En reflektion över barnkulturen under 70-talet av Martina Montelius i Expressen sätter ord på en rad funderingar som återkommit hos mig själv åtskilliga gånger då jag råkat få se något som är producerat för barn idag. Det finns naturligtvis en risk att man hemfaller åt nostalgisk längtan till en tid då de egna barnen var brukare av barnkultur och till att ”det var minsann bättre förr”. Jag ler i alla fall igenkännande åt ”Nina, nina, ninanna”, alltså boktipset med Stefan Mählqvist i den fantasifulla soffan och tänker lite nostalgiskt på hur vi läste för de egna barnen.

Numera, skriver Montelius, verkar man drabbats av en sorts underhållningsneuros i tv. ”Om vi inte skriker på högsta volym, klär oss i grisskära kroppsstrumpor och låter popstjärnor sätta betyg på varje cell i vår lekamen kan någon komma att röva bort vår /…/ publik. Ja, tv-makarna vinkar som desperata bebisar för att alla barn ska se dem.”

Man kan också le igenkännande och gillande åt den tid då man hade ett budskap till barnen: ”Vuxna människor bar mjukisbyxor och sjöng ’Var rädd om naturen! Växterna och djuren!'” Man kan jämföra detta med hur man idag ”klä[r] ut barn till vuxna popidoler och låt[er] dem tävla med varandra om vem som bäst imiterar en vuxens porriga rörelser (Småstjärnorna i TV4).”

Poängen, som jag tolkar den, är att man idag väjer för verkliga och viktiga frågor för att istället röra ner allt i ”en oformlig karamellsmet”.

Montelius krönika utgår från boken När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen av Malena Jansson (Karneval förlag, 240 s).