Etikett: ekonomi

Välfärd – omöjlig som marknad

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 14 juli, 2014
Inga kommentarer till Välfärd – omöjlig som marknad

Kampanjförberedelser by Socialdemokrater, on Flickr

I Sverige står den ideologiska kampen hård mellan olika uppfattningar när det handlar om vinst i välfärden. Jag tror att man tryggt kan luta sig mot att det helt och hållet handlar om ideologi då det torde var omöjligt att objektivt avgöra om det ena sättet är bättre än det andra.

Mats Gessebo, ”fritänkare” argumenterar i en artikel för att marknadstänkande inte fungerar inom välfärd utan tvärtom är till skada för samhället. Han har inspirerat till nedanstående.

Inom tillverkningsindustri är det säkert så att flera tillverkare skapar en nyttig konkurrens. Inom skola, vård och omsorg kan man inte tala om en marknad eftersom det centrala i en marknad är att det finns ett ”pris” som köpare måste ta ställning till. Endast i undantagsfall kan den vårdbehövande eller bildningstörstande välja tjänster utifrån pris.

Marknad kräver också säljare och köpare. I perfekta marknader finns många, teoretiskt lika starka och välinformerade aktörer som agerar utifrån varans pris. Vi vet alla att den som är i behov av vård eller omsorg inte är någon stark och välinformerad ”köpare” utom i enstaka fall.

Inom välfärdssektorn har vi numera ”begåvats” med många säljare men där finns inga köpare i ekonomisk mening eftersom det inte finns något pris att ta ställning till!

Kommuner måste betala ett reglerat pris till den som har blivit godkänd som utförare av en viss samhällstjänst (t.ex. skolpeng), men detta skapar ingen marknad i klassisk mening.

Normalt lämnar utförare och tillverkare alltid offert på pris och när affären ska anses vara avslutad. Skolor och andra välfärdsföretag sitter däremot på en sorts tillsvidareavtal om inte särskilt graverande omständigheter får avtalet att upphöra (t.ex. strykjärnsbränningar eller uppenbar vanvård av vårdbehövande). Även om skolföretag naturligtvis kan få brist på elever är risken således minimal jämfört med den som företag i lågkonjunktur löper.

Man kan alltså inte tala om en marknad inom välfärdssektorn. De som fått samhällets uppdrag saknar i prinicp konkurrens.

Skribenten dra härav slutsatsen att välfärd fungerar bäst i naturliga monopol (kommuner, landsting). Att tillåta ideella eller andra idéburna verksamheter (tex montessoriskolor, kooperativ m.fl.) utgör däremot inga problem då de inte drivs av marknadstänkande.

Etiketter ekonomi, marknad, samhällstjänster, välfärd

arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle

Avreglerad demokrati?

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 29 april, 2014
Inga kommentarer till Avreglerad demokrati?

by Mehr Demokratie e.V.

Världens största frihandelsområde låter bra och det kommer säkert att gynna den ekonomiska tillväxten. Frågan är bara på vilka villkor detta kommer att ske.

Regelharmonisering låter också bra, låter som minskat krångel. Men krångel är som vi vet en definitionsfråga d.v.s. vem som anser något vara krångel. Här kan möjligen finnas olika tolkningar, eller?

Om man läser sådana publikationer som man från borgerligt håll brukar vilja avfärda som ”vanlig vänsterskepsis” eller något liknande, kan man något komplicera den gynnsamma bilden av det kommande lyckoriket med frihandel och ekonomisk tillväxt.

Avregleringar på olika områden och dess konskevenser har vi numera fått känna in på bara skinnet under flera år i Sverige. Om man läser lite utanför den dominerande tidningssfären, är TTIP (det hägrande avtalet) främst avsett att avreglera bort sådant som företagen betraktar som hinder för sin tillväxt. Som vanlig enkel medborgare måste jag erkänna att jag känner en viss oro för sådana målsättningar.

Vänsterpressen varnar för att det är företagen och inte de demokratiskt valda organen som skall avgöra vad som är nödvändiga avregleringar. Likaså talar kritikerna om att företag kan stämma regeringar som inför t.ex. miljöregler som hindrar företagens affärsverksamhet.

Nu kan förstås inte jag som individ ta ställning till vare sig ”avreglerings-” eller ”vänsterpropaganda” utan det som egentligen är mitt ärende här är att en del verkar helt ”sålda” på idén med det här avtalet (”ekonomi-NATO”) utan att ha minsta fundering om ifall det finns några problem med ett sådant avtal.

Jag förebehåller mig rätten att bibehålla en sund skepsis i det här ärendet.

Etiketter demokrati, ekonomi, handelsavtal avreglering, handelshinder, reglering, tillväxt, ttip

ekonomi politics politik samhälle

Men tala klarspråk någon gång!

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 14 oktober, 2013
1 kommentar till Men tala klarspråk någon gång!

I den stora partiledardebatten nyligen i SVT bollade de olika deltagarna påfalllande intensivt med miljarder hit eller dit. Med trosvisshet argumenterade man för de egna strategierna och avfärdade med samma trosvisshet motståndarnas argument som ogenomförbara eller som tomma löften.

by Folkpartiet_Liberalerna

Vad jag saknade var sådana visioner om samhället som skulle kunna motivera miljardernas strömmar i olika riktningar. En tanke som då slog mig var att det kanske var just kontrollen av penningströmmarna som utgjorde visionerna snarare än hur vi vill ordna vårt samhälle. Men hur skulle det vara om man började i en annan ända?

Politisk debatt idag handlar i första hand om plånboksfrågor. Jag har en – kanske naiv – föreställning om att politik skall handla om vad man vill åstadkomma, visioner med ett annat ord. ”Politik är att vilja”, sa en av våra allra främsta politiker en gång. Idag får man snarare intrycket av att ”politik är att köpa”. Det argumenteras alltså inte i först för något man vill åstadkomma och därefter hur man skall få råd med detta.

Hur skulle det vara om politkerna lämnade sifferexercisen och istället argumenterade för vad man vill åstadkomma? Tänk så fantastiskt om man sa i klartext att ”vi skall utöka utbildningsplatserna för…, ge möjligheter att anställa fler …, minska grupperna i förskolan …, höja pensionerna med … etc. Ja, det skulle kunna handla om vilken vision som helst egentligen och nu kommer klartexten: Detta är vad vi vill genomföra men det kommer att kosta [ett antal miljarder]. En del av detta tänker vi ta från [icke prioriterat område] och en del måste vi finansiera med höjd skatt. Om ni tycker att detta är bra, röstar ni för dessa förslag.

by claeskrantz

Även eknonomispåret kan formuleras som en vision. ”Vi vill sänka skatten på arbete” och detta kommer att kosta statskassan [si eller så många miljarder]. Vi tror (obs!) att vi kan täcka en del av minskningen genom att fler vill tjäna en slant genom att jobba mer när skatterna blir lägre, men vi måste framförallt minska ersättningar till de som inte bidrar d.v.s. sjuka, långtidsarbetslösa och pensionärer för att få det att gå ihop. Om ni som har jobb vill få ”mer i plånboken” och inte betala till de som inte bidrar till välfärden, skall ni rösta på oss.

Dessa exempel må vara förenklingar men det huvudsakliga argumentet är att vi som väljare skulle vara avsevärt mer betjänta av att ta ställning till visioner om något man vill genomföra än att man dribblar bort oss med siffror hit och dit. Alltså, klarspråk och vision i första skedet, sen får man jobba politiskt för att möjliggöra visionerna.

Dessvärre har den borgerliga regimen under sina år vid makten lyckats ställa plånboksfrågorna i första rummet och visionerna i andra. Socialdemokraterna svansar ängsligt efter i de ekonomiska fotspåren och har helt lämnat idén om ”politik är att vilja” till förmån för politik är att köpa och att ängsligt se till att inte stöta sig med väljarna.

Vision och klarspråk är vad politik borde handla om och inte om röstfiske. Idag vet jag inte alls skillnaden mellan ett socialdemokratiskt- och ett högeralternativ. Det blir allt svårare att se alternativen i de ekonomiska dimridåer som partierna lägger ut. En skrämmande tanke är att det kanske inte alls finns några visioner utöver röstfiske medelst mer i plånbokenretoriken.

Etiketter ekonomi, partiledare, partipolitik, politik, samhälle, vision

ekonomi politics politik samhälle

Till salu

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 18 september, 2013
Inga kommentarer till Till salu

När jag skriver detta är det klart att Höyre är valets segrare i grannlandet Norge. I Fria Tidningen läser jag att de svenska Moderaterna har varit en stor inspriationsklälla för partiet i grannlandet. Genom att ta efter den svenska högerns retorik om att inte röra välfärden (utan att göra den bättre!) har Höyre lyckats ta makten och norrmänen kan i fortsättningen förvänta sig privatiseringar, konkurrens och större skillnader mellan rika och fattiga enligt svenskt mönster, enligt skribenten.

by Robert Benner Sr.

Det intressanta som jag vill framhålla i det här inlägget är emellertid en artikel av den norske författaren Jan Kjæerstad (införd i SvD!) där han oroar sig över att Norge har gått från att vara ett samhälle till att bli ett företag. Idag har den kommersiella aspekten alltmer tagit över så att det mesta möjliga ska privatiseras. Med en ordvits menar han att Norges DNA har förändrats från DnA (det norska arbetarpartiet) till DnB (den norske bank).

När det gäller etik, menar han, har Norge gått från en A-nation till en B-nation. Förut var tanken att ta lite från de rika och ge till de fattiga. Numera är tanken att alla skall bli rika. Därmed har man förlorat det som var unikt för Norden, nämligen att man funnit ett alternativ mellan socialism och kapitalism.

Vi märker inte, säger Kjæerstad, att vi håller på att slösa bort vårt arv: tron på de moraliska principerna jämlikhet, rättvisa, solidaritet. Istället betonas frihet. Men mer frihet betyder alltid mindre jämlikhet och mer frihet leder till ökade klyftor mellan människor, något som vi ju tydligt kan se i Sverige när det gäller det s.k. fria skolvalet.

När man väljer en ekonomisk politik är det också ett val av människosyn. Just nu premieras faktiskt sådana värden som vi normalt föraktar hos individer – girighet, egoism, hänsynslöshet. I det nuvarande ekonomiska systemet blir dessa egenskaper goda då de gynnar det ständigt upprepade mantrat ”tillväxt” där i princip allt är marknad och medborgaren har – kanske omedvetet – övergått till att bli konsument i första hand.

Kjæerstad avslutar med att upprepa att Norge har blivit en bank och att detta är ett demokratiskt problem eftersom medborgarna inte längre styrs av politiska beslut utan av finansiella marknader.

Själv tycker jag att Kjæerstad liksom håller upp en spegel så att vi kan se oss själva och hur även Sverige genomlider denna metamorfos borkollrade av regeringens beskrivningar – en sorts ”newspeak” för att tala med Orwell.

Källa: http://www.svd.se/kultur/norges-vag-fran-samhalle-till-firma_8495258.svd

Etiketter bankstyre, ekonomi, högerpolitik, Norge, tillväxt

ekonomi politik samhälle språk

Ordens värde

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 28 augusti, 2013
Inga kommentarer till Ordens värde

by rbaez

Ofta använder vi ord ganska okritiskt när vi har hört dem sägas många gånger. Idag används ord som ”utanförskap”, ”jobbskatteavdrag” och ”bidragssamhälle” utan att man tänker på att de här orden står för en mycket medveten retorik från högrerregeringen dess stödpartier. Särskilt tragiskt är det när de som själva lider av den förda politiken okritiskt övertar dessa ord och gör dem till en del av det vanliga samtalsspråket och därmed på något sätt accepterar den verklighet orden refererar till.

Någon (kommer inte ihåg vem) har beskrivit den främsta effekten av ”jobbskatteavdrag” som just en verbal innovation och inte som en ekonomisk förändring med någon reell positiv effekt. Om man med ”jobbskatteavdrag” kan få människor att fokusera på ”mer i plånboken”, har man på något sätt erövrat människors mentala bild av hur ekonomi och arbetsmarknad fungerar och vad som är verksamt. Det handlar alltså mer om en semantisk (alltså språket betydelser) förändring än om en ekonomisk.

Här kan jag skjuta in något som den fine gamle kulturministern Göransson gjorde mig uppmärksam på under en föreläsning. Han menade att det idag ständigt upprepade ”skattebetalarnas pengar” är avsett att rikta uppmärksamheten på den egna plånboken istället för på oss som medborgare i ett samhälle. Min plånbok talar till mig som individ och inte som medborgare! Klart att man vill ha mer i plånboken! Att detta innebär försämrad samhällsservice och nedmonterad välfärd är lite svårare att förstå än vad som finns i plånboken när man vill ha de senaste elektroniska prylarna.

Det är, som jag ser det ganska riskfyllt att inte fundera över den gamla tesen: ”Vem säger vad till vem och med vilket syfte?” Låt mig ta ett – kanske långsökt – exempel.

En gång för ”hundra år sedan” studerade jag Nordiska språk vid universitetet. Det är särskilt en kurs i stilistik som har gjort ett bestående intryck. Genom kursen blev vi medvetna om att ord står för värderingar och att det är ytterst få ord som bara objektivt återger något som är helt värderingsfritt.

I kursen gjorde jag en analys av en annons i en tidning som kursuppgift. En annons som jag tidigare nog endast skulle ägnat ett fåtal sekunder, kunde nu med de nya redskapen utsättas för en närgången granskning. Min analys riktade in sig på en annons i en veckotidning för ett preparat med påståddd god verkan för någon vanlig åkomma.

Annonsen inleddes med en slående titel (”Lider du av …?”, ”Nu finns hjälp för ….!” o.s.v.). Här fanns också en bild av en namngiven medicnsk kunnig ”docent” med vit rock och ett allvarligt ansikte. Under bilden stod antagligen något om ”docentens” specialitet, givetvis med avsikt att skapa tillit.

Om nu inte titeln och den trygge ”vetenskapsmannen” hade lyckats undanröja allt köpmotstånd, fanns för säkerhets skull även en lång text ur vilken jag med mina nya kunskaper kunde lyfta fram såväl enstaka ord som hela meningar och avslöja de budskap dessa var avsedda att överföra.

by cenz

Det paradoxala var att efter analysen tyckte jag snarare att den trygge ”docenten” kommunicerade bilden av någon sniken och listig med varggrin som låtit sig fotograferas i rent vinstsyfte för sig själv och säljföretaget snarare än av en önskan om att hjälpa andra. Därmed hade jag blivit förvissad om att aldrig någonsin låta mig lockas att köpa detta preparat. Så kan det gå!

Det vore kanske inte så dumt att erbjuda skattebetalarna/medborgarna en kurs i stilistik? Kanske kunde man rentav köpa den av en privat entreprenör nu när man har fått valfrihet och därtill mer i plånboken? Risken är förstås att kursdeltagarna kan börja genomskåda ett och annat och börja ifrågasätta. Men som vanligt kan vi nog tryggt förlita oss på att ”Marknaden löser detta”.

Etiketter ekonomi, semantik, språk, stilistik

ekonomi politics politik samhälle

Den ende som förstår

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 12 augusti, 2013
Inga kommentarer till Den ende som förstår

Jag läser en liten tänkvärd krönika om svenska affärsmäns bristande intresse för annat än pengar och konsumtion, förutom golf. Skribenten ställer frågan om huruvida det är alls möjligt att förstå sig på samhället utan kunskaper om litteratur och konst. Romaner av t.ex. Balzac eller Tolstoj ger många gånger större insikter om hur människor fungerar än kunskaper om ekonomi och olika teorier om detta.

by opensourceway

Nu menar skribenten att inte heller affärsmän på kontinenten är några kulturella giganter. Ett lysande undantag är en tidigare höjdare inom ett stort bilföretag som varnade för ett köp av ett annat storföretag, en affär som nästan fick köparföretaget på fall. Skribenten spekulerar i om det var den skeptiskes udda utbildning – doktor i teologi – som möjligen bidrog till att han såg problemen tydligare än kollegorna som kortsiktigt fokuserade på aktiekurserna.

Emellertid fick de som drev igenom den ofördelaktiga affären senare gigantiska bonusar medan teologen/affärsmannen försvunnit till ett annat och mindre lukrativt jobb. Skribenten drar slutsatsen att det oftast är ekonomiskt gynnsammare att ha mindre samvete och insikt än motsatsen. Svenska politiker som Persson och Bildt avancerade emellertid till mer prestigefyllda poster trots mindre framgångsrika insater.

Här finns ytterligare exempel och den som är gammal nog minns kanske USAs fiasko i Grisbukten. Efter debaclet gällde det för president Kennedy att snabbt göra sig av med den som redan i förväg insett det hopplösa företeget och varnat för dess genomförande.

Den viktiga sensmoralen – som jag uppfattar den – formuleras så här av skribenten: ”Det är bättre för karriären att ha fel med majoriteten än att vara ensam om att ha rätt.”

Etiketter ekonomi, insikt, kultur, visselblåsare

politik samhälle

Skapa pengar?

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 29 april, 2013
Inga kommentarer till Skapa pengar?

Vi har också nyligen fått veta att vi måste jobba allt längre i framtiden. Å andra sidan verkar det som om vi blir alltmer produktiva. Hur kommer det sig då att vi inte behöver arbeta mindre tid? Kanske har det med det magiska begreppet tillväxt att göra?

Vi har lärt oss av de som antas begripa att tillväxt är nödvändig och att detta inte är något som behöver ifrågasättas. Men någonstans känner vi nog var och en att det måste vara något som inte stämmer om vi kräver en sådan tillväxt att planeten kollapsar.

by Tobyotter

En forskare vid namn Yoshi Frey skriver i en tidningsartikel att han efter många års eknomisk forskning kan förklara vad det är som driver tillväxtideologin. Det handlar om att man ”skapar” pengar! Vanligtvis associerar vi väl uttrycket ”skapa pengar” med någon sorts falskmynteri. Att tillverka pengar är ohederligt; dett har vi lärt oss sedan barnsben.

Ekonomiforskaren kan förklara att bankerna skapar pengar av skulder (tänk om man kunde göra det!). Vår naiva ”barnatro” att bankerna lånar ut våra pengar till de som för tillfället behöver dem får sig en rejäl törn när Frey säger att bankerna inte lånar ut pengar som de lånat in utan istället lånar ut vårt löfte om att betala tillbaka med ränta. Det blir alltså någon sorts låtsaslån!

Om (när) räntorna höjs, måste vi ockå betala tillbaka mer och då måste vi arbeta mer. Det är alltså detta som är tillväxt!? Om jag förstår det rätt är det alltså så här: Banken lånar ut pengar som den inte den inte har. Genom att utnyttja samhällets regelverk (t.ex. kronofogden) kan alltså banken försäkra sig om att den som lånat får ”lånet” tillbaka. Med förvissning om att så sker, kan banken fortsätta att låna ut låtsaspengar mot löfte att få dessa tillbaka som riktiga pengar och på så vis skapar man ”hjul som snurrar allt fortare”. Kan det vara så?

Vi har ju lärt oss att evighetsmaskiner inte är möjliga. Här verkar det dock som man har uppfunnit en sorts evighetsmaskin som fungerar genom att man driver den med pengar som inte finns, ungefär som att hålla fyr i en brasa där man bara har ett löfte om ved imorgon.

Om det är så här, kan ju inte tillväxten vara en nödvändighet som vi förletts att tro utan en sorts ideologi eller strategi med vilken man skapar en skenande karusell – en sorts kollektivt vansinne om man så vill – där vi hela tiden vill ha mer och mer (jag också naturligtvis). Vi vänjer oss vid att köpa på kredit. De stora elektronikkedjorna skriker regelmässigt: Köp nu betala senare!

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Etiketter ekonomi, konsumtion, pengar, skapa pengar, tillväxt

politics samhälle

Att tänka om är plågsamt, att inte tänka om alls blir mer plågsamt

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 8 april, 2013
Inga kommentarer till Att tänka om är plågsamt, att inte tänka om alls blir mer plågsamt

Rubriken har jag lånat från en krönika av Birger Schlaug i Fria Tidningen nr 24, 23 mars 2013, där han lyfter fram en rad interssanta aspekter som jag tror utmanar vårt vardagstänkande en hel del del.

by Enokson

”I stalinismens Sovjetunionen fick inte kommunismen ifrågasättas. I dagens Sverige får inte tilläxtnormen ifrågasättas”, åtminstone inte om man inte vill hamna ute i den ökända ”kylan”.

Visst är det väl så att vi alla mer eller mindre har blivit övertygade om (övertalade?) att vi måste ha tillväxt annars finns det intet att fördela. Enligt detta sätt att tänka ”sipprar” det då ner lite välstånd till alla även om en del blir osunt rika. ”Det är sånt man får ta!” Eller?

Schlaug uppmärksammar en skrift från regeringens Framtidskommission där man skriver att ”[d]en centrala frågan är vad som kommer att krävas för att Sverige ska tillhöra världens rikaste länder också 2020, 2030, och 2050 …”. Här slår alltså kommissionen fast att den cetrala uppgiften är att bibehålla klyftor, menar Schlaug. Den centrala uppgiften borde väl snarare vara att skapa ett samhälle där vi lever på ett sätt som alla skulle kunna leva?

Visserligen ställer sig regeringen även bakom en slogan som ”På väg mot en grönare framtid” men för att inte någon ”forskarskalle” skall inbilla sig att detta är något som avviker från den officiella agendan påpekas strax att man aldrig får glömma ”att hållbarhet kräver tillväxt”. All forskning som utmanar den ekonomiska agendan blir därför helt fel! Misshaglig eller ”fel” forskning är ju annars något som vanligtvis brukar förknippas med totalitära stater där obekväma forskare förlöjligas eller råkar ut för en rad problem.

Den ekonomistiska agendan har skapat enorma problem i sydeuropas EU-länder och den har inte heller skapat vare sig jobb eller generell välfärd. I Sverige har vi förvisso åstadkommit ett visst välstånd men det är illavarslande att det huvudsakligen skett genom att vi lånar pengar. Framförallt har ju inte den ekonomistiska ordningen skapat den sysselsättning som ju skulle vara mer eller mindre självklar enligt högerregeringen.

by sagesnow

Inga av alla dessa misslyckanden verkar emellertid bekymra eller påverka de ekonomistiska fundamentalisterna, avslutar Schlaug.

Som jag själv tolkar detta är det nödvändigt att ersätta den nuvarande ordningen. Dessvärre förefaller dagens opposition inte vara något att sätta sin lit till då den ängsligt sätter fingret i vädret för att se vad som kan flest röster snarare än att erbjuda ett verkligt alternativ.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Etiketter ekonomi, fundamentalism, tillväxt