Taggstilistik

Vi beskriver så som vi vill det ska vara

tidningstext man med fana
Strejk?

När jag läste nedanstående lilla inlägg om hur skribenten ser på en eventuell strejk i Göteborgs hamn, fick jag ett alldeles tydlig minne av en kurs i stilistik på Göteborgs universitet för väldigt många år sedan. Tydligen gjorde den intryck!

I kursen ingick bl.a. att analysera vad det är som visar att skribenten förhåller sig på ett visst sätt till ett ämne eller vill påverka läsaren. Tydligast är det förstås i reklam där värdeorden brukar hagla.

Tidningarnas ledartexter är också intressanta i det här sammanhanget men ofta har de en sorts saklighet som gör att man inte alltid tänker på att de är ”reklamtexter” för vissa åsikter. Tydligast framgår detta om man läser ledartexter med olika politisk inriktning. Läser man enbart den ena sidan, löper man förstås risken att bli ”hjärntvättad”.

Ledartexter är ofta långa med snåriga argumentationskedjor men den lilla texten nedan får illustrera vad som ovan sagts. Ledarskribenten här tar tydligt parti för ena parten (enligt tidningens inriktning) och använder uttryck om strejkvarslet som: dags igen, tilltaget, militanta, när andan faller på, senast det begav sig, bråkar etc. På det hela taget har Hamnarbetareförbundet fel.

Jag har tagit mig friheten att skriva om ursprungstexten så som jag uppfattar att den beskriver ett skeende. Jag inser förstås att inte heller min text är objektiv då jag lagt till en egen fundering i slutet på liknande sätt som tidningens ledarskribent gjort fast utifrån andra utgångspunkter. Först kommer originaltexten och sen kommer min omskrivning.

Två texter om samma ämne

(Bildillustration: en ensam man med en röd fana)

Strejk? Nu igen?
Så var det dags igen. Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet kallar tilltaget för ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal trots att sådana redan finns för alla hamnar som har LO-facket Transport som arbetstagarnas avtalspart.

Ett hängavtal till Transports hade varit det naturliga, men det räcker inte för det militanta facket som vet att använda sig av strejkvapnet när andan faller på. Skadorna för Göteborgs hamn och inte minst för näringslivet i Sjuhärad blev kännbara senast det begav sig. Om arbetsgivarparten redan har ett kollektivavtal med ett fack, varför ska de då tvingas teckna ett liknande med ett annat?

Något är fel när strejkvapnet används så. Nog borde ett fackförbund som bråkar med ett annat kunna lösa det på ett mindre skadligt sätt.

Undertecknat med ledarskribentens namn

Blir det strejk igen?
Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet menar att det är ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal istället för ett hängavtal till Transports avtal. Arbetsgivarparten vill inte teckna kollektivavtal med Hamnarbetarförbundet eftersom man har avtal med Transport. Blir det inget avtal kommer detta att ställa till problem för Göteborgs hamn och näringslivet i Sjuhärad.

Nog borde en sådan här konflikt kunna lösas på ett mindre skadligt sätt. Enklast vore förstås om Hamnarbetareförbundet fick teckna kollektivavtal med motparten.

Ordens värde

Still Life: Metallic 2 by rbaez, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  rbaez 

Ofta använder vi ord ganska okritiskt när vi har hört dem sägas många gånger. Idag används ord som ”utanförskap”, ”jobbskatteavdrag” och ”bidragssamhälle” utan att man tänker på att de här orden står för en mycket medveten retorik  från högrerregeringen dess stödpartier. Särskilt tragiskt är det när de som själva lider av den förda politiken okritiskt övertar dessa ord och gör dem till en del av det vanliga samtalsspråket och därmed på något sätt accepterar den verklighet orden refererar till.

Någon (kommer inte ihåg vem) har beskrivit den främsta effekten av ”jobbskatteavdrag” som just en verbal innovation och inte som en ekonomisk förändring med någon reell positiv effekt. Om man med ”jobbskatteavdrag” kan få människor att fokusera på ”mer i plånboken”, har man på något sätt erövrat människors mentala bild av hur ekonomi och arbetsmarknad fungerar och vad som är verksamt. Det handlar alltså mer om en semantisk (alltså språket betydelser) förändring än om en ekonomisk.

Här kan jag skjuta in något som den fine gamle kulturministern Göransson gjorde mig uppmärksam på under en föreläsning. Han menade att det idag ständigt upprepade ”skattebetalarnas pengar” är avsett att rikta uppmärksamheten på den egna plånboken istället för på oss som medborgare i ett samhälle. Min plånbok talar till mig som individ och inte som medborgare! Klart att man vill ha mer i plånboken! Att detta innebär försämrad samhällsservice och nedmonterad välfärd är lite svårare att förstå än vad som finns i plånboken när man vill ha de senaste elektroniska prylarna.

Det är, som jag ser det ganska riskfyllt att inte fundera över den gamla tesen: ”Vem säger vad till vem och med vilket syfte?” Låt mig ta ett – kanske långsökt – exempel.

En gång för ”hundra år sedan” studerade jag Nordiska språk vid universitetet. Det är särskilt en kurs i stilistik som har gjort ett bestående intryck. Genom kursen blev vi medvetna om att ord står för värderingar och att det är ytterst få ord som bara objektivt återger något som är helt värderingsfritt.

I kursen gjorde jag en analys av en annons i en tidning som kursuppgift. En annons som jag tidigare nog endast skulle ägnat ett fåtal sekunder, kunde nu med de nya redskapen utsättas för en närgången granskning.  Min analys riktade in sig på en annons i en veckotidning för ett preparat med påståddd god verkan för någon vanlig åkomma.

Annonsen inleddes med en slående titel (”Lider du av …?”, ”Nu finns hjälp för ….!” o.s.v.). Här fanns också en bild av en namngiven medicnsk kunnig ”docent” med vit rock och ett allvarligt ansikte.  Under bilden stod antagligen något om ”docentens” specialitet, givetvis med avsikt att skapa tillit.

Om nu inte titeln och den trygge ”vetenskapsmannen” hade lyckats undanröja allt köpmotstånd, fanns för säkerhets skull även en lång text ur vilken jag med mina nya kunskaper kunde lyfta fram såväl enstaka ord som hela meningar och avslöja de budskap dessa var avsedda att överföra.

What’s the time, Mr Wolf... by cenz, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  cenz 

Det paradoxala var att efter analysen tyckte jag snarare att den trygge ”docenten” kommunicerade bilden av någon sniken och listig med varggrin som låtit sig fotograferas i rent vinstsyfte för sig själv och säljföretaget snarare än av en önskan om att hjälpa andra. Därmed hade jag blivit förvissad om att aldrig någonsin låta mig lockas att köpa detta preparat. Så kan det gå!

Det vore kanske inte så dumt att erbjuda skattebetalarna/medborgarna en kurs i stilistik? Kanske kunde man rentav köpa den av en privat entreprenör nu när man har fått valfrihet och därtill mer i plånboken? Risken är förstås att kursdeltagarna kan börja genomskåda ett och annat och börja ifrågasätta. Men som vanligt kan vi nog tryggt förlita oss på att ”Marknaden löser detta”.

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑