Kategorier
fritid hem miljö natur samhälle skola

Skilda världar eller mötesplatser?

Gunga by jonsson, on Flickr
Gunga (CC BY 2.0) by  jonsson 

 

Jag har den bisarra egenheten att ha ett par hörselskydd med inbyggd radio i en hylla bredvid min säng. Om det är så att jag inte kan sova, sätter jag på mig dessa och lyssnar på radio, alltid P1. Det finns en rad fördelar med detta: först och främst stör jag inte hustrun i sängen bredvid (att inga yttre ljud tränger in är givetvis också en fördel). Men det är inte alls detta jag ska berätta om här.

På Annandagens morgon, ganska tidigt, råkade jag komma in i ett program som handlade om barnens kultur (Barnens Kultur http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=4755). Jag fastnade för något som jag tyckte hade generell tillämpning och som jag tyckte jag hade träffat på i något annat sammanhang.

Programledaren talade om att man skapar miljöer för barn utfrån vad vuxna tror roar barn. Lekplatsen är ett exempel på detta; det kommersiella leklandet är ett annat. Genom att skapa dessa lekmiljöer konstruerar man i själva verket en barriär mellan barnen och de vuxna, då de vuxna tilldelas rollen som övervakare av barnen eller helt enkelt utestängs genom sin storlek.

Vanligtvis betraktar vi kanske inte lekplatsen eller leklandet på det här sättet då vi ser att barnen faktiskt har roligt – men på de villkor de vuxna har föreställt sig att barnen vill ha eller behöver. Rutschkanor och klätterställningar är ju exklusivt till för barnen och här finns inga möjligheter att mötas i något som liknar gemensam lek. Sandlådan kan möjligen erbjuda ett undantag här då även den vuxne kan hjälpa till och finna intresse i att gräva och bygga. Men inte kan väl sandlådan mäta sig med en strand med både sand och vatten? Det kan däremot högläsning där barn och vuxna möts på respektive villkor: den vuxne är läskunnig men båda kan fascineras var och en på sitt sätt av en berättelse – man upplever något tillsammans.

När jag lyssnade på programmet, kunde jag inte låta bli att tänka på djuren och deras ungar som uppfostras av föräldrarna – oftast modern – i en naturlig men ofta farlig värld. Djuren måste lära sig att vara barn i en vuxenvärld; det var just ett av de uttryck man använde i programmet: att vara barn i en vuxenvärld (med allt vad detta innebär). Nu har vi en tendens att separera världarna.

Djurens ungar deltar men på de villkor föräldrarna bestämmer; de deltar dock inte i någon konstlad värld utan i den verkliga världen som visserligen är farlig men som man måste kunna agera i som ungdjur och senare som vuxen. Det finns något i detta som jag tycker är värt att tänka vidare på. Jag tror att orden delta och iaktta är några nyckelord härvidlag.

Jag har också en yrkesmässig relation till detta med att delta på de villkor man kan. Under min tid som folkskollärare älskade jag – förutom det vanliga klassrumsarbetet – att göra saker tillsammans med barnen där vi kunde delta i samma aktiviteter utifrån vars och ens villkor. Det kunde handla om att delta i bollspel, leka i simhallen, åka skridskor, tälta eller cykla i terrängen. Jag tror att såväl barn som vuxen hade stort utbyte av detta därför att det inte var någon konstlad aktivitet med tydlig gräns mellan lek och vuxenverklighet. Därtill tror jag att den vuxne – kanske likt djurens föräldrar – blir till en sorts förebild. Personligen har jag alltjämt ett starkt minne av min egen lärare i folkskolan som spelade fotboll och åkte skridskor tillsammans med oss utan att låtsas att han lekte; han svettades och kämpade som vi även om han var mycket större och starkare.

Sammanfattningsvis tror jag att detta är de viktiga slutsatserna:

  • Skapa inte gränser med konstlade miljöer för barn!
  • Delta på riktigt – låtsas inte leka!
  • Var en förebild för hur man agerar i en naturlig miljö!
Kategorier
education fritid hem litteratur samhälle

Dagens boktips

Matteus barnböcker och lånedisk by Regionbibliotek Stockholm, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  Regionbibliotek Stockholm 

En reflektion över barnkulturen under 70-talet av Martina Montelius i Expressen sätter ord på en rad funderingar som återkommit hos mig själv åtskilliga gånger då jag råkat få se något som är producerat för barn idag. Det finns naturligtvis en risk att man hemfaller åt nostalgisk längtan till en tid då de egna barnen var brukare av barnkultur och till att ”det var minsann bättre förr”. Jag ler i alla fall igenkännande åt ”Nina, nina, ninanna”, alltså boktipset med Stefan Mählqvist i den fantasifulla soffan och tänker lite nostalgiskt på hur vi läste för de egna barnen.

Numera, skriver Montelius, verkar man drabbats av en sorts underhållningsneuros i tv. ”Om vi inte skriker på högsta volym, klär oss i grisskära kroppsstrumpor och låter popstjärnor sätta betyg på varje cell i vår lekamen kan någon komma att röva bort vår /…/ publik. Ja, tv-makarna vinkar som desperata bebisar för att alla barn ska se dem.”

Man kan också le igenkännande och gillande åt den tid då man hade ett budskap till barnen: ”Vuxna människor bar mjukisbyxor och sjöng ’Var rädd om naturen! Växterna och djuren!'” Man kan jämföra detta med hur man idag ”klä[r] ut barn till vuxna popidoler och låt[er] dem tävla med varandra om vem som bäst imiterar en vuxens porriga rörelser (Småstjärnorna i TV4).”

Poängen, som jag tolkar den, är att man idag väjer för verkliga och viktiga frågor för att istället röra ner allt i ”en oformlig karamellsmet”.

Montelius krönika utgår från boken När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen av Malena Jansson (Karneval förlag, 240 s).