Taggnatur

Natursvin på fjället

Struggling towards the top  of Keb by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Lejon2008 

 

 

Jag blir både ledsen och arg av att läsa att allt fler slänger skräp på Kebnekaise. Det som hittas är förpackningar, spritflaskor och ölburkar. Man kan alltså släpa upp fulla förpackningar men inte ta med sig de tomma hem. Någon annan ska plocka upp skräpet tydligen.

Vi har säkert läst om nedskräpningen på världens högsta berg, Mount Everest. Det är naturligtvis beklagligt att det är så men de som bestiger detta berg gör det på den yttersta gränsen av vad människokroppen tål; för åtskilliga blir det mer än vad kroppen tål och då blir man i värsta fall kvar däruppe.

För några år sedan hade jag den stora lyckan att bestiga vårt högsta berg, Kebnekaise, tillsammans med min dotter och även om detta är en blygsam prestation jämfört med Mount Everest var det likväl en stor upplevelse.

Vi besteg toppen via den s.k. Östra leden som innebär såväl glaciärvandring som klättring. Utrustade med viss klätterutrustning rörde vi oss i samlad tropp under erfaren ledning och med hög säkerhet mot toppen.

Climbing down by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Lejon2008 

 

 

För en ovan ”alpinist” var det snudd på overkligt att man skulle ta sig uppför den bergvägg som på avstånd föreföll imponerande hög och nästintill lodrätt. När vi kom närmre, var den visserligen alltjämt imponerande hög och brant men det fanns naturliga avsatser att sätta fötterna på och en kraftig vajer var förankrad i berget där vi kunde haka fast oss med dubbla karbinhakar. Jag upplevde inte att det var särskilt farligt om än ganska fysiskt ansträngande.

Belöningen uteblev inte och vi hade turen att bestiga toppen en dag då det var helt klart. Uppe på den smala glaciärkammen med nästintill lodrätt stup åt ena hållet var utsikten är hänförande.

Dessvärre har inte alla samma tur med vädret och det kan lika gärna vara dimma, regn eller snöstorm. När man har sett bergväggen stående på toppen,  kan man inte annat än rysa då man tänker på att några år senare i dåligt väder, rände ett Herculesplan rakt in i denna bergvägg. Har man sett bergväggen ger det en speciell känsla.

Jag vågar hävda att vi inte slängde något i naturen under vår tur med erfaren STF-ledare och vi (dottern och jag) skulle inte gjort det om vi gått ensamma heller.

Lösningen är förstås inte fysiska papperskorgar ute på fjället utan mentala papperskorgar d.v.s. att man aldrig lämnar något ute i naturen som inte bryts ner naturligt. Enklare uttryckt: Man slänger helt enkelt aldrig något ute i naturen! Jag tror faktiskt att jag vågar sticka ut hakan och säga att jag själv aldrig slänger något skräp i naturen även om jag kan tänka mig att gömma något bananskal eller äppleskrott där det inte stör.

Må den som upprörs av sådan, nästintill fariséisk, miljöhybris kasta kasta första stenen om det egna miljösamvetet är rent.

Året vid sjön

Det finns visserligen redan en variant av den här boken under fliken ”Mina e-böcker” men jag har lagt till den text som följer nedan och en titel på förstasidan. I övrigt är bilderna desamma. Den nya boken har jag gett namnet Vid sjön.

Viaredssjön, i Sandared utanför Borås, där samtliga de här bilderna är tagna, antingen från vattnet eller från land, var det avgörande skälet till att hela familjen bosatte sig i Sandared för ungefär 35 år sedan. Eftersom både jag och min maka växt upp vid insjöar – hon i Småland och jag i Dalsland som båda är sjörika landskap – kunde vi svårligen tänka oss att flytta till ett ställe där det inte fanns en sjö, när vi som nyblivna föräldrar lämnade Göteborg där vi hade studerat.

 by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

 

Åren innan vårt första barn föddes ägnade vi åtskilligt med tid åt att paddla tillsammans i den den kanadensare vi skaffade under första hälften av 1970-talet. Med kanadensaren utforskade vi först sjön hemma i Dalsland och den fick senare även följa med på biltaket till Småland till min makas barndomssjö.

Eftersom vi hade en viss vana och utrustning för lägerliv efter ett antal fjällvandringar, gjorde vi också ett antal turer med övernattning bl.a. till de vackra Kornsjöarna på gränsen mellan Dalsland och Norge. Den tur som väl får betecknas som kronan på verket var en tolvdagarstur på Dalslands kanal uppe från värmländska gränsen och ner till Köpmannebro vid Vänern där vi passerade genom såväl slussar som den berömda Akvedukten med vår tungt lastade kanadensare.

När vi flyttade till Sandared, skulle vi förstås paddla i Viaredssjön. Så gjorde vi också men det var lite besvärligare med barn i kanoten. Inte så att vi tyckte det var speciellt farligt, men det är trots allt så att själva paddlandet är ”grejen” och därför blir det inte fullt lika roligt för den som bara ”åker med”.

När barnen – de blev snart två – blivit lite större, drog vi iväg med vår älskade Combi Camp och då fick förstås kandensaren följa med på taket. Det var m.a.o. ett ganska ”välutrustat” följde som drog iväg och vår kanadensare fick pröva vattnen i såväl Orsasjön som Siljan som Femunden i Norge.

Efter de här turerna blev den allt mer sällan använd. Visserligen använde barnen och deras kamrater kanadensaren sporadiskt men den rönte nog dessvärre samma öde som åtskilliga andra kanadensare; den blev liggande på tomten (övertäckt i alla fall) innan den upplevde ett visst uppsving genom att lånas ut till en annan barnfamilj.

Nu gör jag ett långt hopp där jag hoppar över en period av kamp med olika slags segeljollar, först en Triss, sedan en Optimist och slutligen en alldeles för svårseglad Laser, för att hamna ca sex år in på 2000-talet då kajakerna kom i fokus.

Det startade med en kurs vid Stocken på Orust, vilken, förutom en massa bra instruktioner, resulterade i inköp av två kajaker, en till mig och en till dottern (hon köpte sin själv). Den vuxna dottern som bodde i närheten paddlade gärna med sin gamle far i Viaredssjön, vilket förstås fick till följd att min stackars maka, dotterns mamma, fick stanna på land. Vi löste detta efter ett tag genom att skaffa ytterligare en kajak.

Även om alla alltjämt är intresserade av att paddla blir det framförallt jag själv som paddlar i Viaredssjön regelbundet. Dottern har flyttat till ”baksidan” som vi lite fördomsfullt säger (även om Stockholm är jättevackert med allt vatten) och hustrun skulle gärna vilja se lite andra vatten än Viaredssjön från sittbrunnen i sin kajak.

Själv är jag, vad man kanske skulle kunna kalla, ”stationär” och paddlar gärna i sjön hemma då jag mer betraktar paddlingen som en sorts motion – nästan som att ta en joggingtur – än ett sätt att se nya naturscenerier.

Nu blev det väldigt mycket paddling och det är klart att sjön har öppet vatten större delen av året så att man kan ”doppa paddeln”, men den som känner mig vet förstås att jag betraktar is, i synnerhet blankis som helt oöverträffat – skidspår kan möjligen mäta sig med detta. Uppväxt för länge sedan – ”barn på 50-talet” som jag brukar säga, så har jag alltjämt föreställningen att olika aktiviteter bör utövas i samklang med årstidsväxlingarna. Vilket öde att sitta inne i en idrottshall och genomlida en fotbollsturnering i mars när solen skiner, isen ligger spegelblank eller är skidspåren sträcker sig milsvitt genom vårvinterlandskapet! Jag klarade aldrig detta och den stackars hustrun, barnens mor, fick oftast genomlida dessa prövningar.

Bilderna

Bilderna är tagna vid eller ute på sjön under årets olika månader. Det är förstås påfallande många paddelbilder och det här året har det blivit ännu fler – som inte har kommit med här – när det har varit så vackert lövverk och så mycket solsken. Även om bilderna är tagna vid eller från samma sjö är variationsmöjligheterna i princip outtömliga då, årstider, ljus, väder och motiv nästan alltid ger möjlighet till variation. Bilderna är också tagna med avsikt att vara naturbilder och därför försöker jag alltid undvika den bebyggelse som ofta finns påfallande nära stranden vid Viaredssjön.

Alla bilder i den här boken publiceras under Creative Commonslicensen ”erkännande”, ”dela lika”, ”icke-kommersiell” För den som är obekant med detta innebär det följande: Du får använda mina bilder fritt på följande villkor: jag skall anges som upphovsman; om du använder bilderna i egen produktion måste du dela på samma villkor som jag gör här; du får inte använda bilderna för kommersiell verksamhet. Ta reda på mer om Creative Commons här: http://www.creativecommons.se/

Lars-Erik
Sandared 2013

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑