Etikett: moderater

Kategorier
politik samhälle

Personlig erfarenhet som vägvisare i politik?

Jimmie hälsar till oss i vårt folkhem i SD-kuriren som vi äldre begåvades med före valet. Alldeles gratis.

Han säger att vi står inför ett vägskäl därför att såväl  socialdemokratiska- som moderata regeringar  låtit vårt (!) Sverige förfalla.

Så räknar Jimmie upp en rad problem där vi säkert kan hålla med om ett och annat: sjukvården, skolan, otryggheten, polisbristen, stöldligor och brottslighet som blir allt grövre.
 
Jo, vi kan nog inte bortse helt från detta och nog ser det ut som om en hel del håller med Jimmie och hans parti.

Jimmie anklagar såväl Socialdemokraterna som Moderaterna; de har har haft chansen att åtgärda men blundat för problemen. Här är jag faktiskt böjd att hålla med Jimmie; varken Socialdemokrater eller Moderater har varit intresserade av att lösa de här problemen av rädsla för stora väljargruppers missnöje.

Men är det verkligen SD:s väg som leder till det perfekta samhället?

När Jimmie talar om ansvarsfulla prioriteringar som sätter våra egna medborgare före ansvarslös (!) invandring, börjar vi ana vilken väg han tänker sig. Invandringen är det som förhindrar att välfärden kommer våra egna medborgare till del.

Detta är för enkelt Jimmie, närmast bondfångeri!

Individers personliga upplevelsehorisont 1/ räcker inte – får inte räcka – för att anamma de uttalanden och löften som ett visst parti gör. Vi måste alltid vara beredda att sätta in ett partis löften i ett större sammanhang. Då blir bilden avsevärt mer komplex eftersom de flesta partier har ”lik i lasten”.

När det gäller SD måste analysen göras såväl historiskt (30-talets Tyskland), som geografiskt (Ungern, Polen m.fl.) som i nutid (Alt-right). I varje särskilt fall förskräcker spåren.

När det gäller Moderaterna, finns en historia om allt från rösträtts-, pension- och semestermotstånd och mycket mera. I nutid är det utförsäljningen av gemensam egendom, privatiseringar och korruption som gör att spåren förskräcker.

Inte heller socialdemokraterna går fria eftersom de öppnade dammluckorna för finanskapitalet, privatiseringarna och kommunaliseringen av skolan för att nu tag några exempel. Spåren förskräcker kanske i ännu högre grad här eftersom man trodde att socialdemokratin stod på de många smås sida mot ”överheten” och kapitalet. Sveket blir desto större.

Nej Jimmie du får inte min röst även om du är vältalig och säger ett och annat som borde sägas. Ditt partis historiska-, geografiska och nutida belastning diskvalificerar dessvärre dig även om du kanske är en hygglig prick innerst inne.

Moderaterna har sin belastning med fjäsk för ”näringslivet”, privatiseringar och ”mer-i-plånboken-tramset”.

Social demokraterna står dock för det största sveket för mig då de har svikit arbetarklassen av rädsla för ”medelklassen” i städerna. Fy skäms! Mina föräldrars hopp om en bättre framtid! Skäms!

Jag tror att Jimmie och jag har olika definitioner av ”förfall”.

—————-
Fotnot
1/ Det kan möjligen vara så att: "Der Horizont vieler Menschen ist wie ein Kreis mit Radius Null. Und das nennen sid dann ihren Standpunkt." Men om detta vet jag förstås intet.

Kategorier
arbetsmarknad politics politik samhälle

Detta får jag förstås äta upp

Politik 2.0 by Frank Hamm, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Frank Hamm 

Hur paradoxalt det än kan låta saknar jag faktiskt Reinfeldt och Borg. Jag ska försöka reda ut detta kortfattat nedan men för att redan nu undvika blockeringar och missförstånd hos läsaren deklarerar jag tydligt att jag inte för ett ögonblick sympatiserar med deras politik. Helst hade jag sett partierna med hjärtat till vänster – gärna långt till vänster medan gränsen högerut är något oklar – hade fått mer än 50% i valet. När detta nu är sagt, vågar jag återvända till R&B (Reinfeldt och Borg, inte att förväxla med musikstilen men jag bjuder gärna på denna kreativa tillämpning).

Jag tror faktiskt att R&B uppriktigt trodde på sin samhällsanalys. Dessvärre (läs: -bättre) visade det sig att sänkta skatter, jakt på sjukskrivna, sänkta arbetsgivaravgifter etc. var en felaktig samhällsanalys. Medan löntagarna blev allt fattigare men höll sig lugna med ”mer i plånboken”, blev företagens vinster allt större. Med facit i hand vet vi att Reinfeldt och Borgs samhällsanalys var fel – lägre skatter och högre vinster skapar inte jobb – men de var trots allt konsekventa. Jag tycker att de ska ha en eloge för sin konsekvens även om den ledde fel.

Då är det svårare att finna något positivt hos moderaternas stödpartier. Såväl folkpartiet som centern framträder i mindre smickrande dager i tv-nyheterna. ”Nu får han se hur lätt det är”, säger centerledaren skadeglatt med avsikten att vi ska minsann inte göra det lätt och det ”ansvar” som alliansregeringen aldrig försummade att framhålla  i valrörelsen verkar vara överspelat. Kd diskuterar jag överhuvudtaget inte.

Ja, jag saknar moderaterna för de var åtminstone trovärdiga och ett objekt att rikta kritiken mot därför att politiken var tydlig och i grunden är fel. Övriga alliansföreträdare påminner mest om förfördelade barn som har bestämt sig för att vara missnöjda.

Jag ska avsluta med en fundering som är som att ”svära i kyrkan”. Kanske kunde det blivit politik på riktigt där man diskuterar, kompromissar och slutligen gör det som är möjligt om socialdemokrater och moderater hade börjat diskutera olika alternativ med varandra? Jag tycker naturligtvis inte att vi ska fortsätta den politik som visat sig vara en återvändsgränd men det kunde blivit en möjlighet att hålla de gläfsande småpartierna (till höger förstås) utanför allt inflytande.