För ett barn i en arbetarfamilj på 50-talet fanns det två tydliga faror i politiken – kommunisterna och högern. Kommunisterna ville sälja ut landet till Sovjetunionen; det visste man ju. Högern fanns på nära håll och bilden av dess företrädare formades av kommentarer och händelser som nådde barnaöron men inte alltid var avsedda för dessa. Det är naturligtvis inte svårt att föreställa sig att socialdemokratin med företrädare som Erlander, Sträng och senare Palme utgjorde löfte om ett bättre samhälle för vanliga arbetare.
Numera är det väl knappast så längre …
Jag erinrar mig här en händelse – den kan väl ha inträffat under sent 60-tal eller tidigt 70-tal – där min mor beskrev ett möte med Olof Palme. Även om hon – med ett nära förhållande till såväl Fadern som Sonen – aldrig någonsin skulle kommit på tanken att jämföra Palme med de himmelska storheterna, tror jag nog att hon såg den karismatiske Palme som en sorts ”frälsare” för arbetarklassen.
Hon berättade hur hon en gång, när Palme besökt den lilla dalsländska landsortskommunen, helt oförväget banat sig fram till Palme, räckt fram sin hand och undsluppit sig ett ljudligt ”hej” till den förvånade Palme, vilken dock snabbt funnit sig och återgäldat den främmande kvinnans hälsning med ett med ett stort leende och ett fast handslag samtidigt som ”gorillorna” snabbt slutit upp runt skyddsobjektet. Efteråt tror jag kanske att hon skämdes lite för sitt tilltag; hon hade helt enkelt velat hälsa på Palme och inte närmre tänkt på huruvida man fick lov att komma så nära.
Hon var i alla fall lycklig över att hon fått hälsa på den Palme som hon beundrade men som samtidigt var så innerligt avskydd av högern.
Fotolänk: ”Skaka hand” (CC BY-NC 2.0) by gertrudgarlic