Taggpartier

Personlig erfarenhet som vägvisare i politik?

Jimmie hälsar till oss i vårt folkhem i SD-kuriren som vi äldre begåvades med före valet. Alldeles gratis.

Han säger att vi står inför ett vägskäl därför att såväl  socialdemokratiska- som moderata regeringar  låtit vårt (!) Sverige förfalla.

Så räknar Jimmie upp en rad problem där vi säkert kan hålla med om ett och annat: sjukvården, skolan, otryggheten, polisbristen, stöldligor och brottslighet som blir allt grövre.
 
Jo, vi kan nog inte bortse helt från detta och nog ser det ut som om en hel del håller med Jimmie och hans parti.

Jimmie anklagar såväl Socialdemokraterna som Moderaterna; de har har haft chansen att åtgärda men blundat för problemen. Här är jag faktiskt böjd att hålla med Jimmie; varken Socialdemokrater eller Moderater har varit intresserade av att lösa de här problemen av rädsla för stora väljargruppers missnöje.

Men är det verkligen SD:s väg som leder till det perfekta samhället?

När Jimmie talar om ansvarsfulla prioriteringar som sätter våra egna medborgare före ansvarslös (!) invandring, börjar vi ana vilken väg han tänker sig. Invandringen är det som förhindrar att välfärden kommer våra egna medborgare till del.

Detta är för enkelt Jimmie, närmast bondfångeri!

Individers personliga upplevelsehorisont 1/ räcker inte – får inte räcka – för att anamma de uttalanden och löften som ett visst parti gör. Vi måste alltid vara beredda att sätta in ett partis löften i ett större sammanhang. Då blir bilden avsevärt mer komplex eftersom de flesta partier har ”lik i lasten”.

När det gäller SD måste analysen göras såväl historiskt (30-talets Tyskland), som geografiskt (Ungern, Polen m.fl.) som i nutid (Alt-right). I varje särskilt fall förskräcker spåren.

När det gäller Moderaterna, finns en historia om allt från rösträtts-, pension- och semestermotstånd och mycket mera. I nutid är det utförsäljningen av gemensam egendom, privatiseringar och korruption som gör att spåren förskräcker.

Inte heller socialdemokraterna går fria eftersom de öppnade dammluckorna för finanskapitalet, privatiseringarna och kommunaliseringen av skolan för att nu tag några exempel. Spåren förskräcker kanske i ännu högre grad här eftersom man trodde att socialdemokratin stod på de många smås sida mot ”överheten” och kapitalet. Sveket blir desto större.

Nej Jimmie du får inte min röst även om du är vältalig och säger ett och annat som borde sägas. Ditt partis historiska-, geografiska och nutida belastning diskvalificerar dessvärre dig även om du kanske är en hygglig prick innerst inne.

Moderaterna har sin belastning med fjäsk för ”näringslivet”, privatiseringar och ”mer-i-plånboken-tramset”.

Social demokraterna står dock för det största sveket för mig då de har svikit arbetarklassen av rädsla för ”medelklassen” i städerna. Fy skäms! Mina föräldrars hopp om en bättre framtid! Skäms!

Jag tror att Jimmie och jag har olika definitioner av ”förfall”.

—————-
Fotnot
1/ Det kan möjligen vara så att: "Der Horizont vieler Menschen ist wie ein Kreis mit Radius Null. Und das nennen sid dann ihren Standpunkt." Men om detta vet jag förstås intet.

Statsrådssemester

5371677597_d11a4b5aa0_mJag uppskattar Birger Schlaug för hans härliga ironi och han åsikter generellt.

I en krönika (FT 22 juni 2016) beskriver han vad statsråden bör grubbla över, alternativt kännna skam för (om de kan) när de går på semester.

Schlaug går igenom samtliga partier och jag uppfattar det som att han anser att skammen, alternativt samvetet, borde göra sig mer påmint ju länge högerut man kommer på den traditionella politiska skalan (min tolkning).

Vänsterpartisterna bör ha dåligt samvete för att de öppnade för försäljning av Vattenfalls brunkolsverksamhet för att bli mer aptitliga i Löfvens ögon.

Miljöpartiet borde inte säga något då man kovänt i frågan efter att Fridolin viftat med brunkolsbitar.

Socialdemokraterna bör givetvis rannsaka sitt samvete (om sådant finns)  efter vändningen i flyktingfrågan.

Kristdemokraterna borde ju ha dåligt samvete för allt möjligt. Schlaug befarar dock att de inte kommer ihåg hur deras förgrundsfigur kastade ut månglarna ur templet utan gladeligen låter giriga profitörer brandskatta skolor. Sannolikt, menar Schlag, är man förvissad om att girigheten kan förlåtas om man sedan ber om detta.

Centerpartisterna kan kanske inte ha dåligare (!) samvete än under Maud Olofssons tid. Det kan liksom inte bli mer nyliberalism.

Folkpartisterna (Liberalerna numera) är vilsana mellan djupt troende socialliberaler och ”manchesterliberaler” som älskar ökade ekonomiska klyftor.

Moderaterna leds av en partiledare som gör allt för att skaka av sig det påhittade samvete som den tidigare partiledaren verbaliserade. Nu gäller istället: ”vad är ett gott samvete i jämförelse med ett gott bankkonto?”.

Sverigedemokraterna saknar antagligen samvete av ren självbevarlesedrift.

 

Fotolänk: ”20110120-dont-make-excuses” (CC BY-NC-ND 2.0) by  Chris Piascik 

 

*

Det vanligaste argumentet mot att man ägnar sig åt populism och röstfiske är att man varit ”nödd och tvungen”. Här finns, som jag kommer ihåg det, intressanta historiska beröringspunkter med en biskop Brask som klarade livhanken genom att smyga in den omtalade brasklappen. Det är tydligen en gångbar strategi alltjämt.

Som en motvikt mot fegheten och populismen håller Schalug fram Olof Johansson, centerpartistiskt statsråd, som avgick av samvetsskäl då det gällde Öresundsbron. Schalug citerar Johansson: ” Jag kan väl för fan inte sitta kvar och genomdriva det jag en hel valrörelse motsatt mig så hårt som jag gjort, så kan man inte göra, inte jag i alla fall”. Det du Fridolin (min kommentar)!

Schlaug menar att Johanssons envetna motstånd mot bron resulterade i att den blev mycket bättre ur miljöperspektiv. Av detta kan vi lära att motstånd lönar sig; man vinner inte allt man kämpar för men man kan skapa besinning och eftertanke inför dåliga lösningar.

Läs också en intressant krönika om populism och demokrati.

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑