Här kommer några korta reflektioner utifrån Anders Burmans ”Vårt oändliga behov av bildning” i S.O.S. (http://www.skolaochsamhalle.se/tavlan/anders-burman-vart-oandliga-behov-av-bildning).
Bildning är väl numera ett utsorterat begrepp i vår resultat-och betygsfixerade skola. Själv var jag med under den spännande diskussioner vi förde utifrån det digra utredningsmaterialet ”Skola för bildning”. Från min dåvarande position kändes det som något väsentligt.
Burman skriver att paradoxalt nog är det bara Kristdemokraterna som talar om bildning idag men då utifrån en syn på bildning som någon sorts klassiskt bildningsideal som tar avstånd från relativism och istället vill återupprätta disciplin och auktoritetstro.
Detta är den raka motsatsen till den bildning som Burman argumenterar för, nämligen sådana kunskapsprocesser som kan förändra oss på ett genomgripande sätt. Kort sagt: bildning innebär att växa som människa och den har inget slutmål; den överskrider helt enkelt vår tids mål- och resultatsfetischism.
Bildning handlar inte i första hand om att producera arbetskraft till marknaden utan bildning handlar om att människor blir aktiva samhällsmedborgare med ansvar för sig själva, andra och naturen. Medborgare som kan förstå världen och kanske rentav strävar efter att förändra den till något bättre.
Den spännande fortsättningen på denna diskussion skulle jag vilja se i samhällsdebatten. Hur åstadkommer man bildning värd namnet? Vad motverkar bildning?