Förhandla eller förgöra?

 

Det var säkert fler än jag som såg och hörde förre ärkebiskopen KG Hammar debattera konfliktlösning med Siwert Öholm i SVT-Debatt för ett tag sedan (http://www.svtplay.se/video/5055094/debatt/debatt-sasong-14-03-12-22-00 ca 18 min in i programmet). Hammar menade att det är nödvändigt att hitta nya vägar till samförstånd istället för att öka aggressionen genom bombningar och andra vapeninsatser. Siwert Öholm å sin sida förordade energiskt att det är nödvändigt att militärt förgöra våldsverkare som IS t.ex.

Den här debatten har fått många inlägg i kommentarfälten på Debatts Facebooksida och även om det ges stöd för båda ståndpunkterna tycker jag mig kunna utläsa en övervikt för kommentarer som anser att Hammar är naiv, vilket kan summeras i kommentaren: ”ska vi bara blotta struparna för IS och låta oss slaktas?”

Jag tror att det är fullständigt naturligt att vi alla blir förbannade på de illdåd (som SVT älskar att visa) som begås och tänker att ”de skulle minsann ha sig”, alltså vedergällning med bomber och annat elände. Jag tror att detta är en ganska naturlig reaktion hos oss.

Men om vi nu tänker ett varv till: hur mycket varaktig fred har vi skapat med vapenmakt? Vi menar nog att II:a Världskriget avslutades med vapenmakt. Ja, det är svårt att argumentera emot att de allierade fick stopp på Hitlers framfart. Men man kan nog fråga sig vilka slutsatser som drogs av detta? En möjlig slutsats kan ju vara att det trots allt lönar sig att besegra en galen diktator med vapenmakt. Följaktligen anser vi att vi måste bekämpa med militär makt  (som Öholm argumenterar för). Man bör dock inte vara alltför säker på att detta alltid är en framgångsrik metod; ingen lär väl hävda att Irakkriget löste några konflikter vare sig i det korta och sannolikt inte heller i det längre perspektivet. Kriget ledde till att landet slets i spillror med framväxten av IS som följd.

Hela den här tankekedjan sattes igång av en artikel i Fria Tidningen den 23 december 2015 – ”Vi vill han en fredlig väg till fred” –  om ett seminarium om Gandhi ( känd som icke-våldsförkämpe). Artikeln beskriver hur vi (vi= den s.k. Västvärlden; min kommentar) oftast (alltid?) förlitat oss på militär överlägsenhet gentemot andra folk. Med militär makt har vi skapat höjd levnadsstandard åt oss och vi har också kunna kosta på oss att utveckla vår form av demokrati. Denna demokrati har dock inte hindrat oss från att starta anfallskrig mot länder som velat följa egna vägar; att exportera vapen och ge stöd till accepterade länder. Gandhis väg har dock aldrig nått till Västvärlden och i Sverige ropar många numera på medlemskap i NATO.

Jag tror säkert att vi alla vill försvara oss (om vi riskerar att få halsen avskuren); det kommer sannolikt alltid att finnas galningar som njuter av sin position och jag utesluter inte att det kan vara nödvändigt att sätta få stopp på dessa. Men om vi skulle försöka oss på att tänka lite längre än till nästa vedergällning, inser vi förhoppningsvis att de flesta konflikter har en reell grund för de människor som protesterar (gör uppror, tar till vapen etc.). Det tydligaste och långvarigaste exemplet här är väl konflikten mellan Israel och Palestina. Även om jag inser att det finns oresonliga ståndpunkter på båda sidor, tycker jag att det är ganska lätt att förstå att i grunden finns en verklig konflikt om mark, vatten, fri- och rättigheter m.m som måste lösas genom att båda sidor är beredda att förhandla istället för att använda våld.

Sett utifrån förefaller det som avsevärt mer konstruktivt och hållbart i långa loppet att försöka ta sig an själva konfliktorsakerna än att trappa upp konflikten och med vapenmakt tvinga motparten till oresonliga villkor. En inte alltför djärv gissning är då att den besegrade inte är så nöjd med att bli kväst och besegrad och därför börjar planera för någon form av motstånd. Vi brukar ju anse att de hårda fredsvillkoren som dikterades av segrarmakterna i I:a Världskriget lade grunden för nästa världskrig för att ta ett exempel.

Egentligen är det väl ganska självklart att samtal, överenskommelser och ibland eftergifter måste vara en mer framkomlig väg till varaktig fred än att försöka tvinga fram slut på konflikter genom att besegra motparten och diktera villkoren ensidigt. Det är faktiskt ganska pinsamt att detta är en gängse konfliktlösningsmetoden i världen.

Jag hyser stor sympati för Hammars ståndpunkt även om jag befarar att även jag skulle kunna övertygas om nödvändigheten av militärt våld. Kanske är det detta som Gandhiseminariet efterlyser, inte att låta sig slaktas men att var beredda till annnat än att betvinga med vapenmakt om man vill skapa varaktig fred.

Som en skock får

 

Jag förstår inte att politikerna låter media driva dem framför sig som en skock får. Varje debatt i tv är iscensatt som en sorts verbal boxningsmatch där kombattanterna förväntas puckla på varandra genom verbal paj- (och smuts-) kastning. Politikerna å sin sida tar emot smockan och svarar med något helt annat.  För en person, intresserad av dagspolitikens problematik, blir detta fullständigt meningslöst.

Själva upplägget bygger på konflikt, alltså vem som kan få in de bästa smockorna och tåla mest utan att behöva besvara motståndarens attack. Den skrivande pressen – åtminstone kvällspressen – bygger vidare på konflikttemat och dagen efter en stor tv-debatt ser man krigsrubriker på löpsedlarna om vem som vann beroende på tidningens politiska preferenser.

Var och en förstår naturligtvis att media driver politikerna framför sig här och att de måste ställa upp på galenskapen. Därför blir det heller aldrig någon debatt värd namnet. Varje politiker passar sig noga för att säga något som kan betecknas som någon sorts felsteg och därför blir varje s.k. debatt ett upprepande av vad man redan vet att ”den stackars” politikern kommer att säga. I det fall han eller hon verkligen skulle ha något att komma med som sen kan kritiseras, är det säkrast att hålla tyst.

Var och en förstår att den här formen för politisk argumentation är dömd att misslyckas men antagligen ser tv-ledningen de politiska debatterna som en sorts underhållning med jakten på tittarsiffror som främsta drivkraft. Som information om den politik ett parti vill driva är upplägget fullständigt meningslöst.

Jag har egentligen aldrig sysslat med vare sig medial politik eller vardagspolitik men jag inbillar mig att det dagliga politiska arbetet inte är särskilt medialt; det är nog rättså tråkigt med eviga diskussioner och kompromisser, ett givande och tagande. Och det är ju detta som är politik och det lämpar sig inte som tv-underhållning.

Jag skulle önska att politikerna ”satte ner foten” och vägrade delta i de här tv-spektaklen och krävde att politisk information i tv måste ske på ett helt annorlunda sätt. Jag återkommer till detta.

En diskussion, argumentation eller samtal förs, som jag ser det, bäst utan åskådare d.v.s. diskussionen förs av de inblandade. Så snart det tillkommer externa betraktare kommer de som diskuterar något att bli tvungna att avdela en del av sin tankeverksamhet till att fundera på vad vad de som bara lyssnar tänker. Detta i sin tur drar uppmärksamhet och känslighet från den egentliga diskussionen som med nödvändighet försämras av detta.

Om man nu med nödvändighet måste göra tv-skådespel av politisk argumentation, måste man ha en helt annan ingång än konflikt som man har idag. Istället för att ställa upp kombattanterna som olika lag och förvänta sig att de ska puckla på varandra, något som dessutom enbart gynnar extrema åsikter av poupulistisk karaktär eftersom sådana har ett sken av okomplicerad självklarhet, borde producenten regissera hela föreställningen som en undersökning av hur man kan komma överens om olika frågor.

En annan variant kunde vara att föra en sorts rundabordssamtal med företrädare för olika politiska uppfattningar, alltså några andra än partiledarna. Jag tror att partiledarna är så pass medieskadade att det skulle vara svårt att få dem att säga något annat än de vanliga flosklerna. Hela premissen för samtalet skulle vara hur man når samförstånd d.v.s en politisk kompromiss. Givetvis kan inte politiker sitta i tv och ge och ta men ur bildningssynvinkel kunde man demonstrera hur man faktiskt diskuterat i vardagsarbetet när inte tv-kamerorna är där.

Detta är kanske inga höjdaridéer från en medialt okunnig person men de som har journalistik som yrke borde kunna kläcka fram något alternativ till det meningslösa underhållningskäbblet i tv.

Jag har slutat att engagera mig i tv debatterna i deras nuvarande utformning.

Krigsretorik

 

 

Den som jobbat en del med språk vet att vårt sätt att benämna världen också skapar denna värld så att det som en gång vara ett möjligt sätt att uppfatta ett fenomen gradvis övergår till att man betraktar det benämnda som något som en självklar del av tillvaron. Vi har massor med sådana exempel t.ex. veckans dagar uppfattas som något självklart existerande och inte som något vi skapat; Medeltiden var något som fanns o.s.v. Tänk också på skönlitterära författares förmåga att skapa trovärdiga karaktärer, miljöer och skeenden. På liknande sätt är det förstås med den förment ”objektiva” vetenskapen.

Språkets förmåga att skapa (konstituera) och därmed avgöra hur vi betraktar tillvaron har förstås en ändamålsenlig funktion med stor genomslagskraft och genom att beskriva förhållanden på ett visst sätt kommer vi gradvis att acceptera att det är sådan tillvaron är.

Hela den ovanstående kedjan av associationer kring språket startades av en artikel av Birger Schlaug i FT den 4 november 2015 i vilken han hävdar – apropå vissa krafters önskan om natomedlemskap – att vi har dragits in i en krigsretorik istället för en fredsretorik. ”Vi är på väg att göra en krigsretorik till en medial underhållning istället för att låta erfarenheter av just sådant leda till sams”.

Vi lockas naturligtvis med i krigsretoriken som beskriver en aggressiv och opålitlig granne i öst. I enlighet med resonemanget ovan skapar vi en uppfattning om att det är så det är. Detta utesluter givetvis inte på något sätt att det faktiskt kan finnas onda krafter i spel i såväl öst som väst.

Men man kan fundera över hur det skulle vara om språkbruket istället fokuserade på vilka möjligheter till fred och konfliktlösning som står till buds istället för en upptrappad ”svara-med-samma-myntretorik”. Här är det måhända långsökt att dra nytestamentliga paralleller men vår egen Olof Palme och framförallt Nelson Mandela hade sannolikt brukat en annan retorik. Alltså att beskriva möjligheter till fred och förhandling istället för den krigsretorik som nu brukas.

Jag är övertygad om att vårt sätt att beskriva tillvaron har tillämplighet långt utöver de exempel som Schlaug beskriver.

Ge och ta

Peace by Unitopia, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Unitopia 

 

Efter nästan enochenhalv timmas avslappnat läsande i bastun tänkte jag avsluta. Då råkade jag få syn på ett ämne som fångade min uppmärksamhet och jag blev tvungen att hälla upp ytterligare ett plastglas ”vattenöl” (min benämning på det 2,8-procentiga ölet, även kallat folköl) och begrunda ett debattinlägg av Karin Utas Carlsson (FT 18/3 2015) med titeln Låt människors behov styra säkerhetspolitiken.

När det uppstår en konflikt är det ingen som frågar efter fredsforskare och diplomati, menar Utas Carlsson utan politikerna är alltid snara att ta till sanktioner och hot som i sin tur leder till vrede, hämndkänslor och rädsla.

Den australiske fredsforskaren John W Burton beskriver sättet att handskas med konflikter med två alternativ, A och B, där alternativ A representerar en traditionell maktpoliktik med avskräckning, hot och tvång. Dessvärre är det så att om de kuvade inte ser några alternativ kommer de också att ta till våld som enda alternativ. Avskräckning och hot fungerar inte när mänskliga behov står på spel. Jag kommer faktiskt att tänka på fredliga djur som går till anfall i trängda situationer. Jag vet inte om associationen är relevant?

Alternativ B, däremot grundas i samarbete och överenskommelser som leder till långsiktiga lösningar. Burton menar att man måste se situationer som problem som kan lösas tillsammans. Mänskligheten har heller inte råd att fortsätta som tidigare med tanke på den enorma vapenmakt som finns tillgänglig och som snabbt kan tas i bruk.

En analys av situationer bör ta individens perspektiv och inte maktens där empatin för människor tappas bort. Konfliktforskning tar alla parters perspektiv och behov i beaktande medan makt används för att kväsa den ena parten. Istället är det nödvändigt att komma fram till en ”vinna-vinnalösning”. Krig däremot leder alltid till förlust, en ”förlora-förlorasituation”, även om det initialt kan uppfattas som en vinst. På sikt är alltid krig en förlust för människorna.

Sådana här tankegångar sätter alltid tankarna i rörelse och det finns något självklart förnuftigt i argumenten, speciellt när vi erinrar oss allt lidande och all förstörelse både historiskt och i vår egen tid. Jag tror t.ex. att i princip alla inser att det enda verksamma i konflikten mellan Israel och Palestina är kompromisser, eftergifter och överenskommelser. Alternativen har vi sett alltför tydligt ända sedan staten Israels tillkomst.

Å andra sidan tänker vi nog att de olika former av konflikter och våldshandlingar som försiggår runtom i världen väl knappast kan stoppas med samtal och överenskommelser. Överenskommelser kräver väl resonabla parter? Kan man förhandla med de rörelser och grupper som nyhetsmedierna med en viss förkärlek visar fram? Hade man kunnat komma överens med Hitler och hans parti? Eller var det bättre att västmakterna och Sovjetunionen satte stopp med militära maktmedel men med miljoner döda som biprodukt? Skulle man kunna förhandla med Putin och Ryssland om östra Ukraina? Eller varför inte med förre presidenten Bush i USA om Irak? Blev det förresten bättre i Irak genom USA:s krig? Löser man något med sanktioner mot Ryssland?

Men Burton säger ju att man måste ta individernas perspektiv. Vad innebär detta om det är så att vissa individer på Krim faktiskt vill höra till Ryssland? Bör då EU och NATO visa sitt missnöje genom maktspråk? Var det kanske så i Tyskland på 30-talet att många faktiskt stödde Hitler helt frivilligt och varför blev det i så fall som det blev?

Jag får nog ingen rätsida på det här. Jag tror att vi är så invanda med att i världspolitiken stoppar man det som ogillas med maktmedel d.v.s sanktioner, hot och i slutändan vapenmakt. Det är väl av det skälet som konflikterna fortsätter utan slut. Kanske är vi helt enkelt krigiska till vår läggning. Jag vill minnas att en historiker sa till mig en gång att krig är mänsklighetens normaltillstånd. Fredsperioderna är undantagen. Dystert i så fall.

Men nog fanns det väl något hos den frigivne Nelson Mandela som talar för alternativ B. Eller?