paradigm shift by robermf, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  robermf 

 

Jag har återkommande i den här bloggen skrivit om hur vi uppfattar ord och hur vi förväntas uppfatta det ena eller andra. Jag har ofta talat om de politiskt laddade orden ”arbetslinjen” och ”bidragslinjen” där det förra är avsett att ge positiva associationer medan det senare skall uppfattas som något negativt. Om uttrycken upprepas tillräckligt ofta, uppfattas de som sanningen och inte som bärare av ett visst politiskt budskap.

Att jag ofta återvänder till denna diskussion har sin grund i att jag fascineras av det som ställer det förgivettagna i en ny dager, en ”synvända”. Från de grundläggande psykologiböckerna har vi säkert träffat på ”Rubins vas” eller den där trappan som vänder för att ta några exempel. Samma figurer kan alltså på nytt sätt genom att vi får en sorts ledtråd men ibland inträffar förändringen helt spontant.

 

Det har varit mycket prat om arbetslinjen under moderatregeringens mandatperiod. Underförstått är att det alltid är bättre att ha ett arbete än att vara utan eller att ”leva på bidrag”. Man bör naturligtvis medge att det är positivt för individen att få ett jobb ifall man varit utan en längre tid. Men om vi lyfter blicken lite kan det kanske inträffa en synvända som gör att vi ställer frågan om huruvida allt arbete är generellt bra.

Samhällsforskaren Christer Sanne säger t.ex. att en trasig bil eller en jobbig elev i skolan naturligvis skapar jobb men detta betyder inte att vi behöver sämre bilar eller fler elever med problem även om detta skapar fler jobb. Ur miljö- och samhällsperspektiv vore det bättre med färre och hållbarare bilar och tryggare miljöer för barn så att inte de här ”arbetstillfällena” skapades överhuvud taget.

Man brukar också ta för givet att företagare skapar arbete, men egentligen vill de ju helst vara effektiva och använda så lite arbetskraft som möjligt. Det är ju detta vi ser hela tiden när företag ”drar ner” eller flyttar till ställen där de kan få billigare arbetskraft. Egentligen är det väl så att företag bara kan erbjuda arbete om det finns efterfrågan från konsumenter d.v.s. de som genom sitt arbete skapar varorna. Kanske är det konsumenterna som skapar arbete? Eller i alla fall inte enbart företagen?

Den s.k. arbetlinjen går ut på att man skall jobba istället för att ”leva på bidrag”. Men samtidigt producerar vi mer än vi behöver på ett sätt som belastar miljön. En större arbetsvolym är därför inte automatiskt av godo; den ökar inte välfärden. Om alla skall få chans att jobba och förtjäna sitt uppehälle – något som man unnar alla – måste man därför dela på jobben.

Kanske borde vi inte tala om jobb som något entydigt gott? En del jobb är mindre skadliga för miljön med mindre belastning medan andra är mer belastande. En brittisk organisation New Economic Foundation (NEF), har funnit att tre yrkesgrupper är särskilt nyttiga med tanke på Social Return of Investment (SROI): förskolepersonal, sjukhusstädare och de som arbetar med återvinning. Särskilt skadliga däremot är finansmänniskor, reklamfolk och skatterådgivare. Finansfolket ligger bakom finanskrisen, reklam lockar folk till onödig konsumtion och skatterådgivare hjälper folk att undanhålla skatt.

Om vi ser till lönerna för de nyttiga respektive de skadliga, vet vi alla att de nyttiga är de lågavlönade medan de skadliga har de högsta lönerna. NEF har kommit fram till att de nyttiga skapar samhälleligt värde med ända upp till 10 ggr lönen. De skadliga yrkena däremot förstör för mellan 7 och 47 kr för varje skattekrona. De gör helt frankt en enorm skada i samhället!

Jag kan naturligtvis inte vare sig verifiera eller falsifiera de påståenden som jag här har återgivit och jag heller ingen ambition att försvara min text. Själva huvudpoängen med inlägget är emellertid att vi kanske borde vara lite mer på alerten och försöka vrida och vända på det vi tar för givet. Kanske kan vi då se våra förmenta sanningar i nytt ljus, alltså det som jag kallar för en synvända. Förutsättningen är förstås att man faktiskt är beredd se något på ett annat sätt om nu synvändan skulle uppenbara sig.

P.S. Jag läste senare ett återgivet citat av den kände Terry Gilliam där han säger: ”De flesta ser inte världen som den är utan som de är ombedda att se den.” Möjligen passar detta in på det jag beskrivit ovan.