Kategorier
miljö politik samhälle

Miljöpartiet – ett parti som genomgått ”ideologisk kastrering”?

två bockar med horn mot varandra
Konfrontation

Jag vet få som kan tala (skriva) så i klartext som Birger Schlaug och belysa intressanta samhällsfrågor. Nedanstående text är min läsning av en artikel om Miljöpartiets ideologiska förändring i regeringsställning.

Aftonbladet lär ha rått Miljöpartiet att bli ett rent miljöparti som ”släpper andra frågor”. Detta skulle då innebära att partiet skulle tiga om Natoanpassning, CETA-avtalet och ekonomisk tillväxt (men så är det ju redan, dessvärre!).

Dessa ”goda råd” bygger på att Miljöpartiet ska bli ett parti det aldrig varit. Ursprungstanken med MP var att det aldrig skulle vara ett enfrågeparti. Partiet kom in i riksdagen på frågor om livskvalitet, sänkt arbetstid, decentralisering, maktdelning och kritik mot globaliseringens avarter.

Partiet lade till epitetet ”De gröna”  just för att markera en systemkritisk ideologi. Idag är det många som tycker att partiet har genomgått vad som kunde liknas vid en ”ideologisk kastrering”.

Många som identifierar sig som gröna tycker att det är märkligt att en regering där de gröna ingår vill stoppa Europas största vindkraftspark för att militären vill öva i området, att kärnkraftsskatt tas bort och att inte gröna statsråd vill stoppa vapenexport till diktaturer.

Därtill bjuder regeringen in amerikanska soldater – Marinkåren t.o.m! – att öva på Gotland. Och som ”sur grädde på moset” är Miljöpartiet det enda gröna parti i Europa som applåderar CETA-avtalet.

Miljöpartiet tappar på grund av ”förväntningarnas förbannelse”. Kanske vore det därför dags för en delning av partiet i ett miljöparti som tycker sådär ”lagom” i olika frågor och i ett som kunde ägna sig åt den ursprungliga systemkritiken, frågar sig Schalug.

Fotolänk: ”Game – Confrontation” (CC BY-ND 2.0) by h.koppdelaney

Kategorier
arbetsmarknad politics politik samhälle

Detta får jag förstås äta upp

Politik 2.0 by Frank Hamm, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Frank Hamm 

Hur paradoxalt det än kan låta saknar jag faktiskt Reinfeldt och Borg. Jag ska försöka reda ut detta kortfattat nedan men för att redan nu undvika blockeringar och missförstånd hos läsaren deklarerar jag tydligt att jag inte för ett ögonblick sympatiserar med deras politik. Helst hade jag sett partierna med hjärtat till vänster – gärna långt till vänster medan gränsen högerut är något oklar – hade fått mer än 50% i valet. När detta nu är sagt, vågar jag återvända till R&B (Reinfeldt och Borg, inte att förväxla med musikstilen men jag bjuder gärna på denna kreativa tillämpning).

Jag tror faktiskt att R&B uppriktigt trodde på sin samhällsanalys. Dessvärre (läs: -bättre) visade det sig att sänkta skatter, jakt på sjukskrivna, sänkta arbetsgivaravgifter etc. var en felaktig samhällsanalys. Medan löntagarna blev allt fattigare men höll sig lugna med ”mer i plånboken”, blev företagens vinster allt större. Med facit i hand vet vi att Reinfeldt och Borgs samhällsanalys var fel – lägre skatter och högre vinster skapar inte jobb – men de var trots allt konsekventa. Jag tycker att de ska ha en eloge för sin konsekvens även om den ledde fel.

Då är det svårare att finna något positivt hos moderaternas stödpartier. Såväl folkpartiet som centern framträder i mindre smickrande dager i tv-nyheterna. ”Nu får han se hur lätt det är”, säger centerledaren skadeglatt med avsikten att vi ska minsann inte göra det lätt och det ”ansvar” som alliansregeringen aldrig försummade att framhålla  i valrörelsen verkar vara överspelat. Kd diskuterar jag överhuvudtaget inte.

Ja, jag saknar moderaterna för de var åtminstone trovärdiga och ett objekt att rikta kritiken mot därför att politiken var tydlig och i grunden är fel. Övriga alliansföreträdare påminner mest om förfördelade barn som har bestämt sig för att vara missnöjda.

Jag ska avsluta med en fundering som är som att ”svära i kyrkan”. Kanske kunde det blivit politik på riktigt där man diskuterar, kompromissar och slutligen gör det som är möjligt om socialdemokrater och moderater hade börjat diskutera olika alternativ med varandra? Jag tycker naturligtvis inte att vi ska fortsätta den politik som visat sig vara en återvändsgränd men det kunde blivit en möjlighet att hålla de gläfsande småpartierna (till höger förstås) utanför allt inflytande.