Kategorier
politik samhälle

Statsrådssemester

5371677597_d11a4b5aa0_mJag uppskattar Birger Schlaug för hans härliga ironi och han åsikter generellt.

I en krönika (FT 22 juni 2016) beskriver han vad statsråden bör grubbla över, alternativt kännna skam för (om de kan) när de går på semester.

Schlaug går igenom samtliga partier och jag uppfattar det som att han anser att skammen, alternativt samvetet, borde göra sig mer påmint ju länge högerut man kommer på den traditionella politiska skalan (min tolkning).

Vänsterpartisterna bör ha dåligt samvete för att de öppnade för försäljning av Vattenfalls brunkolsverksamhet för att bli mer aptitliga i Löfvens ögon.

Miljöpartiet borde inte säga något då man kovänt i frågan efter att Fridolin viftat med brunkolsbitar.

Socialdemokraterna bör givetvis rannsaka sitt samvete (om sådant finns)  efter vändningen i flyktingfrågan.

Kristdemokraterna borde ju ha dåligt samvete för allt möjligt. Schlaug befarar dock att de inte kommer ihåg hur deras förgrundsfigur kastade ut månglarna ur templet utan gladeligen låter giriga profitörer brandskatta skolor. Sannolikt, menar Schlag, är man förvissad om att girigheten kan förlåtas om man sedan ber om detta.

Centerpartisterna kan kanske inte ha dåligare (!) samvete än under Maud Olofssons tid. Det kan liksom inte bli mer nyliberalism.

Folkpartisterna (Liberalerna numera) är vilsana mellan djupt troende socialliberaler och ”manchesterliberaler” som älskar ökade ekonomiska klyftor.

Moderaterna leds av en partiledare som gör allt för att skaka av sig det påhittade samvete som den tidigare partiledaren verbaliserade. Nu gäller istället: ”vad är ett gott samvete i jämförelse med ett gott bankkonto?”.

Sverigedemokraterna saknar antagligen samvete av ren självbevarlesedrift.

 

Fotolänk: ”20110120-dont-make-excuses” (CC BY-NC-ND 2.0) by  Chris Piascik 

 

*

Det vanligaste argumentet mot att man ägnar sig åt populism och röstfiske är att man varit ”nödd och tvungen”. Här finns, som jag kommer ihåg det, intressanta historiska beröringspunkter med en biskop Brask som klarade livhanken genom att smyga in den omtalade brasklappen. Det är tydligen en gångbar strategi alltjämt.

Som en motvikt mot fegheten och populismen håller Schalug fram Olof Johansson, centerpartistiskt statsråd, som avgick av samvetsskäl då det gällde Öresundsbron. Schalug citerar Johansson: ” Jag kan väl för fan inte sitta kvar och genomdriva det jag en hel valrörelse motsatt mig så hårt som jag gjort, så kan man inte göra, inte jag i alla fall”. Det du Fridolin (min kommentar)!

Schlaug menar att Johanssons envetna motstånd mot bron resulterade i att den blev mycket bättre ur miljöperspektiv. Av detta kan vi lära att motstånd lönar sig; man vinner inte allt man kämpar för men man kan skapa besinning och eftertanke inför dåliga lösningar.

Läs också en intressant krönika om populism och demokrati.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.