En artikel i FT, Tema: Ekonomi 28 jan 2015 av forskaren Doreen Massey vid Open University tillförde lite extra hetta vid fredagens bastubad då den visade på hur språket skapar vår verklighet; i detta fall hur man språkligt har fått oss att godta att marknadslösningar och privata intressen är något som ligger i människans natur.

Offentlig
Språket tilldelar oss speciella roller: på bussar, tåg, sjukhus och universitet är vi numera kunder istället för passagerare, patienter och studenter. En tidigare relation i dessa verksamheter ersätts med en köp-säljrelation. Vi blir till konsumenter vars främsta uppgift är att göra val utifrån egenintressen och dessa intressen handlar oftast om pengar (”mer i plånboken” har vi ju hört några gånger vid det här laget).  I allmänhet inser vi inte att det ligger ett medvetet politiskt arbete bakom dessa försök att forma vår identiteter genom språkliga uttryck. Gradvis trubbas vår förmåga av att föreställa oss att det skulle kunna vara på något annat sätt. Som exempel betecknade tidigare ”offentlig tjänsteman” något respektingivande, någon som upprätthöll en viss ordning för oss medborgare. Massey påpekar att det har pågått en oavbruten smutskastning av av ordet offentlig för att få oss att ändra vår uppfattning.

Ett annat uttryck med potential att förleda är tillväxt. Vårt ekonomiska system antas skapa välstånd genom tillväxt (ökad BNP). Men om marknadskrafterna ska producera tillväxt leder detta först till ojämlikhet som en kraftfull regering möjligen skulle kunna reparera något genom att omfördela välståndet genom beskattning. Den dominerande föreställningen att tillväxt minskar ojämlikhet genom omfördelning har väl varit den socialdemokratiska idén i Sverige, såvitt jag själv kan förstå.  Massey menar att detta är en ganska bisarr modell då den först skapar ett problem (ojämlikhet) som man sedan försöker reparera. Man borde därför argumentera för en ny modell helt och hållet där ekonomins funktion inte i första hand skapar en nivå av ojämlikhet som sedan kräver korrigering. Att ifrågasätta de mekanismer skapar ojämlikhet ingår dock inte i tänkandet.

Den gamla modellen är dessutom dysfunktionell i  förhållande till planeten. Jakten på tillväxt hotar att förorsaka en enorm katastrof. Vi i de rika länderna slår oss ofta för bröstet med miljösatsningar men detta är en ganska ihålig sanning då vi numera har flyttat ut den miljöskadliga industrin till andra länder som numera producerar det vi själva gjorde i Europa tidigare. Miljökatastroferna kommer dessutom att drabba fattigare länder snabbare och hårdare än de rika länderna.

Massey fastslår att strävan efter tillväxt som ett medel att förverkliga människors livsmål och önskningar är som att jaga efter ett fantasifoster. Tillväxten leder förutom till ojämlikhet även till ökad ohälsa, kriminalitet  och socialt lidande. Frågan är alltså om vi kan omdefiniera välstånd till något som går utöver individen och det monetära. De intressanta frågorna är: Vad är egentligen en ekonomi till för? Vad vill att den ska erbjuda oss?

Arbete
Arbete
är ett annat område med politisk laddning. Vad räknas som arbete? Barnomsorg i utbyte mot lön räknas som arbete men hur är det med barnomsorg som tillhandahålls av föräldrar, far-och morföräldrar eller grannar? När det gäller arbete antar man att  människor motvilligt går med på att utföra oönskat eller avskytt arbete i utbyte mot materiella belöningar som de sedan kan konsumera. Denna uppfattning har helt missuppfattat vad som ger människor glädje och tillfredsställelse. Gamla generationers socialister förstod att arbete hade eller kunde ha moraliska och kreativa värden. Detta ha den dominerande diskursen helt missförstått. Här ses enbart egoistiska och possessiva ändamål.

Arbete ska inte var skyldighet eller uppoffrande som man gör utan en central källa till mening och tillfredsställelse i ett människoliv som också  bidrar till andras bästa. Människor utvecklas genom arbete. Det är också ett av de viktigaste sätten genom vilka människor upprätthåller kontakter med omgivningen. Man märker ju detta när man inte har arbete eller har avslutat sitt yrkesverksamma liv.

En omprövning av den dominerande diskursen om arbete skulle kunna leda till att vi tar itu med arbetets sociala relation och arbetsfördelningen generellt i samhället.

Investering
En annan term som förtjänar uppmärksamhet är investering. Investering frammanar något positivt i framtiden. Utgifter ses som en kostnad och en börda. Här finner vi skillnaden mellan offentligt och privat. De pengar som ett vinstdrivande företag lägger ner ses som en god investering medan de pengar som man lägger ner på infrastruktur eller anställda i skolor och vård enbart betraktas som en ökning av underskotten eftersom de finansieras med skattemedel.

Vi måste fundera över vad den samhällsekonomi är till för. Om svaret är att en ekonomi ska upprätthålla samhället, då är den gängse vokabulären minst sagt missvisande. Utbildning är en verklig investering som genererar kapacitet som samhället behöver, likaså hälsovård och sociala tjänster. Detta är den mest värdefulla formen av produktion och investeringar som kan finnas.

Massey menar att vi måste utmana den ständiga karakteriseringen av beskattning som en negativ sak (”Alla hatar väl att betala skatt?”).  Privata transaktioner utgör inga problem medan beskattning för sociala investeringar och tjänster ogillas av nästan alla. Det reflexmässiga språket speglar och förstärker alltså prioritering av individuella val över kollektivet, över själva samhället. Ord och ofta upprepade fraser bär med sig och förstärker uppfattningar som är bortom deras egentliga innebörd. Vi måste börja tala om denna vokabulär. Elitens  förmåga att upprätthålla den fruktansvärda tvångströja vi befinner oss i baseras delvis på det befintliga ordförrådet.

Verkliga val
Bakom vår ekonomistiska vokabulär ligger en förståelse av marknaderna som naturliga som förutbestämda krafter som är en del av ”människans natur”. Vi ser inte att marknaden är en produkt av ett socialt skikt och deras ekonomiska och politiska intressen. Man vill få oss att tro att människans natur graviterar mot marknadshandel. ”Tja, det är väl så marknaden fungerar!” säger vi uppgivet. Vi antar att marknaderna är naturliga. Detta gör marknaden till en fråga för experter och teknokrater, till något som står utanför demokratisk kontroll. ”Det finns inga alternativ!”, vilket ju är paradoxalt i en nyliberalt tid där vi ständigt kan och ska göra (meningslösa) val. När det kommer till ett verkligt viktigt val, nämligen vilket samhället vi vill leva i då finns det inga alternativ längre! Vi måste utmana den särställning som marknaden och har fått. Ekonomin är ingen naturkraft. Det ekonomiska  kan återföras till samhället, genom att vi föreställer oss andra alternativ.

Dessvärre verkar det som om våra rikspolitiker inte har funderat över detta. Finns nog bara ett parti som har förmågan att se bakom den ekonomistiska diskursen.