Kategorier
samhälle skola utbildning

Skolan – en arena där mycket står på spel för många

 

Jag skulle mycket väl kunna hålla mig borta från skoldebatten eftersom jag har ”gjort mitt” i den pedagogiska verksamheten. Men med en viss böjelse för analys av språkliga utsagor, blir det ofta svårt att inte delta.

Jag tar några citat från ledartexten i Borås Tidning (BT) den 13 mars. Där skriver man:

”klassisk kunskapsförmedling ska kunna återta den position som borde vara given i en miljö där analys och projekt kommit att regera.”

En sådan utsaga är förstås en guldgruva för en analys av underförstådda betydelser. I det här fallet får den också läsas mot en bakgrund av BT:s ledarsidas ”mörkblå” agenda.

Det vet väl alla …

Uttrycket klassisk kunskapsförmedling  söker en sorts samförstånd med alla läsare som inte har direkt erfarenhet av att undervisa men som har en minnesbild – romantiserad eller skräckblandad – av hur det kan gå till i en skola. ”Klassisk” signalerar något man känner till; man ska nicka igenkännande.

Det andra ordet ”kunskapsförmedling” uppfattas vanligtvis som relativt oproblematiskt av gemene man; den som kan något förmedlar detta till den som ännu inte kan. Den okunnige ”tankas” (som en bil) liksom med nya kunskaper. Detta är ingen orimlig föreställning; det är nog så de flesta intuitivt tänker om undervisning. Tankningsmetaforen utelämnar dock en viktig aspekt, nämligen eleven, som här betraktas som en sorts objekt, en tom tank.

Tankningsmetaforen bortser dessvärre även från att skolelever, såväl dagens som gårdagens, endast i undantagsfall låter sig matas med sådant som vuxenvärlden betraktar som kunskap (som fågelungar med näbbarna vidöppna). En pedagogisk situation måste därför alltid räkna in den lärandes egen aktivitet, viljan att lära.

Historiskt har det gjorts olika sorters försök att involvera elever i lärandet. Man kan – förenklat – beskriva anträngningarna som en sorts kontinuum där ”kunskapstankning” utgör den ena ytterligheten och ”projektarbete” – som samlingsnamn för olika sorters elevdrivet arbete – den andra. I debattens hetta beskrivs de här polerna ofta nedsättande som ”korvstoppning” respektive ”flumpedagogik” beroende på vem som uttalar sig. ”Korvstoppning” fokuserar vad läraren gör medan ”flumpedagogiken” framförallt ser till vad eleven gör.

Om man rensar bort de ideologiska övertonerna i denna debatt, inser man snart att det är nödvändigt att beakta både elevers och lärares agerande. Alla som har någon insikt om undervisningsvillkor inser därför att lärande eller rentav kunskapande måste involvera såväl lärare som elever i ett fruktbart samspel, alltså något som skiljer sig ganska radikalt från tankning av kunskaper eller elevers fritt famlande på nätet.

… att de måste ha baskunskaper!

Parallellt med satsning på ”kunskap i skolan” dyker kravet på baskunskaper upp, ett begrepp som gemene man ser som ganska oproblematiskt. Att definiera baskunskaper låter sig inte enkelt göras, då sådana varierar över tid men också inom olika verksamhetsområden. Vi som har varit med några år har alla en rik karta över vad som ansetts nödvändigt nödvändigt att lära i en viss tid. Vad sägs om: tio Guds bud, psalmverser, stamsånger, multiplikationstabellerna, axiom, kvadreringsregler, geometriska formler, litterär kanon m.m.

Lägg därtill att olika politiska inriktningar och även enskilda individer har sina respektive uppfattningar om vad som är baskunskaper och man inser lätt att baskunskaper är något mycket svårfångat. Möjligen skulle de flesta kunna vara överens om att sådana här tecken som jag har skrivit här – vilka är ett mycket sofistikerat sätt att återge mänskligt tal – är nödvändigt att uppöva en viss förtrogenhet med d.v.s. att kunna läsa.

Det är ingen ordning i skolan!

Vi lämnar nu denna analytiska nivå och tittar lite närmre på själva skolpraktiken. Det är att slå in öppna dörrar att orera om ”ordning och reda” även om det låter som om man har kommit på något som inte andra insett. Det finns naturligtvis ingen som hävdar att ordning är oviktigt! Utan en organiserad tillvaro går det inte att lära sig något och det går heller inte att undervisa. Självklart!

I den politiserade debatten försöker man dock att göra politik av denna fråga; förenklat menar ”högerfolket” att ”vänsterfolket” inte tar ordningsfrågorna på allvar (det blir lite som att kräva ”hårdare tag och mer poliser”). BT lyfter fram – och ironiserar över – ett uttalande av Lärarförbundets ordförande:

”den i svensk skoldebatt så omhuldade frågan om ordning och reda i skolan har svag effekt i flera nordiska länder, däribland Sverige”.

I det här sammanhanget vill BT misskreditera den fackliga företrädaren för att ta alltför lätt på ordningsfrågorna.

Jag tolkar citatet som att fackordföranden menar att det nog inte hjälper att anklaga motparten för att bristande fokus på ordningsfrågor om man vill förbättra skolresultaten. Uttryckt på ett annat sätt: ordning är nödvändigt men inte tillräckligt för ett förbättrat lärande.

BT åberopar även olika metoder och goda exempel. Det är bra med engagemang och goda exempel. Gemensamt för dessa är dock att man lyckats bra med något och nått en viss framgång under specifika betingelser. Dessvärre är det väldigt svårt att generalisera i den pedagogiska världen; det som lyckas bra på ett ställe lyckas inte självklart på ett annat ställe med andra aktörer.

Det blir rättså pessimistiskt

På individuell nivå både hos elever och deras föräldrar uppmuntras att man ska välja själv och bestämma vad man vill eller inte. ”Det är inte roligt” att lära sig något som både är svårt och som någon annan har bestämt. Skolan idag är helt enkelt inte särskilt viktig även om ”läpparnas bekännelse” säger något annat. Föräldrar kan utan vidare be om ledighet för långa utlandsresor mitt under terminstid. Hemarbete är hett omdebatterat då det tar tid från viktiga fritidssysselsättningar.

Det pedagogiska forskarsamhället har heller inte lyckats att komma med vare sig lösningar eller övertygande argument.

Det är också min övertygelse att man är fel ute om man ser problem som ett resultat av bristande kompetens hos skolpersonalen generellt. Olika åtgärder som ”lärarlyft” och ”förstelärare” tror jag personligen är dömda att misslyckas. Hela idén om att skapa lärare av olika ”rang” med olika lön, tror jag är feltänkt. Det skulle leda för långt här att utreda vad jag tror är rättänkt men på en generell nivå menar jag att skolan skulle nå bättre resultat om man kunde kapa ”marionettrådarna”. Det är för många som drar åt olika håll i trådarna.

Skolval och skolor som står utanför de kommunala systemen bidrar till problemen. Vi har skapat ett köp-och säljbeteende där skolor lockar ”kunder” med käcka utbildningar och IT – nyligen lockade några med utbildningar till ”youtuber” och ”influencer” – snarare än med hårt och målinriktat arbete.

Att skolan är politiserad är väl oundvikligt men olyckligt. Att bildligen puckla på motparten och själv tro sig stå med lösningen är ofruktbart. Likväl tror jag att vi måste söka ”lösningar” på politisk nivå. Det hjälper inte med vare sig katederundervisning eller projekt om vi har ett samhälle som inte värderar kunnande eller som enbart är inriktat på ekonomiska framgångar. Ett s.k. ”socialt kapital” i vårt samhälle bygger knappast på kulturella, intellektuella, ideella, humanistiska egenskaper; det är rå ekonomism som gäller. Jag tror att frågan om katederundervisning eller projekt skulle bli sekundär, om vi hade en annan inställning till kunskap och bildning i samhället i stort.

Min lösning på kunskapsproblemen ligger därför mycket mer på politiskt och samhällelig nivå än på den ena eller andra metoden i själva skolpraktiken.

Det finns också en e-bok om skolan som jag skrev för någora år sedan. Om man följer den här länken , kommer man till boken (förr eller senare).

Kategorier
skola

Skolan – en arena där mycket står på spel för många

 

Jag skulle mycket väl kunna hålla mig borta från skoldebatten eftersom jag har ”gjort mitt” i den pedagogiska verksamheten. Men med en viss böjelse för analys av språkliga utsagor, blir det ofta svårt att inte delta.

Jag tar några citat från ledartexten i Borås Tidning (BT) den 13 mars. Där skriver man:

”klassisk kunskapsförmedling ska kunna återta den position som borde vara given i en miljö där analys och projekt kommit att regera.”

En sådan utsaga är förstås en guldgruva för en analys av underförstådda betydelser. I det här fallet får den också läsas mot en bakgrund av BT:s ledarsidas ”mörkblå” agenda.

Det vet väl alla …

Uttrycket klassisk kunskapsförmedling  söker en sorts samförstånd med alla läsare som inte har direkt erfarenhet av att undervisa men som har en minnesbild – romantiserad eller skräckblandad – av hur det kan gå till i en skola. ”Klassisk” signalerar något man känner till; man ska nicka igenkännande.

Det andra ordet ”kunskapsförmedling” uppfattas vanligtvis som relativt oproblematiskt av gemene man; den som kan något förmedlar detta till den som ännu inte kan. Den okunnige ”tankas” (som en bil) liksom med nya kunskaper. Detta är ingen orimlig föreställning; det är nog så de flesta intuitivt tänker om undervisning. Tankningsmetaforen utelämnar dock en viktig aspekt, nämligen eleven, som här betraktas som en sorts objekt, en tom tank.

Tankningsmetaforen bortser dessvärre även från att skolelever, såväl dagens som gårdagens, endast i undantagsfall låter sig matas med sådant som vuxenvärlden betraktar som kunskap (som fågelungar med näbbarna vidöppna). En pedagogisk situation måste därför alltid räkna in den lärandes egen aktivitet, viljan att lära.

Historiskt har det gjorts olika sorters försök att involvera elever i lärandet. Man kan – förenklat – beskriva anträngningarna som en sorts kontinuum där ”kunskapstankning” utgör den ena ytterligheten och ”projektarbete” – som samlingsnamn för olika sorters elevdrivet arbete – den andra. I debattens hetta beskrivs de här polerna ofta nedsättande som ”korvstoppning” respektive ”flumpedagogik” beroende på vem som uttalar sig. ”Korvstoppning” fokuserar vad läraren gör medan ”flumpedagogiken” framförallt ser till vad eleven gör.

Om man rensar bort de ideologiska övertonerna i denna debatt, inser man snart att det är nödvändigt att beakta både elevers och lärares agerande. Alla som har någon insikt om undervisningsvillkor inser därför att lärande eller rentav kunskapande måste involvera såväl lärare som elever i ett fruktbart samspel, alltså något som skiljer sig ganska radikalt från tankning av kunskaper eller elevers fritt famlande på nätet.

… att de måste ha baskunskaper!

Parallellt med satsning på ”kunskap i skolan” dyker kravet på baskunskaper upp, ett begrepp som gemene man ser som ganska oproblematiskt. Att definiera baskunskaper låter sig inte enkelt göras, då sådana varierar över tid men också inom olika verksamhetsområden. Vi som har varit med några år har alla en rik karta över vad som ansetts nödvändigt nödvändigt att lära i en viss tid. Vad sägs om: tio Guds bud, psalmverser, stamsånger, multiplikationstabellerna, axiom, kvadreringsregler, geometriska formler, litterär kanon m.m.

Lägg därtill att olika politiska inriktningar och även enskilda individer har sina respektive uppfattningar om vad som är baskunskaper och man inser lätt att baskunskaper är något mycket svårfångat. Möjligen skulle de flesta kunna vara överens om att sådana här tecken som jag har skrivit här – vilka är ett mycket sofistikerat sätt att återge mänskligt tal – är nödvändigt att uppöva en viss förtrogenhet med d.v.s. att kunna läsa.

Det är ingen ordning i skolan!

Vi lämnar nu denna analytiska nivå och tittar lite närmre på själva skolpraktiken. Det är att slå in öppna dörrar att orera om ”ordning och reda” även om det låter som om man har kommit på något som inte andra insett. Det finns naturligtvis ingen som hävdar att ordning är oviktigt! Utan en organiserad tillvaro går det inte att lära sig något och det går heller inte att undervisa. Självklart!

I den politiserade debatten försöker man dock att göra politik av denna fråga; förenklat menar ”högerfolket” att ”vänsterfolket” inte tar ordningsfrågorna på allvar (det blir lite som att kräva ”hårdare tag och mer poliser”). BT lyfter fram – och ironiserar över – ett uttalande av Lärarförbundets ordförande:

”den i svensk skoldebatt så omhuldade frågan om ordning och reda i skolan har svag effekt i flera nordiska länder, däribland Sverige”.

I det här sammanhanget vill BT misskreditera den fackliga företrädaren för att ta alltför lätt på ordningsfrågorna.

Jag tolkar citatet som att fackordföranden menar att det nog inte hjälper att anklaga motparten för att bristande fokus på ordningsfrågor om man vill förbättra skolresultaten. Uttryckt på ett annat sätt: ordning är nödvändigt men inte tillräckligt för ett förbättrat lärande.

BT åberopar även olika metoder och goda exempel. Det är bra med engagemang och goda exempel. Gemensamt för dessa är dock att man lyckats bra med något och nått en viss framgång under specifika betingelser. Dessvärre är det väldigt svårt att generalisera i den pedagogiska världen; det som lyckas bra på ett ställe lyckas inte självklart på ett annat ställe med andra aktörer.

Det blir rättså pessimistiskt

På individuell nivå både hos elever och deras föräldrar uppmuntras att man ska välja själv och bestämma vad man vill eller inte. ”Det är inte roligt” att lära sig något som både är svårt och som någon annan har bestämt. Skolan idag är helt enkelt inte särskilt viktig även om ”läpparnas bekännelse” säger något annat. Föräldrar kan utan vidare be om ledighet för långa utlandsresor mitt under terminstid. Hemarbete är hett omdebatterat då det tar tid från viktiga fritidssysselsättningar.

Det pedagogiska forskarsamhället har heller inte lyckats att komma med vare sig lösningar eller övertygande argument.

Det är också min övertygelse att man är fel ute om man ser problem som ett resultat av bristande kompetens hos skolpersonalen generellt. Olika åtgärder som ”lärarlyft” och ”förstelärare” tror jag personligen är dömda att misslyckas. Hela idén om att skapa lärare av olika ”rang” med olika lön, tror jag är feltänkt. Det skulle leda för långt här att utreda vad jag tror är rättänkt men på en generell nivå menar jag att skolan skulle nå bättre resultat om man kunde kapa ”marionettrådarna”. Det är för många som drar åt olika håll i trådarna.

Skolval och skolor som står utanför de kommunala systemen bidrar till problemen. Vi har skapat ett köp-och säljbeteende där skolor lockar ”kunder” med käcka utbildningar och IT – nyligen lockade några med utbildningar till ”youtuber” och ”influencer” – snarare än med hårt och målinriktat arbete.

Att skolan är politiserad är väl oundvikligt men olyckligt. Att bildligen puckla på motparten och själv tro sig stå med lösningen är ofruktbart. Likväl tror jag att vi måste söka ”lösningar” på politisk nivå. Det hjälper inte med vare sig katederundervisning eller projekt om vi har ett samhälle som inte värderar kunnande eller som enbart är inriktat på ekonomiska framgångar. Ett s.k. ”socialt kapital” i vårt samhälle bygger knappast på kulturella, intellektuella, ideella, humanistiska egenskaper; det är rå ekonomism som gäller. Jag tror att frågan om katederundervisning eller projekt skulle bli sekundär, om vi hade en annan inställning till kunskap och bildning i samhället i stort.

Min lösning på kunskapsproblemen ligger därför mycket mer på politiskt och samhällelig nivå än på den ena eller andra metoden i själva skolpraktiken.

Det finns också en e-bok om skolan som jag skrev för någora år sedan. Om man följer den här länken , kommer man till boken (förr eller senare).

Kategorier
politik samhälle

Eftertanke, tvivel och vetande

Tankar för dagen” är ett litet 5-muntersprogram i P1 före klockan sju på morgonen. Jag brukar ”råka på” det programmet ibland när jag ligger kvar i sängen med mina hörselskydd med radio.

En måndagsmorgon råkade jag höra en Pernilla Glaser som hade lite intressanta funderingar om tvivel och eftertanke. Eftertanken kan vara som en dragg som bromsar upp när det går för fort. I politiken är det tvärsäkra yttranden som gäller; det är synd för tvivel kan skapa förhandlingsutrymme. Hur kan en politik utan tvivel vara en politik att tro på? frågar sig Glaser.

Även sådant vi tror oss veta omgärdas alltid med en ocean av okunskap. Det vi tror kan därför aldrig bli mer än förslag, menar Glaser.

Lyssna på originalet här:
Pernilla Glaser – livet, politiken och tvivlet
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1022582?programid=1165

Kategorier
politik samhälle

Eftertanke och tvivel

Tankar för dagen” är ett litet 5-muntersprogram i P1 före klockan sju på morgonen.

Jag brukar ”råka på” det programmet ibland när jag ligger kvar i sängen och lyssnar på morgonprogrammen i mina hörselskydd med radio, billigt inköpta på Clas Ohlson, men oändligt användbara när man vaknar tidigt eller inte kan somna.

På måndagsmorgonen råkade jag höra en Pernilla Glaser som hade lite intressanta funderingar om tvivel och eftertanke.

Eftertanken kan vara som en dragg som bromsar upp när det går för fort. Tvivlet kan vara som frisk luft, säger Glaser, det kan vara som en solstråle som oväntat lyser upp något som har legat i dunkel. I politiken är det tvärsäkra yttranden som gäller; det är synd för tvivel kan skapa förhandlingsutrymme.

Hur kan en politik utan tvivel vara en politik att tro på? frågar sig Glaser. Sådant vi tror oss veta omgärdas alltid med en ocean av okunskap.

Det vi tror kan aldrig bli mer än förslag. Det är inte mycket men det är allt, avslutar Glaser.

Lyssna på originalet här:
Pernilla Glaser – livet, politiken och tvivlet
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1022582?programid=1165

Kategorier
forskning kapitalism politik samhälle

Forskare och politiker lever i skilda världar

från en galleria- många människor
Vi handlar

Att ständig tillväxt är negativt för vårt ekosystem är sannolikt de flesta medvetna om. Och ändå fortsätter vi som om vi inte visste.

Birger Schlaug har en intressant ingång till de här frågorna och jag ska försöka mig på ett litet inlägg där jag reder ut sammanhangen främst för mig själv och förhoppningsvis också för andra. Originaltexten finns här.

Ömsesidigt obegripliga världar

Problematiken som Schlaug pekar på är att forskare och politiker inte begriper sig på varandras världar. Forskare som t.ex. Rockström kan peka på chockerande och alarmerande data men dessvärre begriper inte han och övriga forskare politikens och tillväxtsamhällets villkor.

Politiker å andra sidan lever i en värld av maktutövning där det måste tas hänsyn till särintressen, oftast kallat väljarstöd. De lider av en ”inte-nu-men-längre-fram-sjuka”.

När forskarna säger att ”vi kan klara 1,5 gradersmålet eller åtminstone 2-gradersmålet”, är det som om de vore blinda och döva för de politiska dilemman som konstitueras av det ekonomiska systemet och dess krav på snabba resultat.

Vår ekonomi lever av ”omsättning” av varor. Reklamen jobbar hårt för att ständigt skapa nya behov hos oss. Allt hållbart blir därmed ett hot mot den ständiga tillväxten. Missnöje med det vi har blir till drivkraft.

Forskarna säger att vi måste koldioxidfria inom loppet av högst 30 år. De menar att detta är möjligt. Förutsatt att att politiker tar rätt beslut. Det vill inte politiker. Jag antar att de varken vågar eller orkar ta sådana beslut som kan upplevas inkräkta på konsumtionssamhället.

Djärva politiker lever farligt

Schlaug passar på att påminna om hur några djärva miljöpartister, som vågade peka på dilemmat med evig tillväxt, blev utmobbade av sin partiledning.

Jag ser faktiskt ingen lösning: forskarna vet vad som krävs; politikerna vet säkert också men de vågar inte av rädsla för att förlora sin egen makt.

Fotolänk: ”Eaton Centre” (CC BY-NC-ND 2.0) by ifmuth

Kategorier
politik samhälle

Tiggare och vårt ideologiska patos

Knäsittande tiggare i gatumiljöAftonbladet lär ha gjort en undersökning om tiggare som visar att 57% av de tillfrågade var för ett förbud (35% bland gruppen rödgröna väljare).

Blixtsnabbt kastade ett av de s.k anständiga partierna på högerkanten ut röstfiskenäten och presenterade ett program för nationellt tiggeriförbud. Man försökte inte ens låtsas bibehålla den liberala fernissa som en tidigare partiledare höll sig med.

När till och med du själv som en solidarisk och empatisk medmänniska börjar känna för ett tiggeriförbud, är det läge att se över sina argument. För då tänker du som dem, dina ideologiska motståndare. Då har du som mest förståelse för deras argument. Det är i dessa stunder som ditt ideologiska patos testas som hårdast (Rojin Pertow FT 8 sept 2017).

Ja, hur tänker jag själv?

Jag ska villigt erkänna att en tiggare som ler vänligt mot mig och säger: ”Hej!” berör mig oftast illa. Ibland går jag omvägar för att slippa konfronteras med blicken hos en så utsatt människa som tittar undergivet på mig.

Särskilt skuldbelagt blir det när man har handlat ”onödigheter”, som exempel då man varit på Systembolaget och köpt sådant som ju egentligen bara är lyxkonsumtion. Men det är väl samma sak i mataffären där man säkert köper en hel del annat än det man faktiskt behöver. Oftast skäms jag dock för att jag inte har några kontanter att lägga i muggen.

(Hur kan det egentligen vara framgångsrikt att tigga i ett land där allt färre använder kontanter?) Då och då löser jag kontantproblemet genom att ge tiggaren vid vår ICA-butik ett pantkvitto, någon gång har jag gjort ett uttag i Bankomaten. Men sådana här små obehagligheter väger givetvis lätt jämfört med det förödmjukande i att sitta och tigga.

Jag har svårt att se vilka problem ett tiggeriförbud skulle lösa.

Jo, om de inte får lov att sitta här och tigga kan de få hjälp i sina hemländer”, hävdar  förbudsförespråkarna.

Detta är nog dessvärre samma sorts önsketänkande som när man tror att det går att undkomma flygets utsläpp med förnyelsebart bränsle så att vi inte behöver förändra våra vanor.

Nej, i grunden handlar ett förbud om att vi vill slippa se tiggare på våra gator enligt devisen: Syns inte-finns inte!

Ingen lösning alls för tiggarna, givetvis, men kanske lite mer samvetsfrid för den (oss) som inte behövt tigga för uppehället.

Fotolänk: ”L1002468_v1” (CC BY-SA 2.0) by Sigfrid Lundberg

Kategorier
politik

Politik och religion i ohelig allians

Östra Jerusalem
Östra Jerusalem

”Mina hårt gjutna känslomässiga länkar med landet bröts sakta upp. Det landskap vars dofter, färger och ljus nyss hade framkallat minnet av vandringar och vänner och vida vyer framkallade nu bara känslan av något för alltid förlorat (s 293).”

Ovanstående citat är ur Göran Rosenbergs Det förlorade landet – en personlig historia (1996), en bok som har skapat en avsevärt mer detaljerad bild av Israel hos mig än vad jag tidigare haft.

Den unge Rosenberg, av judisk börd, emigrerar till Israel i början av 60-talet för att ”aldrig återvända” till Sverige. Han går i skola och hebreiskan blir hans modersmål. Som jag fattar det fanns det en stor förväntan på det nya landet.

Landet Israel

Själv drar jag mig till minnes att man nog inte riktigt förstod den bakomliggande problematiken med de palestinier som redan bodde i landet utan landet Israel med dess kibbutzer (tror t.o.m. att jag hade en bekant som jobbade på kibbutz en sommar) omgavs av någon slags socialistiskt nybyggarskimmer.

Efter att ha läst Det förlorade landet får man förvisso en mer detaljerad bild av den israeliska tankevärlden. Den är inte vacker! Den består av en komplicerad härva av messianskt tankegods och vanligt imperialistiskt tänkande, numera i förening.

Man kunde kanske tänka tanken att det folk, judarna, som utsatts för nazisternas övergrepp skulle begåvats med en viss förståelse för vad det innebär att vara en utsatt grupp. Dessvärre framgår av Rosenbergs skildring att politiken i det moderna Israel alls inte visar någon förståelse för palestinierna som bor i landet och brukar dess jord utan tvärtom utnyttjar, särbehandlar och fördriver i samma anda som någonsin nazistiska förbrytarna.

Staten understödjer nya bosättningar på arabisk jord ibland med förevändning att det är nödvändigt ur säkerhetssynpunkt ibland enbart för att man anser sig ha ”rätten” till landet.

Vari består det judiska?

Att var ”jude” eller att representera ”judiskhet” är en knepig fråga. Jag vill minnas att jag själv aldrig fattat vad det innebär att vara ”jude”. Tillbaka i tiden tänkte jag att det var något biologiskt, etniskt skulle man kanske säga idag. Men man kan också bekänna sig till ”judendomen” och är det då en trosfråga enbart? Rosenberg visar att det inte är så lätt, för att inte säga omöjligt, att reda ut vad som förenar de som menar sig vara judar. De enda som verkar tvärsäkra tycks vara sådana grupperingar som bekänner sig till någon form av nazistiskt tankegods.

Runt om i världen, speciellt i USA, finns judar men såvitt jag kan förstå blir judiskhet då en individuell fråga, ett ”smörgåsbord”, där man tar vad som passar in i det dagliga sekulära livet. Var och en sin egen judes smed, kanske?

Under hela den tid som jag läst Rosenbergs bok, nästan 500 sidor, har en återkommande tanke varit att det är lite synd om honom. Han ”steg upp” som det hette när han emigrerade på 60-talet med förhoppningar, kanske om ”det förlovade landet” och i slutet av 90-talet ger han ut boken Det förlorade landet.

Numera, 2017, föreställer jag mig att det är än mer förlorat genom att den messianska tanken har gjort gemensam sak med en maktfullkomlig imperialism där man helt övergivit den ursprungliga tanken om att leva i demokrati och sämja med andra folk.

Sammanblandningen av religion och politik brukar vi normalt se som mycket negativ när det gäller andra stater i mellanöstern.

 

 

 

 

 

Fotolänk: ”East Jerusalem” (CC BY-NC 2.0) by Ronan Shenhav

Kategorier
politik samhälle skola utbildning

Betyg tidigt röner svalt intresse

Betyg tar bort passion och intresseBara 12 skolor har anmält att de vill delta i försök med betyg från åk 4 enligt en artikel i Lärarnas tidning.

Min inställning i den här frågan torde vara klar sedan långt tidigare. Trots att jag själv hade bra betyg i skolan både till egen och föräldrars glädje, ser jag ingen som helst pedagogisk vinst med tidiga betyg.

I min egen lärargärning, som omfattar mer än 40 år, har jag i hög grad varit förskonad från betygsättning. Under min tid som grundskollärare var betygen borttagna och som universitetslektor räckte det oftast att godkänna eller underkänna (G-U). Lyckligtvis avslutade jag min gärning just innan studenterna skulle ha fingraderade bokstavsbetyg.

Jag råkar vid samma tillälle läsa en recension av Eva-Lotta Hulténs bok Klara färdiga gå! – En bok om konkurrism där författaren varnar för att tävlingshysterin alltmer kommit att prägla våra sociala relationer i så hög grad att det blivit en sorts ideologi. Hulténs ståndpunkt är att ”konkurrismen” i huvudsak är skadlig både för individer och samhällen därför att den gör att vi förvandlas till rivaler istället för samhällspartners.

Det förefaller mig som om det nog finns ett starkt samband mellan tron på konkurrens generellt och tron på betygskonkurrens i utbildningsituationer. Jag tror nog att den tron växer sig starkare när man drar sig högerut från den politiska mittfåran.

Eftersom vi vet att betyg gynnar de som redan är högpresterande och missgynnar de som inte har lika lätt eller har föräldrar som kan ställa upp, blir effekten av betygen en ökad segregering.

Man kan naturligtvis anföra argument som att det är viktigt för de högpresterande att lyckas ännu bättre tack vare betygen – det är ju inte på något sätt negativt – men det blir lite problematiskt när det som gör en grupp bättre samtidigt gör en annan grupp sämre.

Den naturliga slutledningen, tycker jag, borde vara att man tillämpade något som gjorde alla bättre. Ifall man faktiskt vill detta.

Bildlänk: ”Grading” (CC BY-NC 2.0) by mikefisher821

 

Kategorier
kultur politik samhälle

En svunnen tid

En liten krönika av Christer Sanne får mig att med visst vemod blicka tillbaka på ett samhälle som har förändrats radikalt. ”Var blev ni av ljuva drömmar?” skriver Sanne med en sidoblick till Tage Danielsson.

Det är inte lätt att föra några diskussioner om det samhälle som svunnit, när alla partier är så måna om att anpassa sig till det politiska spelet. Avvikande tankar och systemkritik tenderar att sorteras ut som ”irriterande biljud”.

Läs krönikan (tar max 5 min) här och fortsätt fundera.

 

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi hem kapitalism politik samhälle

”Vad tjänar jag på det här?”

by stevendepolo (länk nedan)

Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk erbjuder en minst sagt upplysande läsning och Björk pekar ut en rad olika företeelser som vi inte alltid lägger märke till därför att vi har vant oss vid att det så ska vara. Boken som kom ut 2014 har förstås redan recenserats av betydligt kunnigare skribenter än jag och de reflektioner jag presenterar nedan är bara en del nedslag i sånt som ”gick hem” hos mig.

De olika kapitlen uppehåller sig vid olika teman. I det första kapitlet skiver Björk om olika Disneyfilmer och jag blir lite fundersam för det var ju inte det jag trodde boken handlade om. Duktiga och företagsamma flickor kan ju anses politiskt korrekt och som ett feministiskt argument men Björk visar att de här duktiga flickorna som utför stordåd eller gör revolt mot flickors underordning egentligen inte alls kämpar för någon strukturell förändring av kvinnors villkor; det finns med andra ord inga politiska utopier om ett annat sätt att ordna tillvaron utan istället handlar det om en strikt individualism där hjälten eller hjältinnan vill ha det som någon annan har för egen del.

Ovanstående kan låta lite kryptiskt i den här kortfattade beskrivningen men det individuella i motsättning till det politiska är ett genomgående tema i Björks bok. Det kan handla om mammarollen, kärfamiljen eller hur man måste ”sälja in” sig själv på arbetsmarknaden. I vårt kapitalistiska samhälle kan allt åsättas ett penningvärde, även vi själva. I samma stund som vi går med på att sälja oss själva ger vi också oss själva ett värde som kan mätas kvantitativt i pengar. Vi har kalkylen som umgängesform, skriver Björk. ”Vad tjänar jag på det här?” är en återkommande figur.

Vårt samhälle är så genomsyrat av det ekonomiska tänkandet att varje varje uppgift som utförs utan att pengar är inblandade, utan någon får betalt, utan att någon säljer och någon annan köper blir en förlust. Det handlar om att ”skapa jobb” och här finns ett betydande lager av sysselsättningar: att städa, laga mat, att handla, att följa barn till fritidsaktiviteter, att ordna fester, att klippa gräs, att baka en tårta kan alla göras till avlönade jobb, ”riktiga jobb”, som det brukar heta från visst politiskt håll.

Ja, varför ska vi gratis tvätta bilen, kläderna och handla om nu samhället tjänar på om sådana sysslesättningar omvandlades och avlönade som arbetstillfällen? ironiserar Björk. Med ett sådant köp- och säljtänkande har människan blivit till för ekonomin istället för att ekonomin är till för människan.

Denna köp-och säljmentalitet går dessvärre igen i själva det politiska tänkandet. Ett av de intressantaste kapitlen handlar om politikernas farväl till det politiska, alltså om att stå för något istället för att få så många röster som möjligt. Även politik har blivit en sorts säljbar produkt. Finns några köpare? Om svaret är nej, får man byta produkt. Om inte tillräckligt många vill rösta på Socialdemokraterna, byter man helt enkelt politisk övertygelse.

Här får ett uttalande av Mona Sahlin stå som ett exempel på politikens kapitulation till förmån för röstfisket. Sahlin lär ha sagt att om löntagarna inte entydigt vill avfärda jobbskatteavdraget: ”Då bör inte vi göra det heller”. Obarmhärtigt konstaterar Björk: ”Så ser ett parti utan ryggrad ut!

Med en sådan kvantitativ måttstock på politiken blir det egentligen inte möjligt att dra några som helst gränser. Flest är bäst. Flest har rätt för att de är flest. Ett parti frågar sig då inte: Står jag för det viktigaste, det rätta? Utan enbart: Står jag för det som de flesta vill ha.

Där kalkylen gör entré gör det politiska sorti.

Fotolänk: ”Shower Head Water Drops 7-26-09 1” (CC BY 2.0) by stevendepolo