Jag läser en liten tänkvärd krönika om svenska affärsmäns bristande intresse för annat än pengar och konsumtion, förutom golf. Skribenten ställer frågan om huruvida det är alls möjligt att förstå sig på samhället utan kunskaper om litteratur och konst. Romaner av t.ex. Balzac eller Tolstoj ger många gånger större insikter om hur människor fungerar än kunskaper om ekonomi och olika teorier om detta.

Nu menar skribenten att inte heller affärsmän på kontinenten är några kulturella giganter. Ett lysande undantag är en tidigare höjdare inom ett stort bilföretag som varnade för ett köp av ett annat storföretag, en affär som nästan fick köparföretaget på fall. Skribenten spekulerar i om det var den skeptiskes udda utbildning – doktor i teologi – som möjligen bidrog till att han såg problemen tydligare än kollegorna som kortsiktigt fokuserade på aktiekurserna.

Emellertid fick de som drev igenom den ofördelaktiga affären senare gigantiska bonusar medan teologen/affärsmannen försvunnit till ett annat och mindre lukrativt jobb. Skribenten drar slutsatsen att det oftast är ekonomiskt gynnsammare att ha mindre samvete och insikt än motsatsen. Svenska politiker som Persson och Bildt avancerade emellertid till mer prestigefyllda poster trots mindre framgångsrika insater.

Här finns ytterligare exempel och den som är gammal nog minns kanske USAs fiasko i Grisbukten. Efter debaclet gällde det för president Kennedy att snabbt göra sig av med den som redan i förväg insett det hopplösa företeget och varnat för dess genomförande.

Den viktiga sensmoralen – som jag uppfattar den – formuleras så här av skribenten: ”Det är bättre för karriären att ha fel med majoriteten än att vara ensam om att ha rätt.