Kategorier
politik samhälle

Den politiska journalistikens problem

Jag lyssnade mig igenom hela SVT:s partiledarutfrågning av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor (EBT), mycket beroende på ”uppsnackarna” som väckte mitt intresse.

Eftersom själva innehållet i det som sades inte bjöd på några överraskningar började jag fundera över själva dramaturgin. Min första iakttagelse är att dramaturgin är förutsägbar. För att inse detta behövs naturligtvis inga särskilda kvalifikationer; det kan alla se.

EBT gick ut närmast furiöst, i ett annat sammanhang kunde man sagt att hon var ”speedad”. Varje fråga från utfrågarna utlöste en formlig kaskad av ord enligt väl kända argumentationslinjer.

Här har givetvis utfrågarna och producenten ett stort ansvar. Politikern uppträder som hon (i detta fall) förväntas göra  d.v.s. tala om allt bra det egna partiet har åstadkommit och vad meningsmotståndarna har misslyckats med. Intervjuarnas roll borde förstås vara att bryta det här mönstret.

För det första borde man aldrig attackera en van politiker ”rakt framifrån”. För att förklara vad jag menar vill jag ta en bild från skolans historieböcker med härar som drabbar samman på slagfältet och där den starkare hären slutligen tvingar den andra hären till reträtt.

Jag tror att det är meningslöst att närma sig en politiker ”rakt framifrån” på det öppna slagfältet. De har har mött otaliga ”fiender” och har väl utvecklade strategier för att vinna eller komma helskinnade undan.

De skickligaste krigsherrarna i skolböckerna (tänk vad vi fick lära oss om Gustav II Adolfs krigskonst!) hade fler äss i rockärmen och kunde angripa från flanken eller komma med andra överraskningar.

Även om jag personligen ogillar krigsretoriken, tror jag att det skulle vara mer konstruktivt att få politikerna ”ut i terrängen”, alltså bort från slagfältet där de är oövervinnerliga. Låt mig ta ett exempel.

Under intervjun kom ”pappadagarna” upp till diskusssion. EBT går igång på det som hon vet att varje familj – även jag – innerst inne håller med om; man vill själv bestämma hur man ta hand om sitt eller sina barn. EBT rör sig tryggt på ”slagfältet” om man vill använda samma metaforik.

Intervjuarnas uppgift här borde vara att få bort politikern från det individualistiska och populistiskt gångbara och ställa detta mot samhällets ambition. Vi vet att om man inte villkorar valet av föräldradagar blir allt som det har varit, ”status quo”. Om det däremot finns ekonomiska incitament för fäderna att ta ut föräldraledighet, blir det mer attraktivt att utnyttja dessa (ekonomiska incitament brukar annars vara borgerlighetens främsta argument).

Jag tror säkert att EBT personligen tycker att det är bra att hon och maken delar på föräldradagarna. Men som politiker måste man ta ett systemperspektiv; det är detta hon och andra politiker väjer inför. Hela ”mer-pengar-i-plånboken-retoriken” och ”skattebetalarnas pengar” uppmuntrar vårt individualistiska tänkande. Självklart tänker vi var och en först och främst på det som finns närmast oss men det är ett lömskt trick av politikerna – som måste ta beslut på systemnivå – att vädja till våra kortsiktiga intressen.