttigheter.