Taggekonomi

Kontraster

 

 

Jag kan inte låta bli att lyfta fram denna fantastiska jämförelse, gjord av Maria-Pia Boëthius i ETC Helg den 30 maj.

Hon skriver så här:

”En gång talade man om Sovjetmänniskan, ett slags grådaskig robotmänniska, drogad av propaganda, som bara lydde order. Hon fanns såklart inte, men det var en bild av skräcken inför hur makten kan forma människan.”

Inför denna bild av Sovjetmedborgaren, en bild som vi nog många fått oss till livs genom press och tv-nyheter håller Boëthius liksom upp en spegel och ser på oss med en frågande min:

”Och konsumtionsmänniskan? Som den kapitalistiska ideologin formar? Hur ser den schablonen ut? Modeklädd, bantande och plastikopererad med blicken drunknad i sin Iphone, datorspelande, kommunicerande över Facebook och Instagram, jagande nya trender och mer pengar att konsumera för?

Nej, inte är det något särskilt smickrande att ”medelklassens konsumtionsmänniska” är en ”zombie”, visserligen ”inte grå som Sovjetmänniskan, men lika lurad.”

Min reflektion:
Attans, att vi inte genomskådade vad det frekventa talet om ”mer pengar i plånboken” egentligen syftade till!

Tre spaningar och lite egna funderingar

”Point of View” binoculars in West Seatt by jcolman, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  jcolman 

Nato

Den som hade förhoppningar om att en rödgrön regering skulle vara mindre benägen än den borgerliga att växa samman med Nato har /…/anledning att bli besviken” (Birger Schlaug i FT 20 maj 2015 med anledning av Natos jätteövning ”Baltops” i Östersjön.

Det som skiljer den förra regeringen från den nuvarande är att den förra öppet redovisade att man önskade svenskt medlemskap i Nato medan den rödgröna formellt är emot men samtidigt krattar manegen för just ett medlemskap.

Steg för steg deltar Sveriges regering i det militära vansinnets praktiska upphetsningsfas. Steg för steg smygs vi närmre ett Natomedlemskap (Ibid).

Jobb

Tydligen gick stora delar av väljarkåren på löften om att fler skulle jobba om skatterna bara var lägre. Nu har vi facit i hand; efter alla skattesänkningar; arbetslösheten ökade. (Arash Hakiminia, FT 22 maj 2015)

Profession

Under 1980-talet började ledande politiker ifrågasätta principen att anställda producerar bruksvärden och inte bytesvärden. De hämtade inspriration från nyliberala ekonomer och intellekturella som manade till kamp mot en ideologi som byggt den kapitalistiska välfärdsstaten.

Tanken om att staten skulle ”lägga livet tillrätta” förknippades med totalitär ondska (jfr hur det är idag!). Så blev själva demokratin överflödig och ”autopiloten” tar över d.v.s. lägst pris vinner och vi har återvänt till 1800-talets marknadskaos.

Devalveringen av yrkeskunnandet – professionen – är typisk för den kapitalistiska formen av industrialisering. De anställda ska ha så lite kontroll som möjligt över arbetsprocesserna. Yrkeskunnande blir enbart till en historisk barlast (Mikael Nyberg, LFT 20 maj 2015).

Till allt detta fortsätter de stackars Doroteaborna att kämpa för en anständig sjukvård.

Reflektioner

Först tänker jag att många (om nu någon läser) avfärdar säkert mina spaningar som tendensiösa, vänstervridna eller propagandistiska. Ja, de är alla sedda från ett perspektiv som inte så ofta syns i s.k. ”stormedia”. Det är givetvis ett enormt demokratiproblem att en överväldigande majoritet av pressen i vårt land representerar borgerliga värderingar och därför dagligen på ledarplats beskriver den rödgröna regeringens misslyckade politik. Jag menar därför, att – även om man huvudsakligen håller med om den borgerliga linjen – det är nödvändigt att läsa tidningar som ger ett annat perspektiv på de politiska frågorna. Mina andningshål – eftersom jag dagligen läser en moderat morgontidning – är därför publikationer som Fria Tidningen, ETC, Dagens Arena och någon gång även Aftonbladet. Skribenter som Birger Schalug (nedan), Göran Greider, Maria-Pia Boëthius m.fl. ger mig en mer differentierad bild än om jag enbart skulle läsa morgontidningen. Ja, ibland verkar det som om de inte beskriver samma land ens.

Birger Schlaug – som jag spanat in ovan – talar klarspråk (i alla fall till mig). Natofrågan är svår och det är naturligtvis som Schlaug skriver att manegen krattas. Samtidigt som den borgerliga pressen hetsar om Rysslands imperialistiska ambitioner, blir vi i landet med stor sannolikhet mer och mer övertygade om att vi nog borde vara med och få USA på vår sida (även formellt)

Att skattesänkningar inte är något universalmedel för att minska arbetslösheten har nu blivit klart. Antagligen har ekonomer på den borgerliga sidan vetat detta hela tiden. Men skattesänkningar är förföriskt och ”mer i plånboken” vill vi ju alla ha. Däremot vill vi inte gärna höra att om skatterna sänks blir det mindre utrymme för våra samhälleliga nyttigheter. Men det löser sig förstås när var och en ska ta upp den egna plånboken och betala för tjänsterna.

Jag kan förstås inte föreställa mig att de som argumenterat för skattesänkningar som verksamt medel mot arbetslöshet står med byxorna neddragna och skäms. Man kommer istället att ägna sig åt kontrafaktisk argumentering och säga att det har blivit fler som jobbar (kan ju var rätt i och för sig) och att det hade varit mycket värre om man inte sänkt skatterna. Fan trot!

Slutligen tycker jag att det är en mycket intressant debatt som Nyberg för i den sista spaningen när han visar att ett mål i den kapitalistiska ekonomin är att devalvera yrkeskunnandet. Genom att sätta pris på sådant som inte så lätt låter sig prissättas kan man föra statistik över någon sorts fiktiva prestationer. Läkare ska jobba med poängsatta diagnoser, dokumentera och jämföras. Lärare ska engageras i en rad meningslösa aktiviteter som kan dokumenteras och bli föremål för statistik. De professionella själva vet ju att att deras yrken inte låter sig värderas, mätas eller styras av sifferexercis. Ju mer man försöker styra en fungerande verksamhet desto mer störs den d.v.s. styra=störa och i förlängningen en verksamhet som fungerar sämre och sannolikt även blir dyrare.

Debatt i regn

 

 

I två timmars hällande regn men utmärkt regnskyddad har jag under dagen på ett säkert sätt framfört ett väl regnskyddat sovande gossebarn i barnvagn i skogsterräng. Detta vore väl inte så märkvärdigt – man har ju gått i heldagsregn i fjällen utan att blöta ner sig ända in på kroppen – men det något udda inslaget är kanske att jag avlyssnat hela budgetdebatten i radions P1 medan den inte ont anande gossen undgick politikernas slingrande tal och mer eller mindre obevisbara anklagelser riktade mot de politiska motståndarna.

En snabb analys visar att man talar vackert och svepande om det man ämnar åstadkomma. Här fick finansministern chansen att måla upp den s.k. kursändringen. De olika politiska motståndarna gick därefter i replikskifte med ministern och menade inte oväntat att det var ”fel politik” och att man nu kommer att gå en dyster framtid till mötes. Direkta frågor bemöttes av i princip enligt principen ”anfall är bästa försvar” d.v.s. ingen svarar i allmänhet på en direkt fråga utan motanfallet har istället formen av ”…när vi fick reda upp … efter [partibeteckning] fick vi …”.

Det som slår mig rent generellt utöver det ovan nämnda är att man med stor trosvisshet talar om att det är på det ena eller andra sättet och att detta sätt alltid är relaterat till partiets åsiktslinje. Så när regeringen säger att de ska skapa nya jobb på sitt sätt, så säger motståndarna att man måste göra på ett helt annat sätt. Detta får mig att dra slutsatsen att: bortsett från det tokiga i att ”skapa jobb” så finns det ingen direkt sanning i hur man gör detta och därför vore det mycket bättre att politikerna sa så här: ”Därför att vi är moderater vill vi att det ska bli fler jobb om man sänker skatterna och gör det lättare för företagarna på olika sätt.” På motsvarande sätt kunde socialdemokraterna säga: ”Därför att vi är socialdemokrater vill vi inte att det blir några fler jobb för att man sänker skatter och arbetsgivaravgifter utan vi vill låta skattepengarna gå till utbildning och traineejobb.

Om man gjorde klart att varje argument är knutet till hur man vill att det ska vara – den politiska åsikten om samhället – och inte försökte få det att låta som om det var sakargument, tror jag att det skulle bli mer liv i den politiska debatten. Kanske är det som en del debattörer hävdar; vi måste få en tydlig rågång mellan höger och vänster.

Food sharing

Food sharing

Delicious All Day Every Day Food by RubyGoes, on Flickr

Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License

   by  RubyGoes 

”Sharing is caring” brukar jag  hävda i olika sammanhang och jag tänker då oftast på sådant man har laddat upp på nätet texter, bilder, filmer eller annat.

En intressantare form av att dela med sig är då food sharing. Jag läser i FT (11 feb 2015) om en kreativ tysk man med fru och två barn som säger sig leva utan pengar genom ”dumpstring”, vilket jag tolkar som hamstring av dumpad mat. Han är också författare till boken Glücklich ohne Geld.

Efter att ha prövat att leva på sådant som restauranger och affärer kastar bort upptäckte han att det fanns avsevärt mer mat än vad han och familjen någonsin kunde äta upp. Han fick då idén att organisera ” dumpstringen” så att hemlösa och andra kunde få av den mat som ändå kastas.

Det beskrivs att 250 mataffärer gått med på idén. Dessa har insett att de inte kommer att förlora ekonomiskt därför att de som kommer i åtnjutande av gratismaten ändå inte hade haft råd att handla. Den bakomliggande tanken är dock inte välgörenhet utan att uppmuntra till en minskning av slöseriet med mat.

Hela arrangemanget finns på webben och för att komma med i programmet får man genomgå en sorts kunskapstest för att visa att man är seriös. Man kan läsa om food sharing här  https://foodsharing.de/

En annan del programmet är offentliga kylskåp, ifrågasatt av somliga pga risken för sabotage, men de här kylskåpen sköts om av särskilda personer så att det är hygieniskt.

Det verkar som om matdelandet har varit framgångsrikt då företag och restauranger har försökt minska slöseriet genom att planera annorlunda.

När våra relationer blir till affärstransaktioner

 

 

En artikel i FT, Tema: Ekonomi 28 jan 2015 av forskaren Doreen Massey vid Open University tillförde lite extra hetta vid fredagens bastubad då den visade på hur språket skapar vår verklighet; i detta fall hur man språkligt har fått oss att godta att marknadslösningar och privata intressen är något som ligger i människans natur.

Offentlig
Språket tilldelar oss speciella roller: på bussar, tåg, sjukhus och universitet är vi numera kunder istället för passagerare, patienter och studenter. En tidigare relation i dessa verksamheter ersätts med en köp-säljrelation. Vi blir till konsumenter vars främsta uppgift är att göra val utifrån egenintressen och dessa intressen handlar oftast om pengar (”mer i plånboken” har vi ju hört några gånger vid det här laget).  I allmänhet inser vi inte att det ligger ett medvetet politiskt arbete bakom dessa försök att forma vår identiteter genom språkliga uttryck. Gradvis trubbas vår förmåga av att föreställa oss att det skulle kunna vara på något annat sätt. Som exempel betecknade tidigare ”offentlig tjänsteman” något respektingivande, någon som upprätthöll en viss ordning för oss medborgare. Massey påpekar att det har pågått en oavbruten smutskastning av av ordet offentlig för att få oss att ändra vår uppfattning.

Ett annat uttryck med potential att förleda är tillväxt. Vårt ekonomiska system antas skapa välstånd genom tillväxt (ökad BNP). Men om marknadskrafterna ska producera tillväxt leder detta först till ojämlikhet som en kraftfull regering möjligen skulle kunna reparera något genom att omfördela välståndet genom beskattning. Den dominerande föreställningen att tillväxt minskar ojämlikhet genom omfördelning har väl varit den socialdemokratiska idén i Sverige, såvitt jag själv kan förstå.  Massey menar att detta är en ganska bisarr modell då den först skapar ett problem (ojämlikhet) som man sedan försöker reparera. Man borde därför argumentera för en ny modell helt och hållet där ekonomins funktion inte i första hand skapar en nivå av ojämlikhet som sedan kräver korrigering. Att ifrågasätta de mekanismer skapar ojämlikhet ingår dock inte i tänkandet.

Den gamla modellen är dessutom dysfunktionell i  förhållande till planeten. Jakten på tillväxt hotar att förorsaka en enorm katastrof. Vi i de rika länderna slår oss ofta för bröstet med miljösatsningar men detta är en ganska ihålig sanning då vi numera har flyttat ut den miljöskadliga industrin till andra länder som numera producerar det vi själva gjorde i Europa tidigare. Miljökatastroferna kommer dessutom att drabba fattigare länder snabbare och hårdare än de rika länderna.

Massey fastslår att strävan efter tillväxt som ett medel att förverkliga människors livsmål och önskningar är som att jaga efter ett fantasifoster. Tillväxten leder förutom till ojämlikhet även till ökad ohälsa, kriminalitet  och socialt lidande. Frågan är alltså om vi kan omdefiniera välstånd till något som går utöver individen och det monetära. De intressanta frågorna är: Vad är egentligen en ekonomi till för? Vad vill att den ska erbjuda oss?

Arbete
Arbete
är ett annat område med politisk laddning. Vad räknas som arbete? Barnomsorg i utbyte mot lön räknas som arbete men hur är det med barnomsorg som tillhandahålls av föräldrar, far-och morföräldrar eller grannar? När det gäller arbete antar man att  människor motvilligt går med på att utföra oönskat eller avskytt arbete i utbyte mot materiella belöningar som de sedan kan konsumera. Denna uppfattning har helt missuppfattat vad som ger människor glädje och tillfredsställelse. Gamla generationers socialister förstod att arbete hade eller kunde ha moraliska och kreativa värden. Detta ha den dominerande diskursen helt missförstått. Här ses enbart egoistiska och possessiva ändamål.

Arbete ska inte var skyldighet eller uppoffrande som man gör utan en central källa till mening och tillfredsställelse i ett människoliv som också  bidrar till andras bästa. Människor utvecklas genom arbete. Det är också ett av de viktigaste sätten genom vilka människor upprätthåller kontakter med omgivningen. Man märker ju detta när man inte har arbete eller har avslutat sitt yrkesverksamma liv.

En omprövning av den dominerande diskursen om arbete skulle kunna leda till att vi tar itu med arbetets sociala relation och arbetsfördelningen generellt i samhället.

Investering
En annan term som förtjänar uppmärksamhet är investering. Investering frammanar något positivt i framtiden. Utgifter ses som en kostnad och en börda. Här finner vi skillnaden mellan offentligt och privat. De pengar som ett vinstdrivande företag lägger ner ses som en god investering medan de pengar som man lägger ner på infrastruktur eller anställda i skolor och vård enbart betraktas som en ökning av underskotten eftersom de finansieras med skattemedel.

Vi måste fundera över vad den samhällsekonomi är till för. Om svaret är att en ekonomi ska upprätthålla samhället, då är den gängse vokabulären minst sagt missvisande. Utbildning är en verklig investering som genererar kapacitet som samhället behöver, likaså hälsovård och sociala tjänster. Detta är den mest värdefulla formen av produktion och investeringar som kan finnas.

Massey menar att vi måste utmana den ständiga karakteriseringen av beskattning som en negativ sak (”Alla hatar väl att betala skatt?”).  Privata transaktioner utgör inga problem medan beskattning för sociala investeringar och tjänster ogillas av nästan alla. Det reflexmässiga språket speglar och förstärker alltså prioritering av individuella val över kollektivet, över själva samhället. Ord och ofta upprepade fraser bär med sig och förstärker uppfattningar som är bortom deras egentliga innebörd. Vi måste börja tala om denna vokabulär. Elitens  förmåga att upprätthålla den fruktansvärda tvångströja vi befinner oss i baseras delvis på det befintliga ordförrådet.

Verkliga val
Bakom vår ekonomistiska vokabulär ligger en förståelse av marknaderna som naturliga som förutbestämda krafter som är en del av ”människans natur”. Vi ser inte att marknaden är en produkt av ett socialt skikt och deras ekonomiska och politiska intressen. Man vill få oss att tro att människans natur graviterar mot marknadshandel. ”Tja, det är väl så marknaden fungerar!” säger vi uppgivet. Vi antar att marknaderna är naturliga. Detta gör marknaden till en fråga för experter och teknokrater, till något som står utanför demokratisk kontroll. ”Det finns inga alternativ!”, vilket ju är paradoxalt i en nyliberalt tid där vi ständigt kan och ska göra (meningslösa) val. När det kommer till ett verkligt viktigt val, nämligen vilket samhället vi vill leva i då finns det inga alternativ längre! Vi måste utmana den särställning som marknaden och har fått. Ekonomin är ingen naturkraft. Det ekonomiska  kan återföras till samhället, genom att vi föreställer oss andra alternativ.

Dessvärre verkar det som om våra rikspolitiker inte har funderat över detta. Finns nog bara ett parti som har förmågan att se bakom den ekonomistiska diskursen.

Vill ha! Vill ha!

”Fattiga människor genererar ingen vinst och får därför inte plats i kapitalets logik. För att kapitalismen ska fungera måste den alltid skapa nya behov hos människan. Våra basala behov är inte tillräckligt vinstdrivande. Istället måste behoven förnyas och göras om till varor” (Elina Phanke i FT,15 okt 2014).

Visst är det så! Jag märker ju detta sug efter nya saker hos mig själv. Även om jag sopsorterar, köper eko-varor, gärna åker tåg eller buss och undviker att köra bil i onödan, dreglar jag likafullt över den reklam för olika slags elektronik och andra prylar som regelbundet dimper ner i vår brevlåda.

Vill ha, vill ha, även om jag redan har det jag behöver (säkert mer än jag behöver)!  På systemnivå finns inga gröna eller röda alternativ till kapitalismen, menar Phanke.

Det där med tillväxt och fördelning?

”I den liberala ideologin är behovet av vinst så viktigt att det står över i stort sett alla andra samhällsbehov”.

Jag  läser en mycket intressant analys av samhällsekonomin av Stefan Koch i Dagens ETC (11 sep) om tillväxt och fördelning. Finansminister Borg (och andra marknadsliberaler uttalar med självklarhet (och en god portion statsmannamässig auktoritet) att ”utan tillväxt finns inget att fördela”. Det är kanske så att om man upprepar detta tillräcklig många gånger så tror vi att det faktiskt är så; jag erkänner att jag också har funnit detta rimligt. Men efter att jag läst Kochs artikel fick jag lite funderingar som jag vill försöka utveckla här, i första hand för att försöka förstå själv men gärna också med hjälp av ”input” utifrån.

Tanken med tillväxttesen är som jag förstår den att om vi har god tillväxt i samhällsekonomin har alla möjlighet att få det bättre, således även de som inte direkt bidrar på ett på ett påtagligt sätt genom att producera och sälja därför att det betalas skatter och avgifter som kan omsättas i välfärdssystemet. Ibland beskrivs detta som att välståndet ”sipprar ner” till alla och att det är nödvändigt att några får bli osmakligt rika då det trots all gynnar massorna. Sannolikt har detta fungerat i den s.k. tredje världen. Hans Rosling brukar beskriva den välståndsökning som har skett i många ”fattiga” länder. Nu finns det förstås oändligt många bevis på det elände som rovkapitalismen har åstadkommit världen över men jag ska försöka att inte tappa tråden i min undersökning.

När det kommet till s.k. rika länder som Sverige får kanske tillväxttesen ett annat sammanhang. När finansministern kräver tillväxt som villkor för reformer och ökat välstånd, är det idén om något som sipprar han avser. Om det går bra för företagen…..etc, har vi råd med ….etc.

Men Sverige är ju inget fattigt land, åtminstone inte för åtskilliga av de som bor där. Jag hörde på radion häromdagen att privata tillgångar låg kring 1000 miljarder! Här finns förstås risk att jag missförstått något eftersom det rör sig om fantasisiffror.

När så finansministern säger i en bildtext i ETC: ”…utan tillväxt kan det [tvinga fram en förbättring för vissa grupper i samhället] inte göras utan att några grupper får det sämre” så står han med sitt yttrande som i stålkastarljus inför mig och jag inser att han aldrig har tänkt sig att välfärd för de många handlar om FÖRDELNING av de enorma resurser vi har här i landet.

Han har aldrig ens tänkt tanken (jo, men han inser att den är politiskt omöjlig för hans gelikar) att välfärd handlar just exakt om att fördela resurser och att detta är politikens uppgift och inte marknadsliberalismens. Utan ett starkt samhälle som håller marknaden i örat kommer ”mer pengar i plånboken” alltid att prioriteras på bekostnad av statskassan.

Så tror jag men det kan förstås vara vanföreställningar?

Viljan att fördela

Allt mer av den politiska debatten präglas av ekonomiprat där politikerna formligen pucklar på varandra med miljarder som ska spenderas, sparas eller användas på förment bättre sätt. Det är nog inte uteslutet att debattens inriktning gynnar partier som har köp-och-sälj av samhällstjänster som politisk idé.

Vi har fått oss inpräntat att det behövs tillväxt för att välfärden ska säkras men är det så enkelt att ökad tillväxt automatiskt ger ökad välfärd? Är det så självklart att skolan eller vården får bättre villkor om bilföretagen eller restaurangerna gör bättre vinster? Måste det inte också finnas en politisk vilja att se till att överskottet fördelas på något sätt? Men här är det väl nåt jag inte begriper, kanske.

En som verkar begripa sig på såväl ekonomi som politik är Kajsa Ekis Ekman. Hon beskriver i ETC att vår ”BNP per capita är ungefär dubbelt så stor som 1980. Det här betyder att vi skulle kunna ha: dubbelt så bra förskolor och skolor som 1980. /…/ Vi skulle kunna ha dubbelt så bra äldrevård, dubbelt så bra mödravård. Fler bostäder, fler bibliotek, bättre sjukvård”.

BNP finns förstås tillförlitlig statistik på, så där finns väl knappast något att ifrågasätta, men den stora fråga som infinner sig är förstås varför vi inte har uppnått det som Ekman beskriver som möjligt. Tänk om politikerna sa att, ”vi är dubbelt så effektiva, mätt i BNP, som vi var för ett trettiotal år sedan och därför har vi råd att kosta på gamla, sjuka och skolbarn mycket mera; ja, det finns fler områden som t.ex. hela kultursektorn som också kunde få förbättrade villkor.”

Det enkla svaret på att vi istället måste finna oss i försämrade villkor är att politikerna har valt att inte fördela den ökade produktionen så att den kommer dit där den gör mest nytta. Eller med Ekmans ord: ”Det beror på att Sveriges regeringar beslutat att göra det offentliga fattigare och det privata rikare.”

Ekman avslutar sin krönika med att det kommande valet ger oss en möjlighet att vara med och bestämma om hur våra tillgångar ska fördelas. Om vi inte tycker att ”det offentliga” ska utarmas ytterligare genom genom neddragningar eller privatiseringar, tycker jag nog att vi har en del alternativ i det kommande valet.

Välfärd – omöjlig som marknad

 

I Sverige står den ideologiska kampen hård mellan olika uppfattningar när det handlar om vinst i välfärden. Jag tror att man tryggt kan luta sig mot att det helt och hållet handlar om ideologi då det torde var omöjligt att objektivt avgöra om det ena sättet är bättre än det andra.

Mats Gessebo, ”fritänkare” argumenterar i en artikel för att marknadstänkande inte fungerar inom välfärd utan tvärtom är till skada för samhället. Han har inspirerat till nedanstående.

Inom tillverkningsindustri är det säkert så att flera tillverkare skapar en nyttig konkurrens. Inom skola, vård och omsorg kan man inte tala om en marknad eftersom det centrala i en marknad är att det finns ett ”pris” som köpare måste ta ställning till. Endast i undantagsfall kan den vårdbehövande eller bildningstörstande välja tjänster utifrån pris.

Marknad kräver också säljare och köpare. I perfekta marknader finns många, teoretiskt lika starka och välinformerade aktörer som agerar utifrån varans pris. Vi vet alla att den som är i behov av vård eller omsorg inte är någon stark och välinformerad ”köpare” utom i enstaka fall.

Inom välfärdssektorn har vi numera ”begåvats” med många säljare men där finns inga köpare i ekonomisk mening eftersom det inte finns något pris att ta ställning till!

Kommuner måste betala ett reglerat pris till den som har blivit godkänd som utförare av en viss samhällstjänst (t.ex. skolpeng), men detta skapar ingen marknad i klassisk mening.

Normalt lämnar utförare och tillverkare alltid offert på pris och när affären ska anses vara avslutad. Skolor och andra välfärdsföretag sitter däremot på en sorts tillsvidareavtal om inte särskilt graverande omständigheter får avtalet att upphöra (t.ex. strykjärnsbränningar eller uppenbar vanvård av vårdbehövande). Även om skolföretag naturligtvis kan få brist på elever är risken således minimal jämfört med den som företag i lågkonjunktur löper.

Man kan alltså inte tala om en marknad inom välfärdssektorn. De som fått samhällets uppdrag saknar i prinicp konkurrens.

Skribenten dra härav slutsatsen att välfärd fungerar bäst i naturliga monopol (kommuner, landsting). Att tillåta ideella eller andra idéburna verksamheter (tex montessoriskolor, kooperativ m.fl.) utgör däremot inga problem då de inte drivs av marknadstänkande.

Avreglerad demokrati?

 
Världens största frihandelsområde låter bra och det kommer säkert att gynna den ekonomiska tillväxten. Frågan är bara på vilka villkor detta kommer att ske.

Regelharmonisering låter också bra, låter som minskat krångel. Men krångel är som vi vet en definitionsfråga d.v.s. vem som anser något vara krångel. Här kan möjligen finnas olika tolkningar, eller?

Om man läser sådana publikationer som man från borgerligt håll brukar vilja avfärda som ”vanlig vänsterskepsis” eller något liknande, kan man något komplicera den gynnsamma bilden av det kommande lyckoriket med frihandel och ekonomisk tillväxt.

Avregleringar på olika områden och dess konskevenser har vi numera fått känna in på bara skinnet under flera år i Sverige. Om man läser lite utanför den dominerande tidningssfären, är TTIP (det hägrande avtalet) främst avsett att avreglera bort sådant som företagen betraktar som hinder för sin tillväxt. Som vanlig enkel medborgare måste jag erkänna att jag känner en viss oro för sådana målsättningar.

Vänsterpressen varnar för att det är företagen och inte de demokratiskt valda organen som skall avgöra vad som är nödvändiga avregleringar. Likaså talar kritikerna om att företag kan stämma regeringar som inför t.ex. miljöregler som hindrar företagens affärsverksamhet.

Nu kan förstås inte jag som individ ta ställning till vare sig ”avreglerings-” eller ”vänsterpropaganda” utan det som egentligen är mitt ärende här är att en del verkar helt ”sålda” på idén med det här avtalet (”ekonomi-NATO”) utan att ha minsta fundering om ifall det finns några problem med ett sådant avtal.

Jag förebehåller mig rätten att bibehålla en sund skepsis i det här ärendet.

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑