Kategorier
informationsteknologi media politik samhälle språk

Ekokammare

4th Window (länk nedan)

Det lilla opretentiösa programmet Tankar för dagen som man ibland kan råka höra i halvvaket tillstånd väcker ofta lite vidare funderingar. På tisdagens morgon hörde jag en Håkan Sandvik som talade om oron inför framtiden. Vad som emellertid fick mig att vakna till var påpekandet att vi i en tid av i princip obegränsad information tenderar att välja just den som bekräftar de värderingar vi redan har. Vi vet också i stort sett vilka artiklar våra vänner på Facebook kommer att dela och våra åsikter bekräftas och stärks därmed.

Rent teoretiskt borde ju all denna information göra oss rustade för bättre och mer komplexa ställningstaganden men genom att vi filtrerar och sållar bort kommer vi att i allt högre grad polarisera våra åsikter så att vi tydligt ser vad som är ont och vad som är gott. Det blir en sorts snöbollseffekt med Sandviks ord.

Här känner jag mig ingalunda oskyldig. De artiklar jag delar är ju sådana där någon uttrycker särskilt väl vad jag redan tycker. Detta försöker jag i sin tur visa för andra. Men när alla gör så blir ju den sociala mötesplatsen en sorts ”ekokammare” som någon har kallat de sociala mötesplatserna. Här styrker folk av olika politiska riktningar varandra genom att bombardera nätet med den egna åsiktsfållans argument med följd att de olika ståndpunkterna alltmer cementeras.

Nätet inbjuder förstås till denna form av argumentation men jag tror också att våra politiker i hög grad är medskyldiga. De s.k. debatter som våra medier, främst tv, iscensätter beskrivs ju allt oftare som regelrätta slag eller dueller där någon ska utropas till vinnare.

De stackars politiker som sprattlar i medias marionettrådar håller räddhågset fast vid en uppsättning formelartade argument av rädsla för att blotta sig för motparten eller att överhuvudtaget visa att den s.k. debatten skulle kunna innebära någon ny insikt. Istället handlar det om att ta kommandot genom retoriska krumsprång eller kanske rentav någon ”utspel” som inte motparten kände till. Se också detta inlägg.

Den ursprungliga innebörden av samtal – att tala tillsammans för att komma till ny insikt – är för längesedan övergiven.

Foto: ”4th Window” (CC BY 2.0) by  schmollmolch 

Kategorier
politics politik samhälle

Skilda världar

TODAYSART 09 | CONFLICT by todaysart, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  todaysart 

 

En såpopera som sändes i tv någon gång kring millennieskiftet hade titeln Skilda världar och jag kom att tänka på hur bra den titeln fångar olika tidningars sätt att beskriva  dagsaktuella händelser.

Under snart ett års tid har jag dagligen umgåtts med SvD ett par timmar varje dag och jag har kommit att betrakta den som en mycket bra tidning med ambitiöst upplagda bidrag som t.ex. avdelningnen ”Under strecket”, ”OP-ED” och naturligtvis också kulturbevakningen.

Även ledarskribenterna har erbjudit intressant läsning, även om man efter ett tag börjar känna igen argumenten. Speciellt intressant tycker jag det har varit att läsa Tove Lifvendals inlägg då de oftast tar ett vidare prespektiv än den rena partipolitiken. Det är förstås välkänt att SvD är moderaternas främsta organ.

Plötslig endag efter påsk slutade SvD att komma därför att prenumerationen antagligen var tidsbestämd. Först blev jag irriterad och kände t.o.m. saknad men så tänkte jag att detta kunde vara ett gyllne tillfälle att prenumerera på en annan tidning eftersom jag ändå inte är ”troende” moderat.

ETC är en tidning som visar tillvaron ur ett annat perspektiv än SvD och för att utsätta mig för nya intryck tog jag en e-prenumeration på ETC för en kortare tid.

Nu är det kanske inte helt rättvist att jämföra de två publikationerna eftersom jag i skrivande stund endast har läst 4-5  utgåvor av ETC, men det slår mig direkt att  jag nu får en alternativ bild av skeendet av skribenter som Ehrenberg, Boethius och Greider m.fl. Ja, det verkar nästan som om det skulle existera ”skilda världar” när man jämför vad de två tidningarna skriver.

Dagsaktuella frågor, som händelserna i Ukraina, blir inte alls lika enkla som när försvars- och NATOargumenten framförs i SvD. Vår utrikesministers motvilja mot allt som börjar med ”ryss-” blir heller inte lika enkel att ställa upp på när ytterligare perspektiv introduceras. Globala företags makt över enskilda länders politik är sådant som i princip aldrig ifrågasätts i SvD eller ens nämns. Och jag tänker som jag brukar i sådana här sammanhang: Vad ska vi tro på?

Den slutsats jag nästan alltid landar i är att det inte finns någon”sanning” utan sanning är det som man väljer att tro på för att blivit övertygad om att det är på ett visst sätt och att man vill att det ska vara så. Uppfattningar om konflikter internationellt och nationellt skapas faktiskt av media. Människor i Ukraina kan säkert vara oense om ett och annat, men när vi får höra om konflikten är den alltid färgad av en viss tidnings uppfattning.

Låt mig så presentera en annan tankegång. Den insiktsfulle chefredaktören på Borås Tidning, en annan moderat tidning,  presenterade nyligen en bok där man gör en distinktion mellan tro (faith) och övertygelse (belief). Förenklat  handlar tro om just en tro på något (att Jesus är Guds son, att Muhammed är Allahs profet etc.). Tro är framförallt något individuellt  där individer brottas med svåra trosfrågor (t.ex. Guds existens). Övertygelse (belief) å andra sidan, innebär att man är övertygad om något och att man därmed har rättigheter att bekämpa de som har andra åsikter; starka övertygelser slutar inte sällan i fundamentalism.

I våra medier gör man nog inte alltid en klar distinktion mellan de här begreppen. När en skränande hop kastar sten på förmenta fiender under förevändning att man gör detta av religiösa skäl är man nog lite ”fel ute”, tror jag. Snarare är det så att den stenkastande hopen har tagit religionen som en förevändning att lufta sitt missnöje med något. Att skaffa sig makt genom våld och samtidigt åberopa religion är, som jag ser det, helt väsensskilt från en religiös tro; det finns inga religionskrig, som chefredaktören skrev.

Nu hamnade jag ganska långt från mina olika tidningsprenumerationer men den sammanhållande tanken i detta är att vi som vanliga medborgare har väldigt liten möjlighet att avgöra vad som är ”sant”. Det är naturligtvis så – och har alltid så varit – att den starkare dikterar villkoren. Det första som måste ockuperas vid en konflikt är tolkningsföreträdet, som Andreas Gustavsson så insiktsfullt skriver i ETC.

Men nu är kanske små avvikande röster dessvärre inte något säkert vapen mot fundamentalistiska övertygelser (beliefs) eftersom man alltid kan vifta bort dem som extremiströster om man inte vill få sin övertygelse rubbad.