Kategorier
fritid miljö natur skola

Nerifrån – att se det som inte finns

Det är inte svårt att förstå att man blir inspirerad att fotografera antingen när man kommer till nya platser och/eller ser motiv som verkligen inspirerar (”semesterbilder”) oavsett om man rör sig i urban miljö med intressant arkitektur eller om man ger sig ut påfallande vacker natur t.ex. fjälltrakter.

När man däremot rör sig i sin vardagsmiljö, känns det inte alltid lika inspirerande att ta med kameran och man tänker kanske att ”här finns inget att fotografera” eller så har man redan tagit alla bilder man kunnat komma på.

Jag tänker nog ofta så också, även om jag gärna plockar med mig kamera (ofta bara mobilkameran) ut i kajaken, för det är ju faktiskt så att även om man paddlar i samma sjö, så varierar alltid ljuset. Dessutom finns i praktiken obegränsade möjligheter att rikta kameran mot något den inte riktats mot tidigare.

Nu är det nog inte så att motiven ”finns” därute. Jag vill minnas att en konstnär sa i ett tv-program för många år sedan att han kände sig mer som en upptäckare än en avbildare; jag minns att detta gjorde intryck på mig.

Ett annat exempel, som jag drar mig till minnes, kommer från min tid som lärare för barn och ungdomar. Ofta yttrade eleverna kommentaren: ”Det finns inget att skriva om!” när det handlade om att skriva något som inte direkt var faktabaserat. Jag brukade alltid svara då att det inte finns några färdiga berättelser därute utan man måste själv skapa dessa. Ibland tror jag faktiskt att jag lyckades övertyga dem.

Jag tror att det är ungefär på samma sätt med fotograferandet; det ”finns” inga motiv som ligger och väntar på att bli fotograferade utan man måste se, skapa eller leta upp dessa och detta kräver att man faktiskt engagerar sig i denna verksamhet.

Idag när jag gick ut mellan regnskurarna tog jag med mig kameran utan någon särskild tanke på att fotografera ”något”. Regnskurar och solglimtar avlöste varandra, när jag gick på kända stigar där jag gått ett otal gånger tidigare och där jag sett varenda barr, buske och träd. Inte särskilt upphetsande för fotografering, alltså.

Så satte jag mig ned på huk och tittade på lite våta blåbärsblad, vinklade skärmen och ställde kameran på makroläge. Plötsligt fick jag en idé om att jag skulle leta motiv från ett lågt perspektiv, nerifrån. Nu kom också motivationen och jag knäppte massor med bilder på till synes helt vanliga och kända motiv men ur en annan vinkel. Här ”fanns” hur många motiv som helst!

Jag höll på så här under kanske en knapp timme men så ebbade motivationen ut och det slog mig att utan motivation ser man heller inget. Nu ”fanns” det inte längre något att fotografera; allt var bara vanligt och tråkigt.

Här skulle jag kanske kunnat prestera en sorts analyserande slutsats men jag tror att det riskerar att bli lite för pretentiöst och därför avstår jag och låter var och en tänka vidare själv.