Kategorier
e-reader informationsteknologi litteratur

Böcker

Färgkoordinerad bokhylla by pellesten, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  pellesten 

Det digitala skiftet i förlagsbranschen har både medfört en ökad medvetenhet om bokmediets begränsningar och en fetischering av boken som artefakt. Inte bara i forskarsamhället, utan också i populärkulturen dyrkas den hotade Boken. Restauranger inreds som bibliotek. Fodral avsedda för bärbara datorer ser ut som halvfranska band.

Det inledande citatet är hämtat ur  en krönika i SvD:s Under strecket av Alexandra Borg http://www.svd.se/kultur/understrecket/digitala-experiment-spranger-bokmediet_8885218.svd

Det är något visst med böcker! Den egna bostaden har efter ett långt familjeliv en tendens att ”digna” under böcker som finner (tar?) sin plats på de mest udda ställen. Jag påstår inte att jag själv har läst alla dessa böcker men sannolikt är huvudelen lästa av någon familjemedlem, nuvarande eller utflugen.

Ibland när jag tycker att böckerna ”invaderar” mitt utrymme (revir?) brukar jag föreslå att vi nog borde göra oss av med några och därmed skapa utrymme för annat eller kanske för nyare böcker. Emellertid är det svårt att få gehör för sådana förslag. Det är något med böcker som gör att de kan göra anspråk på ett utrymme även om det är högst osannolikt att de någonsin kommer att röras och än mindre att läsas igen.

Bokhög by Yvonne L Sweden, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Yvonne L Sweden 

Nu är det förstås så att det är skillnad på böcker och böcker! Moderna deckare av de mest säljande författarna kommer man sannolikt aldrig att läsa om annat än i sällsynta fall. Möjligen skulle man kunna tänkas vilja återvända till t.ex.  Sjövall/Wahlöös kriminal- och samtidsreportage. Det svåra är ju att det är först i efterhand som man kan se hur ett litterärt verk klarar att åldras.

Det är förstås alltid säkert att ställa en Dostojevskij eller ett antal nobelpristagare på väl synlig plats där hemma och därigenom försöka skapa ett ”kulturellt kapital” när det kommer besökare. Även om man kanske aldrig har orkat igenom Brott och Straff, kan den bli en sorts fetisch i den egna bokhyllan och kanske är det den rollen som många böcker har i åtskilliga hem. De vittnar om något annat än skvallerpress och videofilmer (även om de senare då och då förpackats i bokliknande omslag).

Idag utmanas boken av som fetisch av elektroniska media och speciellt intressant är e-boken. Alltjämt kan man emellertid höra uttryck som ”det finns inget som en riktig bok!” Jag kan också erkänna att det är en viss känsla att öppna en ny bok som doftar och gör lite motstånd när man bläddrar,  men om det handlar om det faktiska innehållet eller budskapet, tror jag faktiskt att den elektroniska boken är överlägsen då den liksom är  ”befriad” från fetischism. Du kan inte bräcka av någon i bostaden,  på tåget eller på annan offentlig plats genom att läsa Tranströmer, Dostojevskij eller Munroe på en läs-eller surfplatta. Läser du på det sätt det är du sannolikt främst intresserad av innehållet. Inget motsäger naturligtvis att även den som läser en tryckt bok är intresserad av innehållet! Jag menar dock att vi befrias från något med e-boken; det blir  en affär mellan dig och författarens text utan att man behöver avdela  uppmärksamhet på omgivningen. Jag beskrev detta när jag berättade hur jag läste GT (Gamla Testamentet) på min läsplatta på tåget till arbetet. Jag menar att jag slapp risken att betraktas som en religiös knäppskalle. Dessutom kräver e-boken minimalt fysiskt utrymme; beroende på minnesutrymme kan du utan problem lagra 25 eller flera böcker  på din läsplatta i fickan!

Skribenten ovan skriver att en tryckt boks text är liksom fången mellan två pärmar. En e-bok ändrar sig fysisikt mellan olika läsmedier men dessutom kan texten ändras, sökas och annoteras på nätet. Visserligen kan man skriva i marginalen och stryka under i en tryckt bok också men den elektroniska boken medger ögonblickliga citat och kommentarer även på sociala medier om man så vill samtidigt som man kan ta del av många andras kommentarer och på så vis dela läsupplevelsen

Själv har jag nog mest läst mina e-böcker på gammalt vis men ordlistor, kommentar- och sökfunktioner gör det lättare. Inte heller behöver man bokmärken!

E-boken kan ju även länka till andra resurser, ljud och rörliga bilder. Till en del går ju detta att åstadkomma i tryck också. Hemma har vi ett verk (låda?) om första världskriget innehållande en uppsjö av dokument i faksimil, kartor och annat. Jag tror dock inte att jag har läst mer än ett fåtal av dessa. Video blir förstås omöjligt.

Nu är jag egentligen inte överdrivet förtjust i en massa fysiska ting eller länkar som ”stör” min läsning av texten men detta är antagligen en åldersfråga.

Det största problemet som jag har förstått det med e-böcker är ersättnings- och upphovsrättsfrågor. Biblioteken kommer också i händerna på självsvåldiga distributörer som sätter e-böckerna i en sorts ”karens” så att de hinner sälja  både e-böcker och tryckta böcker först .

Att betala över 150 kr för en e-bok känns också ganska orimligt om man vet att en datafil (e-bok) i princip kan dupliceras och spridas ”gratis”. Författarna får sannolikt medioker ersättning som vanligt. Vi får se vad framtiden erbjuder.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Vi vill sköta oss själva!

Skattesänkning! Ingen har väl kunnat undgå att höra högerns stridsrop sedan decennier bakåt i tiden oavsett om man talar i klartext eller döljer budskapet i ”jobbskatteavdrag”, andra sorters avdrag som gör det ”lättare att anställa” eller att man får ”mer pengar i plånboken”.

ENEMY OF THE ECONOMY by SS&SS, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  SS&SS 

 

Efter att under några veckor har umgåtts med den initierade och detaljrika boken Den amerikanska högern av Martin Gelin (Natur och Kultur) ser jag förbluffande många likheter mellan den svenska högern och den amerikanska, även om jag måste tillstå att Reinfeldt och hans hejdukar i regeringen nog har långt kvar innan de blir så fullständigt ”skogstokiga” som de på yttersta högerkanten i det stora landet i väster.  Jag skall ge några smakprov från Gelins bok på hur det kan låta.

I boken blir jag påmind om sådana figurer som jag nästan glömt bort och jag inser att Barry Goldwater, som aldrig lyckades bli president (någon gång på 60-talet) är en sorts ikon inom de mest konservativa kretsarna. Många refererar till hans program. Men det är framförallt Ronald Reagan och hans politik  som man ser som förebilden.

Skatterna

Ett återkommande mantra (ett i grunden religiöst begrepp om något som ständigt upprepas och kan bära något man tror på) är staten inte lösningen på människors problem utan att staten är snarare problemet. Detta är ett yttrande av en av de mest inflytelserika konservativa Grover Norquist. Reagan lär också ha sagt att han vill ”krympa statsapparaten så att den blir så liten att den kan dränkas i badkaret!

Vi känner också igen, från den svenska debatten, att om man sänker skatterna så får statskassan in mer skatt därför att fler finner det mödan värt att arbeta. Den s.k. ”arbetslinjen” där man genom att jaga ”bidragstagare” vill tvinga de lata att komma i arbete. I Sverige får vi ”mer pengar i plånboken” i amerika säger politikerna att ”varje servitris får mer pengar i fickan”. Såvitt jag kan förstå är detta en väldigt liknande argumentation.

Att statsapparaten får in mer pengar genom skattesänkningar bygger man på den s.k. The Laffer Curve; detta uttryck kände jag inte till tidigare. Lafferkurvan säger ungefär så här, om staten tar 100% i skatt  är det ingen som vill arbeta och det stämmer säkert. Likaså kommer inte staten att få någon skatt om skatten är 0%. Detta är nog ganska uppenbart. Det som blir knäckfrågan är då var själva brytpunkten ligger, alltså var ligger det optimala skatteuttaget där folk vill arbeta och där staten får in de skatter som behövs för att fullgöra rollen som stat (samhälle). Såvitt jag kan förstå är detta helt och hållet en politisk fråga alltså en fråga om hur man vill att det skall vara. Jag skulle bli mycket överraskad om någon kunde hävda att här finns en viss procent som är bäst.

Intressant är också de konservativas strategi att göra skattesänkningar till abstrakta ekonomiska frågor. Detta innebär t.ex. att man inte gärna kan säga att man gör nedskärningar i någon verksamhet för detta är inte säkert att medborgarna tycker är bra. Om man måste göra nedskärningar pga. skattesänkningar, är det säkrare att gömma argumenteringen i ett abstrakt ekonomiskt resonemang som ingen begriper.

Man kan ju leka med tanken att vår högerregering skulle sagt rent ut att man hade kunnat anställa (jag har sett olika beräkningar, men många är det!) sjuksköterskor men vi har valt att sänka skatten med vårt femte jobbskatteavdrag istället bara därför att vi är övertygade om att det är gynnsamt om folk får mer i plånboken. Det är väl sådant som Gelins bok benämns dogmatiska skattesänkningar.

 

Bidragstagarna

”Bidragsberoende” är ju ett ord som vår högerregering flitigt använt sig av och något som skulle bekämpas med ”arbetslinjen” d.v.s. olika åtgärder i form av indragen sjukpenning och annat. I Den amerikanska högern återkommer motviljan mot olika former av social välfärd. I USA har man tydligen som metod att dela ut matkuponger åt människor som inte klarar sin försörjning och här uttalar sig många rabiata människor i Gelins bok genom att säga att ”välfärd är ett sätt att belöna de improduktiva och bestraffa  de produktiva – vita män – som sliter för att betala skatt som går till svarta  som inte gör ett skit!”. Förutom motviljan mot välfärd finns också ett rasistiskt inslag här.

Att man skall förlora den s.k. ”vita kulturen” är också något man är rädd för inom högern. I flera delar av USA är eller kommer de vita att vara i minoritet och detta ser man som ett stort hot. Särskilt är det vid gränsen till Mexico där man inte sällan tar saken i egna händer för att stoppa den illegala invandringen. ”Build the damn fence!” är ett återkommande stridsrop, något som man menar att den federala regeringen bör se till.

 

Staten

Den federala regeringen, representerad av Obamaadministrationen, står sannerligen inte högt i kurs. Här skiljer sig väl USA ganska mycket från Sverige även om det säkert finns ett motstånd mot att allt skall bestämmas i ”Stockholm”.  I USA är motviljan mer uttalad och uttrycket ”leave us alone”, alltså vi vill inte att ni därborta i Washington skall bestämma över våra liv återkommer ständigt. Redan Reagan gjorde sig populär på sin tid genom att säga: ”Skall vi acceptera att en liten intellektuell elit i en avlägsen huvudstad kan planera våra liv bättre än vi själva kan?” Men visst kan vi känna igen den moderata retoriken när man säger: ”Tror du att samhället kan bestämma bättre hur gamla fru Svensson vill ha sin äldrevård?” Även hos den svenska högern finns en misstro mot samhälleliga lösningar och en övertro på att individen skall lösa sina behov genom att köpa på en marknad av välfärdstjänster.

 

Medierna

Något som nog är ganska olikt Sverige är den starka ställning som olika kommersiella radiokanaler har i USA. Gelin beskriver att det är tio gånger fler som lyssnar på den ärkekonservative Rush Limbaugh än på Fox News (konservativ tv-kanal) på tv en vanlig dag. Detta hänger sannolikt samman med att amerikaner tillbringar så många timmar i bil varje dag. Radiopratarna i de kommersiella radiokanalerna har blivit en verklig maktfaktor för den konservativa rörelsen. I boken finns ett exempel med en man som åker många mil i sin bil till jobbet på ett bårhus och som efter arbetsdagens slut åter sitter lång tid i sin bil och lyssnar på den radiopratare som säger precis de saker som en trött arbetare vill höra.

 

Myten

I boken kommer också flera amerikaner som förlorat tron på landet till tals. De vill dra sig undan samhället (”leave us alone”) med dess mångfald av människor från olika kulturer och en administration i Washington som de inte har något till övers för. Många av dessa drar sig undan till s.k. gated communities där de kan umgås med likasinnade. Gelin beskriver ett ställe i norra Idaho, Coeur d’Alene, där man mer eller mindre kan odla pionjärmyten, ett Amerika som det en gång var.

Gelins säger i ett efterord att han inte har för avsikt att demonisera högern utan att han har velat ge en så objektiv bild som möjligt. Han redovisar också en imponerande referenslista. All eventuell negativ framställning i det här inlägget är mina egna funderingar.