• Tältplats

Det finns säkert många ”riktiga” äventyrare som skulle ifrågasätta min förmåga att klara mig under riktigt extrema förhållanden på ogästvänliga platser. Låt mig därför redan nu klargöra att jag menar tältning när det är barmark. Vintertältning har jag ingen efarenhet av.

Jag antar att de flesta redan som barn fann det spännande ”att ligga i tält”. Detta intresse har dock en tendens att svalna med stigande ålder, speciellt människor i min ålder brukar rysa av vämjelse när det blir tal om tältning och de återkallar minnen av tillfällen då de blivit både blöta och kalla, för att inte tala om alla andra olägenheter med toalettbestyr och prylar som är svåra att hålla reda på.

Bäst att börja från grunden

För att riktigt uppskatta tältning tror jag (som f.d. pedagog) att det är något man måste lära sig från grunden. Först måste man framhålla att det är ingen som helst olägenhet (tvärtom) att sova i tält när vädret är lagom varmt, vindstilla och uppehåll. Det är heller ingen konst om man är på en campingplats och kan förvara alla prylar i en rymlig bil och även sig själv om det kniper.

Det är när man måste vara utomhus med hela sin utrustning som man sätts på prov när det är blött och kallt. Bäst är förstås om man inte behöver sättas på prov utan har möjlighet att få följa med någon som vet hur man beter sig, att vara lärling och låta den kunnige ”föra befäl” är ett utmärkt sätt att lära sig. Detta låter kanske lite främmande för dagens medborgare men alla som har gjort ”lumpen” har nog en fördel, därför att man har fått lära sig att hålla reda på sina prylar och för att man har blivit tvungen att göra saker som man egentligen inte vill göra. Själv lärde vi oss dock inte av någon som redan kunde utan vi var tvungna att begå alla fel och lära oss den hårda vägen.

Det var 1972, min blivande maka och jag hade skaffat ett litet fint fjälltält (ca 2 kg) innan vi begav oss iväg på Nordisk rundtur med tåg. Första övernattningen i tältet blev i Bodö norr om polcirkeln. Glada över den vackra omgivningen slog vi upp vårt lilla tält vid en camping alldeles vid havet. Under natten blåste det upp till stormstyrka. Vårt lilla tält låg visserligen som ett strykjärn i blåsten men vi själva hade ju aldrig tältat i sådan vind. Det blev inte mycket sömn den natten och vi förstod nog omsider att vi bort söka upp ett mera vindskyddat läge.

Nästa nybörjarfel – vi hade ju aldrig varit så långt norrut tidigare – var att vi inte hade vare sig sovsäck eller liggunderlag. Istället hade vi tagit med ett stort täcke som täckte hela tältbottnen. Till oss själva hade vi sådana där täckkläder (byxor och jacka) som man har på vintern. Detta räckte förstås inte för att hålla värmen när man låg ner.

Vi fyratiden på morgonen fann vi för gott att rädda tältet och oss själva. Vi tog ner det och sov sedan vidare, sittande på golvet, på campingens toalettrum för respektive damer och herrar. Vi lärde oss en hel del nyttigt den natten! Men det hade förstås gått lättare tillsammans med någon som haft erfarenhet av att tälta i arktisk miljö.

Vi fick emellertid ”blodad tand” som man säger och försedda med våra bistra erfarenheter tog vi oss an en bit av Kungsleden (Abisko – Kebnekaise – Nikkaluokta) året därpå, 1973.  Det fungerade utmärkt och på hösten gifte vi oss. Det har hållit sedan dess och kanske är det som några ”pensionärer” sa då: Klarar man att vandra i fjällen tillsammans, klarar man att hålla ihop senare i livet. Kommande år blev det Padjelanta med många tältnätter och mycket regn men också solsken.

Håller man sig bra torr – i synnerhet sovsäcken – och varm samt samt har mat går det egentligen ingen nöd på en. Efter en natts skön vila och frukost, är man redo för nya 8-10 timmars vandring.

Var sak på sin plats

En viktig sak som man lärde sig i ”lumpen” var att hålla reda på sina grejer; detta var en långt mer användbar kunskap än krigandet mot ”lede fi”. Ute i naturen med tusen prylar att hålla reda krävs en viss ordning och disciplin av fjällvandraren.

Det börjar förstås hemma i lugna och ro. Vad måste man ha med sig? Här har man lärt sig att även om det är 25-30 grader och sol utanför dörren är det inte alls osannolikt att man kan råka ut för ett fåtal plusgrader och regn, i värsta fall snöblandat. Packlistor som sparas och revideras år från år utifrån gjorda erfarenheter är ett måste.

Regnkläder förstår väl de flesta att man måste ha men att man även måste ha varm tröja, mössa och vantar (helst regntäta) är kanske mindre självklart. Börjar man frysa ute på fjället, gör man ofta ”fel” saker. Säkrast är att bara gå på för då håller man värmen. Till slut måste man emellertid vila och äta och då gäller det att hitta en tältplats.

Moränkulle, någotsånär vindskyddad, är en idealisk plats men moderna tält klarar även vind ganska blött underlag. Vi har lärt oss att ta med en sån där liten presenning som man ofta kan köpa för under tio kronor och lägga den under tältbottnen, mest för att skydda tältet och öka livslängden på tältbottnen. Att det skulle regna in ovanifrån betraktar vi som uteslutet på ett tält som numera kostar runt 10 000kr.

När man valt tältplats, gäller det att få upp tältet snabbt medan man alltjämt är varm; man börjar snabbt frysa när man inte längre går. Är man flera delar man på sysslorna på ett förutbestämt sätt så att man snabbt får ordning i tältet. Underlägg och sovsäckar görs i ordning inne i det torra tältet. Andra ser till att det lagas mat. Inget är så positivt för humöret som ett ordentligt mål varm mat när man har avslutat dagens vandring.

Är det busväder ute när man slagit läger gäller ”stabsläge”. Då måste alla grejer vara under tak, vatten hämtat och varje person måste ha full kontroll över alla prylar och egna rörelser inne i tältet. När så är fallet, kan man tända stormköket (gas) i absiden (förtältet). Med allt och alla på plats sprider sig en förförisk värme i tältet (medan regnet kanske öser ner därutanför).

Mätta och dästa av den goda friluftsmaten (möjligen inte lika god hemma?) krävs ytterligare en eller kanske två ytterligare aktiviteter som kräver lite disciplin: kvällens toalettbestyr. Här gäller regnjacka på; man undviker att att blöta ner sig när man inte kan gå inomhus.

Efter detta sista omak är det dags för sovsäcken. Numera sover man ”himmelskt” på de moderna uppblåsbara liggunderlagen. När man väl boat in sig i den varma sovsäcken, hoppas man innerligt att kvällens te eller kaffe inte gör sig påmint förrän till morgonen. Ett häftig regn kan väcka den sovande men oftast är sömnen god efter 8-10 timmars vandring med packning i fjällterräng.

Förhoppningsvis hittade man en tältplats där man har en fjällbäck alldeles utanför ”dörren” så att frukostbestyren på morgonen förenklas. Är det nu uppehåll (vilket det faktiskt ofta är), äter man ute. Är det eländesväder får man laga mat och äta i tältet, vilket inte är så dumt eftersom det ofta känns lite kallt när man kryper ur sovsäcken. Med gaslågan i tältet blir det snabbt varmt.

När det är riktigt motigt

Inget av allt det jag beskrivit hittills är på något vis oöverkomligt svårt. Det gäller främst att tänka sig för och göra ”rätt” saker. Den svåraste påfrestningen däremot är nog att göra klart för avfärd i riktigt busväder, såvida man inte väljer att försöka vänta ut det värsta vädret. Väljer man att gå vidare måste allt packas inne i tältet. När allt är packat under regnskydd, gäller förstås regnkläder och mössa på. Sen ska säckarna ut.

Vi har aldrig upplevt några 100%-igt täta säckar i heldagsregn (även om tillverkaren påstår att säcken är vattentät). Vi skyddar därför all vår packning med en svart sopsäck inuti ryggsäcken. Dessutom ligger sovsäck och annat i egna täta påsar inuti säcken.

När själva packningen är skyddad mot regn, tar vi ner tältet. Det är förstås blött men inte genomblött. Det går bra att ta ner ett tält i regn och sedan slå upp det i regn på kvällen (liggunderlag och sovsäck är ju torra). Oftast regnar det inte hela dagen heller och när det klarnar upp gäller det att breda ut tältet när man rastar. I vinden torkar det på nolltid. Till kvällen skiner förhoppningsvis solen men det kan förstås regna och då gäller disciplin och tanken på den goda mat man får när tältet är på plats.

Förr eller senare skiner solen

Slutligen, för att inte skrämma någon, vill jag påpeka att det sällan är så eländigt som jag beskrivit ovan men det är bra att vara beredd på att det kan vara det. Vid årets fjällvandring i Trollheimen rådde delvis motsatta förhållanden; extrem hetta och ont om vatten på vissa ställen. Men även detta löste sig; en natt regnade det häftigt men var åter fint på morgonen. Vi kom snart till områden med gott om vatten.

Det är sånt som gör att man vill iväg igen.

För den som är intresserad på allvar finns ett snarlikt inlägg här.