Kategorier
politik samhälle

Ge och ta

Peace by Unitopia, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Unitopia 

 

Efter nästan enochenhalv timmas avslappnat läsande i bastun tänkte jag avsluta. Då råkade jag få syn på ett ämne som fångade min uppmärksamhet och jag blev tvungen att hälla upp ytterligare ett plastglas ”vattenöl” (min benämning på det 2,8-procentiga ölet, även kallat folköl) och begrunda ett debattinlägg av Karin Utas Carlsson (FT 18/3 2015) med titeln Låt människors behov styra säkerhetspolitiken.

När det uppstår en konflikt är det ingen som frågar efter fredsforskare och diplomati, menar Utas Carlsson utan politikerna är alltid snara att ta till sanktioner och hot som i sin tur leder till vrede, hämndkänslor och rädsla.

Den australiske fredsforskaren John W Burton beskriver sättet att handskas med konflikter med två alternativ, A och B, där alternativ A representerar en traditionell maktpoliktik med avskräckning, hot och tvång. Dessvärre är det så att om de kuvade inte ser några alternativ kommer de också att ta till våld som enda alternativ. Avskräckning och hot fungerar inte när mänskliga behov står på spel. Jag kommer faktiskt att tänka på fredliga djur som går till anfall i trängda situationer. Jag vet inte om associationen är relevant?

Alternativ B, däremot grundas i samarbete och överenskommelser som leder till långsiktiga lösningar. Burton menar att man måste se situationer som problem som kan lösas tillsammans. Mänskligheten har heller inte råd att fortsätta som tidigare med tanke på den enorma vapenmakt som finns tillgänglig och som snabbt kan tas i bruk.

En analys av situationer bör ta individens perspektiv och inte maktens där empatin för människor tappas bort. Konfliktforskning tar alla parters perspektiv och behov i beaktande medan makt används för att kväsa den ena parten. Istället är det nödvändigt att komma fram till en ”vinna-vinnalösning”. Krig däremot leder alltid till förlust, en ”förlora-förlorasituation”, även om det initialt kan uppfattas som en vinst. På sikt är alltid krig en förlust för människorna.

Sådana här tankegångar sätter alltid tankarna i rörelse och det finns något självklart förnuftigt i argumenten, speciellt när vi erinrar oss allt lidande och all förstörelse både historiskt och i vår egen tid. Jag tror t.ex. att i princip alla inser att det enda verksamma i konflikten mellan Israel och Palestina är kompromisser, eftergifter och överenskommelser. Alternativen har vi sett alltför tydligt ända sedan staten Israels tillkomst.

Å andra sidan tänker vi nog att de olika former av konflikter och våldshandlingar som försiggår runtom i världen väl knappast kan stoppas med samtal och överenskommelser. Överenskommelser kräver väl resonabla parter? Kan man förhandla med de rörelser och grupper som nyhetsmedierna med en viss förkärlek visar fram? Hade man kunnat komma överens med Hitler och hans parti? Eller var det bättre att västmakterna och Sovjetunionen satte stopp med militära maktmedel men med miljoner döda som biprodukt? Skulle man kunna förhandla med Putin och Ryssland om östra Ukraina? Eller varför inte med förre presidenten Bush i USA om Irak? Blev det förresten bättre i Irak genom USA:s krig? Löser man något med sanktioner mot Ryssland?

Men Burton säger ju att man måste ta individernas perspektiv. Vad innebär detta om det är så att vissa individer på Krim faktiskt vill höra till Ryssland? Bör då EU och NATO visa sitt missnöje genom maktspråk? Var det kanske så i Tyskland på 30-talet att många faktiskt stödde Hitler helt frivilligt och varför blev det i så fall som det blev?

Jag får nog ingen rätsida på det här. Jag tror att vi är så invanda med att i världspolitiken stoppar man det som ogillas med maktmedel d.v.s sanktioner, hot och i slutändan vapenmakt. Det är väl av det skälet som konflikterna fortsätter utan slut. Kanske är vi helt enkelt krigiska till vår läggning. Jag vill minnas att en historiker sa till mig en gång att krig är mänsklighetens normaltillstånd. Fredsperioderna är undantagen. Dystert i så fall.

Men nog fanns det väl något hos den frigivne Nelson Mandela som talar för alternativ B. Eller?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.