Underdog by barriebarrie, on Flickr

Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License
by  barriebarrie 

Jag tänker kort berätta om hur jag under några dagar umgåtts med Torbjörn Flygts roman Underdog, en roman som f.ö. belönats med Augustpriset.

I Underdog får vi följa  romanens centralgestalt Johan genom skolåren fram tills dess han har gjort sin värnplikt. Även om Johan är berättelsens jag är familjen, kompisarna och miljön – en del av Malmö – centrala i romanen.

Johan växer upp med en ensamstående fabriksarbetande mamma – hela tiden omnämnd som Morsan – och en större syster. Här är det emellertid inte frågan om någon misär utan Morsan klarar av att både försörja sin familj och att upprätthålla en exemplarisk ordning. Även om jag själv har vuxit upp i en familj med både far och mor och därtill på landet finns det åtskilligt som känns igen trots att jag själv växte upp flera decennier tidigare. Romanen utspelar sig under sent sjuttiotal och åttiotalet.

Beskrivningen av de tidigare skolåren ler jag igenkännande åt; fotboll var viktigt men inte själva skolan. Även om såväl Johan som jag själv hade lätt för skolan var den mer som en bakgrund till allt det roliga som hände och jag brukar ibland berätta för min nuvarande omgivning hur jag som barn kunde drömma mardrömmar om att sommarlovet var över. Johan har däremot en syster som ständigt pluggar och har toppbetyg.

Hög igenkänningsfaktor är det också i beskrivningen av Johans gymnasiestudier. Liksom jag själv kommer Johan till en främmande värld med andra regler  än de som han har lärt sig bland kompisarna i kvarteret. När Johan kommer till gymnasiet, får han anpassa sig till åttiotalets ekonomism där det talas om aktiekurser och föräldrarnas företag. För Johan gäller det förstås att anpassa sig så mycket möjligt utan att avslöja för mycket om sin bakgrund. Såväl jag känner igen detta! Det var nog inte förrän jag kom till gymnasiet som jag ens blev medveten om att jag kom från ’arbetarklass’.

För att passa in går Johan herrmiddagar med ”småmoderaterna” (obs mitt uttryck) och han besöker också en partitillställning med högerledaren Ulf Adelsson där man häcklar arbetarklassen. Det känns främmande för Johan men det vore förstås omöjligt att inte jubla och applådera tillsammans  med de klasskamrater han numera omger sig med.

Under en tid har Johan en flickvän och då gäller det att passa in hemma hos hennes föräldrar. Han noterar att här kallas föräldrarna för ”mamma” och ”pappa”; inte heller sträcker man sig efter smöret vid bordet utan man ”ber” om det.

Tillsammans innebär det som Johan träffar på i den värld han håller på att träda in i att han stundtals inte känner sig hemma någonstans; han förlorar alltmer kontakten med de gamla kompisarna och han känner sig ofta främmande inför de nya som har helt andra möjligheter att utforma sina liv. Att han heller inte riktigt räknas får han erfara då de nya kompisarna sviker honom genom att helt sonika ändra tidpunkten – utan att fråga Johan – för en länge planerad tågluffarsemester. Johan som måste sommarjobba för att få ihop pengar först, blir lämnad hemma.

När Johan från den vuxnes perspektiv berättar allt detta, har han – liksom jag själv – skaffat en hyfsad akademisk utbildning med socialt anseende. Vi har båda bildat familj med barn (utflugna i mitt fall) och egen bostad.

Det är inget tvivel om att klassresan varit prisvärd, sedd ur ett visst perspektiv. Ur ett annat perspektiv har den till en viss del handlat om att göra sig till och att dölja sådant man i en viss period av livet inte vill skylta med. Priset för det senare kan lätt bli att man inte hör hemma i någondera miljön. För mig, liksom för Johan, var emellertid hemmet och föräldrarna alltid den fasta punkt kring vilken jorden snurrade.