Rubriken har jag lånat från en krönika av Birger Schlaug i Fria Tidningen nr 24, 23 mars 2013, där han lyfter fram en rad interssanta aspekter som jag tror utmanar vårt vardagstänkande en hel del del.
”I stalinismens Sovjetunionen fick inte kommunismen ifrågasättas. I dagens Sverige får inte tilläxtnormen ifrågasättas”, åtminstone inte om man inte vill hamna ute i den ökända ”kylan”.
Visst är det väl så att vi alla mer eller mindre har blivit övertygade om (övertalade?) att vi måste ha tillväxt annars finns det intet att fördela. Enligt detta sätt att tänka ”sipprar” det då ner lite välstånd till alla även om en del blir osunt rika. ”Det är sånt man får ta!” Eller?
Schlaug uppmärksammar en skrift från regeringens Framtidskommission där man skriver att ”[d]en centrala frågan är vad som kommer att krävas för att Sverige ska tillhöra världens rikaste länder också 2020, 2030, och 2050 …”. Här slår alltså kommissionen fast att den cetrala uppgiften är att bibehålla klyftor, menar Schlaug. Den centrala uppgiften borde väl snarare vara att skapa ett samhälle där vi lever på ett sätt som alla skulle kunna leva?
Visserligen ställer sig regeringen även bakom en slogan som ”På väg mot en grönare framtid” men för att inte någon ”forskarskalle” skall inbilla sig att detta är något som avviker från den officiella agendan påpekas strax att man aldrig får glömma ”att hållbarhet kräver tillväxt”. All forskning som utmanar den ekonomiska agendan blir därför helt fel! Misshaglig eller ”fel” forskning är ju annars något som vanligtvis brukar förknippas med totalitära stater där obekväma forskare förlöjligas eller råkar ut för en rad problem.
Den ekonomistiska agendan har skapat enorma problem i sydeuropas EU-länder och den har inte heller skapat vare sig jobb eller generell välfärd. I Sverige har vi förvisso åstadkommit ett visst välstånd men det är illavarslande att det huvudsakligen skett genom att vi lånar pengar. Framförallt har ju inte den ekonomistiska ordningen skapat den sysselsättning som ju skulle vara mer eller mindre självklar enligt högerregeringen.
Inga av alla dessa misslyckanden verkar emellertid bekymra eller påverka de ekonomistiska fundamentalisterna, avslutar Schlaug.
Som jag själv tolkar detta är det nödvändigt att ersätta den nuvarande ordningen. Dessvärre förefaller dagens opposition inte vara något att sätta sin lit till då den ängsligt sätter fingret i vädret för att se vad som kan flest röster snarare än att erbjuda ett verkligt alternativ.
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.