I bastun i fredags läste jag en artikel som på pricken fångar det som jag har ”gnytt” om länge i blogginlägg och på FB; den handlade om politik och karisma (Pierre Gilly, Fria Tidningen, 2014-0929).

Jag citerar: ”Det som gör en akademiker framgångsrik – förmågan att se ett probblem ur flera vinklar, ändra uppfattning, erkänna att man inte vet allt – är egenskaper som HANDIKAPPAR (min markering) en politiker”.

Lite längre fram i texten skriver Gilly: ”Tio sekunders tystnad i tv är en säker död [för en politiker]”.

Idag handlar den politiska debatten om själva företeelsen debatt och inte om det egentliga sakinnehållet. Förmenta experter på tv och i press analyserar för oss hur politikerna klarade sig och hur de uppträdde, oftast med en sammanfattning om vem som ”vann”.

Jag kan inte hjälpa att jag kommer att tänka på hur jag som barn satt hemma i tv-soffan och hejade på Erlander och Sträng, inte för att jag begrep vad de pratade om men för att de alltid ”vann” i mina ögon.

Idag är det kanske en liknande infantilisering som pågår? Mest karisma – utan störande (stötande?) budskap – vinner.