NotbladUnder en rad år har det varit populärt att tala om att lärande ska vara ”roligt”. Jag är förvissad om att mången lärjunge i våra skolsystem har åberopat brist på ”rolighet” när lärandet tar emot.

För en kort tid presenterades begreppet grit (ungefär: jävlaranamma) som centralt för lärande. Att man måste ”ligga i” och anstränga sig för att lära sig något är kanske inte något revolutionerande forskningsresultat för den som jobbat med undervisning. Dessvärre har väl argumentet att det faktiskt krävs ett visst mått av arbete för lära sig något inte varit så vanligt förekommande i det offentliga samtalet.

Övning för färdighet

Det omdiskuterade påståendet att det krävs bortåt 10 000 timmars träning för att bli expert på något säger väl trots vissa invändningar att det inte räcker med att det ska var roligt (men givetvis är det bra om det också är roligt) utan att det också krävs målmedveten träning. Här är Björn Borgs berömda garageport, där han övade oupphörligt, bara ett av otaliga exempel på ihärdigt övande vad det än gäller.

Givetvis kan inte vem som helst uppnå excellens inom vilket område som helst bara genom ett tjurskalligt övande, men frågan är om även den som enbart besitter genomsnittlig fallenhet för något kan lära sig något ganska svårt genom envishet s.k. ”grit”.

En envis medelmåtta

Jag tror kanske att jag själv har en, för folk i allmänhet, genomsnittlig musikalisk talang. Likväl tycker jag att det roligt att sjunga i kör. Det är nog inte några avancerade stycken vi sjunger i vår kyrkokör men det går inte av sig själv utan jag måste öva mycket, helst ensam först vid datorn och sen tillsammans.

Det har dock visat sig att det går att lära sig så pass mycket genom att öva att man inte direkt förstör för resten av kören och den intressanta frågan är var gränsen går för en medelmåttig sångare med en massa ”grit”.

Vivaldis Gloria tycker jag faktiskt att jag lyckades lära mig riktigt bra. Vi fick noterna någon gång i november/december och jag tror nog att jag övade varje (eller nästan) varje dag fram till uppförandet i juni. Ett halvår alltså!

Kanske var det tack vare att Gloria var mycket sångbar, inte direkt trallvänlig, men jag lärde mig att nynna satserna eller bitar därav utan att behöva noter hela tiden. Men hur blir det om man ska sjunga ett mera ”konstruerat” körverk med tonarts- och tempobyten, höjningar, sänkningar och konstiga intervall, sådant som givetvis inte bjuder några problem för den som läser noter som vi andra läser text? Kan man lära sig något sådant med hjälp av ”grit”.

Vi får se; jag nappade i ett svagt ögonblick på en förfrågan om att ge mig i kast med Brahms Requiem Opus 45, bortåt 100 sidor noter. Ett är säkert: jag ställer mig inte i kören och mimar, bidrar jag inte, hoppar jag av.

Den som vill lyssna hur det ska låta kan göra det här (och på flera andra ställen).