Jag vet inte hur många månader jag envist har pinat mig igenom Dostojevskijs Idioten. I den engelska variant som jag hittade på projekt Gutenberg var den på 536 sidor (men då var några sidor i slutet licenstext).
Idioten lär ju höra till den klassiska världslitteraturen men jag har bokstavligen pinat mig igenom tegelstensromanen och det var väl först efter sådär 400 sidor som det tog en aning fart.
Varför ger man sig på en sådan här bok när det finns så mycket enklare och mer spännande att läsa? Ett skäl kan förstås vara att Brott och Straff i Per Myrbergs uppläsning (bortåt 25-26 kassetter av den gamla typen) gjorde bilresan till och från Jämtland för många år sedan till en ren njutning. När jag så laddade ner Idioten som e-bok i min läsplatta, väntade jag mig nog en liknande upplevelse.
Ett annat – kanske något mindre hedervärt – skäl till att man ger sig på världslitteraturen är kanske att man tycker att det hör till allmänbildningen hos en någotsånär bildad person att ha läst åtminstone några av Dostojevskijs verk utöver kortare noveller och sen kunna säga detta i vid valda tillfällen. Hoppas dock att detta inte är det främsta skälet.
Nåväl Idioten handlar om en person – i den engelska översättnigen prins Myshkin (stavningen varierar och på svenska heter han furst(e) M). Handlingen börjar när M återvänder från ett sjukhus i Schweiz där han har behandlats för epilepsi. När han återvänder träffar han på tåget en viss Parfyon Semyonovich Rogozhin som berättar om den osannolikt sköna Nastassya Filippovna som är en sorts femme fatale. Denne Rogozhin kommer senare att spela en viktig roll i romanen. Det visar sig senare att Myshkin förälskar sig i denna Nastassya Filippovna men också i general Yepanchins yngsta dotter Aglaya.
Sen fortgår romanen i flera hundra sidor med societetsliv i St Petersburg där den stackars Myshkin lallar omkring förälskad och som en sorts driftskucku för andra. Detta fortgår hela tiden med visiter här och där och samtal där Myshkin ofta uppskattas men också sådana där han gör bort sig – alltså en idiot.
I grunden tycker jag att detta är fruktansvärt tråkigt och egentligen är det bara en sorts envishet att inte ge upp som driver mig. ”Nu är det bara hundra sidor kvar” har varit en typiskt strategi hos mig under läsningen. Så mot slutet – kanske under de hundra sista sidorna – bränner det till ordentligt när det tillslut ska ställas till bröllop mellan Myshkin och Nastassya Filippovna och då blev det med ens lätt att återvända till läsningen för att se hur det hela skulle sluta, vilket jag naturligtvis inte kommer att avslöja här.
Men frågetecknet kvarstår alltjämt: varför ägna flera månader åt att verkligen kämpa sig igenom fyra hundra sidor tråkigt societetsliv i St Petersburg för att sedan få en tveksam belöning av ett dramatiskt slut? När det finns så mycket annat att läsa! Men som jag brukar säga: Det är säkert något jag inte begripit här (det gör inte Idioten heller).
Den som önskar en snabbvariant kan läsa om Idioten här: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Idiot