Kategorier
politik samhälle

Säkra makten

Jag har läst Martin Gelins och Erik Åsards: Hotet mot demokratin där Polen, Ungern och USA (under Trump) får utgöra tankeväckande exempel. Inget hindrar ju att det som händer i dessa länder även skulle kunna ske hos oss om vi inte är på vår vakt.

I bokens sista avdelning kondenserar författarna den föregående framställningen i tre ”maktsäkringsstrategier” som vi nog kan (bör?) känna igen. De är den retoriska, den elektorala och den mediala.

När vissa grupper utpekas som oönskade och mindre värda, när grundläggande demokratiska spelregler ändras eller när åtgärder vidtas för att få kontroll över medierna för att kontrollera det offentliga samtalet, då ringer i alla fall varningsklockor hos mig.

Kan vara bra att vara på sin vakt med hjälp av kodorden retoriska, elektorala och mediala. Såvida man inte bejakar en sådan utveckling, förstås.

Kategorier
politik samhälle

Mannen på gatan

Marie Demker skriver en krönika i Borås Tidning om ”mannen på gatan” där hon problematiserar idén att just denne man (även kvinnor förstås) skulle sitta inne med den säkraste kunskapen. Hon skriver:

Någonstans [finns] en idé om att ”mannen på gatan” sitter inne med en särskild sorts kunskap; en kunskap som är lyckligt ogrumlad av teori, abstraktioner och analytiskt tänkande. Just denna exklusiva kunskap, denna direkta erfarenhet av det verkliga livet, utgör dessvärre fortfarande ett slags yttersta kriterium för förnuft och rimlighet. Men så är det ju inte”.

Jag tror att detta är en väsentlig insikt. Ofta hänvisas till ”vanligt folk” som som tänks stå i motsättning till de som bestämmer, att de som bestämmer inte lyssnar på ”vanligt folk”. Jag tror säkert att vi då och då kan känna att vi inte har något att säga till om (när besluten går oss emot).

Detta innebär förstås inte att ”vanligt folk” alltid sitter inne med en bättre eller rentav den bästa sanningen.

Kategorier
kapitalism miljö politik samhälle

Brexit

Jag läser en inledare av Sara Falkstad i FT 29 juni 2016 och jag blir så engagerad av hennes klarsyn att jag måste referera och citera en del här:

27954696555_c6e8f748ef_m

Storbritannien lider av ett ”postindustriellt stressyndrom” (sagt av journalisten Andrew Brown) vilket gör att man är på jakt efter syndabockar; Bryssel har blivt främsta måltavlan.

Falstad skriver att det är lätt att hålla med om  en del av kritiken mot EU eftersom det är en odemokratisk union skapad för storkaptitalisterna och där lobbyisterna har den största makten. Att tala om EU som ett fredsprojekt blir ett slag i ansiktet på alla de ”oönskade” som får sin grav i Medelhavet när de försöker bli en del av den europeiska gemenskapen.

 

 

Om britterna hade röstat för utträde för att de ville ett bättre samhälle;

Om britterna vela riva murar där flyktingarna dör;

Om de britterna hade velat lämna EU för att fascism och fattigdom återvänt till Europa;

Om britterna hade röstat för att decentralisera  och demokratisera ekonomin;

Om britterna hade velat säga nej till militarism;

Då hade Brexit  varit en modig handling.

Dessvärre är det inte alls på dessa bevekelsegrunder britterna röstat nej utan det är på främlingsfientliga grunder styrkta av Camerons flirtande med UKIP. Det är alltså – dessvärre – inte systemkritik som ligger bakom Brexit och utträdet är därför en seger för högerkrafter, populism och historielöshet.

Det är svårt att jubla över att EU knakar i fogarna när alternativet är att murarna byggs ännu högre.

Läs originalartikeln här: http://www.friatidningen.se/artikel/123609

Bildlänk: ”Polling Station” (CC BY 2.0) by  Matt From London