Kategorier
politik

Goda kompromisser

”Vi bör i princip försvara kompromissen som arbetsmetod” skriver Björn Elmbrant i Dagens Arena. Det är kanske inte är så långsökt att tänka att den senaste regeringsbildningen var ett exempel på detta.

Men när jag läser vidare, inser jag att det kanske inte enbart handlar om att vara överens. Läs nästa citat ur samma artikel: ”Författaren Anders Ehnmark menade att demokratins avgörande punkt uppstår när människor inte är säkra på sin sak, men erkänner sig villiga att mötas för att samtala och fatta beslut. Men alla kompromisser är inte bra. De som är bra utgår från att man ruckar på sin ståndpunkt, men ändå står för en tydlig rörelseriktning av vad man vill på sikt. Har du inte det hamnar du lätt i ett moras.”

Jag undrar hur den nuvarande regeringen tänker undvika detta ”moras”?

Kategorier
politik samhälle

Ge och ta

Peace by Unitopia, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Unitopia 

 

Efter nästan enochenhalv timmas avslappnat läsande i bastun tänkte jag avsluta. Då råkade jag få syn på ett ämne som fångade min uppmärksamhet och jag blev tvungen att hälla upp ytterligare ett plastglas ”vattenöl” (min benämning på det 2,8-procentiga ölet, även kallat folköl) och begrunda ett debattinlägg av Karin Utas Carlsson (FT 18/3 2015) med titeln Låt människors behov styra säkerhetspolitiken.

När det uppstår en konflikt är det ingen som frågar efter fredsforskare och diplomati, menar Utas Carlsson utan politikerna är alltid snara att ta till sanktioner och hot som i sin tur leder till vrede, hämndkänslor och rädsla.

Den australiske fredsforskaren John W Burton beskriver sättet att handskas med konflikter med två alternativ, A och B, där alternativ A representerar en traditionell maktpoliktik med avskräckning, hot och tvång. Dessvärre är det så att om de kuvade inte ser några alternativ kommer de också att ta till våld som enda alternativ. Avskräckning och hot fungerar inte när mänskliga behov står på spel. Jag kommer faktiskt att tänka på fredliga djur som går till anfall i trängda situationer. Jag vet inte om associationen är relevant?

Alternativ B, däremot grundas i samarbete och överenskommelser som leder till långsiktiga lösningar. Burton menar att man måste se situationer som problem som kan lösas tillsammans. Mänskligheten har heller inte råd att fortsätta som tidigare med tanke på den enorma vapenmakt som finns tillgänglig och som snabbt kan tas i bruk.

En analys av situationer bör ta individens perspektiv och inte maktens där empatin för människor tappas bort. Konfliktforskning tar alla parters perspektiv och behov i beaktande medan makt används för att kväsa den ena parten. Istället är det nödvändigt att komma fram till en ”vinna-vinnalösning”. Krig däremot leder alltid till förlust, en ”förlora-förlorasituation”, även om det initialt kan uppfattas som en vinst. På sikt är alltid krig en förlust för människorna.

Sådana här tankegångar sätter alltid tankarna i rörelse och det finns något självklart förnuftigt i argumenten, speciellt när vi erinrar oss allt lidande och all förstörelse både historiskt och i vår egen tid. Jag tror t.ex. att i princip alla inser att det enda verksamma i konflikten mellan Israel och Palestina är kompromisser, eftergifter och överenskommelser. Alternativen har vi sett alltför tydligt ända sedan staten Israels tillkomst.

Å andra sidan tänker vi nog att de olika former av konflikter och våldshandlingar som försiggår runtom i världen väl knappast kan stoppas med samtal och överenskommelser. Överenskommelser kräver väl resonabla parter? Kan man förhandla med de rörelser och grupper som nyhetsmedierna med en viss förkärlek visar fram? Hade man kunnat komma överens med Hitler och hans parti? Eller var det bättre att västmakterna och Sovjetunionen satte stopp med militära maktmedel men med miljoner döda som biprodukt? Skulle man kunna förhandla med Putin och Ryssland om östra Ukraina? Eller varför inte med förre presidenten Bush i USA om Irak? Blev det förresten bättre i Irak genom USA:s krig? Löser man något med sanktioner mot Ryssland?

Men Burton säger ju att man måste ta individernas perspektiv. Vad innebär detta om det är så att vissa individer på Krim faktiskt vill höra till Ryssland? Bör då EU och NATO visa sitt missnöje genom maktspråk? Var det kanske så i Tyskland på 30-talet att många faktiskt stödde Hitler helt frivilligt och varför blev det i så fall som det blev?

Jag får nog ingen rätsida på det här. Jag tror att vi är så invanda med att i världspolitiken stoppar man det som ogillas med maktmedel d.v.s sanktioner, hot och i slutändan vapenmakt. Det är väl av det skälet som konflikterna fortsätter utan slut. Kanske är vi helt enkelt krigiska till vår läggning. Jag vill minnas att en historiker sa till mig en gång att krig är mänsklighetens normaltillstånd. Fredsperioderna är undantagen. Dystert i så fall.

Men nog fanns det väl något hos den frigivne Nelson Mandela som talar för alternativ B. Eller?

Kategorier
arbetsmarknad politics politik samhälle

Detta får jag förstås äta upp

Politik 2.0 by Frank Hamm, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Frank Hamm 

Hur paradoxalt det än kan låta saknar jag faktiskt Reinfeldt och Borg. Jag ska försöka reda ut detta kortfattat nedan men för att redan nu undvika blockeringar och missförstånd hos läsaren deklarerar jag tydligt att jag inte för ett ögonblick sympatiserar med deras politik. Helst hade jag sett partierna med hjärtat till vänster – gärna långt till vänster medan gränsen högerut är något oklar – hade fått mer än 50% i valet. När detta nu är sagt, vågar jag återvända till R&B (Reinfeldt och Borg, inte att förväxla med musikstilen men jag bjuder gärna på denna kreativa tillämpning).

Jag tror faktiskt att R&B uppriktigt trodde på sin samhällsanalys. Dessvärre (läs: -bättre) visade det sig att sänkta skatter, jakt på sjukskrivna, sänkta arbetsgivaravgifter etc. var en felaktig samhällsanalys. Medan löntagarna blev allt fattigare men höll sig lugna med ”mer i plånboken”, blev företagens vinster allt större. Med facit i hand vet vi att Reinfeldt och Borgs samhällsanalys var fel – lägre skatter och högre vinster skapar inte jobb – men de var trots allt konsekventa. Jag tycker att de ska ha en eloge för sin konsekvens även om den ledde fel.

Då är det svårare att finna något positivt hos moderaternas stödpartier. Såväl folkpartiet som centern framträder i mindre smickrande dager i tv-nyheterna. ”Nu får han se hur lätt det är”, säger centerledaren skadeglatt med avsikten att vi ska minsann inte göra det lätt och det ”ansvar” som alliansregeringen aldrig försummade att framhålla  i valrörelsen verkar vara överspelat. Kd diskuterar jag överhuvudtaget inte.

Ja, jag saknar moderaterna för de var åtminstone trovärdiga och ett objekt att rikta kritiken mot därför att politiken var tydlig och i grunden är fel. Övriga alliansföreträdare påminner mest om förfördelade barn som har bestämt sig för att vara missnöjda.

Jag ska avsluta med en fundering som är som att ”svära i kyrkan”. Kanske kunde det blivit politik på riktigt där man diskuterar, kompromissar och slutligen gör det som är möjligt om socialdemokrater och moderater hade börjat diskutera olika alternativ med varandra? Jag tycker naturligtvis inte att vi ska fortsätta den politik som visat sig vara en återvändsgränd men det kunde blivit en möjlighet att hålla de gläfsande småpartierna (till höger förstås) utanför allt inflytande.

Kategorier
politics politik samhälle

Blockpolitik

I Moderaternas huvudorgan SvD läste jag för en kort tid sedan en mycket intressant artikel om det negativa med blockpolitik. I någon mening är det odemokratiskt då det innebär att de som röstat på ett visst parti för att de sympatiserar med dess politik kanske inte alls får sin röst hörd ifall detta parti måste infoga sig i en ”allians” där det krävs att man ställer upp på huvudlinjen.

Fossilized Shells by molajen, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  molajen 

När oppositionsledaren för ett litet tag sedan sa att han kunde tänka sig en blocköverskridande politik, väckte detta ett ramaskri bland borgerliga politiker. Centerledaren  raljerade därtill med uttalandet om ”män som inte förstår ett nej”. Hon tyckte kanske att hon gjorde en poäng där med detta uttalande som vanligen har helt andra konnotationer. Patetiskt, tyckte visst folkpartiledaren.

Men vore det inte egentligen positivt om blockpolitiken toge slut? Som en vanlig politiskt naiv medborgare tycker jag att det är lite skumt med blockpolitik. Från förr i tiden, då socialdemokraterna mer eller mindre abonnerade på regeringsmakten, vill jag minnas att tanken var att skapa ”breda allianser” och historien rymmer väl en hel del lösningar som överskred de nuvarande blockgränserna. Som ett oskyldigt barn tänker jag att det är väl egentligen detta som politik går ut på; att man diskuterar sig fram till något som de olika parterna kan ställa upp på. Kompromisser kallas det visst!

Detta kompromissande och förhandlingsspel blev väldigt konkret för mig när jag såg den utmärkta danska serien Borgen där man förhandlade om regeringsmakten på ett, för mig, väldigt trovärdigt sätt. Varför skulle man inte kunna förhandla på detta sätt även i svensk politik? Vad var det som var så ”patetiskt” när Lövén öppnade för att bryta blockpolitiken?

Man kan naturligtvis i någon mening förstå rädslan hos de små partierna i den nuvarande regeringen för att att blockpolitiken skall brytas upp eftersom de har ”sålt ut sin själ” för att få sitta vid Moderaternas fötter. Folkpartiet idag kan väl knappast förknippas med något annat än en återgång till en gammaldags skola och Centern av idag – tidigare landsbygdens och böndernas parti –  är väl numera endast känt för ett antal bisarra idéer och en ambition att vilja försämra villkoren för anställda. Inget av detta skulle väl räcka till att gå till val på ifall man inte ställde sig i Moderaternas tjänst.

Nej, blockpolitiken börjar alltmer likna en en fotbollsmatch där två lag i respektive matchfärger möts i drabbning. Precis som i fotboll ”håller man på” ena laget; främst av känslomässiga skäl och letar samtidigt fel och ojustheter hos motståndarlaget.