Taggklassresa

Bjuda till

 

 

Under morgonen läser jag en liten krönika i SvD (2013-11-21) av språkprofessorn Inger Enkvist med titeln ”Ansträngning viktigare än socioekonomisk situation”. Visserligen innehåller hennes text en del obskyrt tankegods där hon ser det som ett problem att utbildningen skall vara något mer än examina och betyg, men jag tänker emellertid inte fastna för detta utan istället ta fasta på en annan tanketråd som jag själv har tänkt vid ett flertal tillfällen.

Enkivst frågar sig om det egentligen är mer pengar – resurser på politikerspråk – som behövs. Hon nämner att vi i Sverige har gratis undervisning, måltider, skolskjutsar och studiebidrag. Kan det vara mer pengar som behövs? frågar hon sig.

Som jämförelse tar hon Sydkorea, som måste återuppbyggas efter Koreakriget och där barn- och ungdomar ligger i topp när det gäller utbildning. Här gör hon också en spark (konvenansen förbjuder mig att berätta var den tog) mot dem som hävdar att föräldrarnas socioekonomiska status har avgörande betydelse för barnens framgångar i utbildningssystemen.

Enkvist säger att i 40-talistgenerationen var det påfallande många som lyckades göra en klassresa tack vare utbildning. Som bekant var efterkrigstidens föräldrar besjälade (eller besatta) av att ”han/hon skall få det bättre än vi” och påfallande många från hem med låg socioeknomisk status lyckades faktiskt ”få det bättre” genom att idogt klättra på de stegar som utbildningssystemet erbjöd. Här fanns också de tydliga mål i form av examina som Enkvist nämner som blev viktiga för den grupp ungdomar som inte kunde nätverka sig framåt-uppåt i föräldrarnas kontaktnät.

Jag är själv ett exempel på att detta. Född i ett s.k. arbetarhem på landet där föräldrarna inte hade mer än folkskoleutbildning men däremot en hög grad av förnuft, uthållighet, arbetsvilja och hederlighet, lyckades jag med deras hjälp och – vill jag framhålla – en avsevärd egen ansträngning, klättra till den allra högsta stegpinnen i vårt examenssystem. Jag är naturligtvis mycket tacksam för att de satte mig på detta spår och jag tror att jag ”fick det bättre” än de då jag sedan kom ut på arbetsmarknaden i en tid då utbildning var något som räknades. Under mina drygt 40 år som yrkesverksam har jag aldrig varit arbetslös.

Visserligen var det nog lättare förr i ett mera statiskt samhälle där doktorn var doktor, ingenjören ingenjör och skolläraren en skollärare med allt vad som följde med detta. Men jag har, med den bakgrund jag här har skissat, alltjämt svårt att acceptera att det skulle vara ”skolans fel” när elever inte lyckas. Jag inser naturligtvis att det finns fall där det kan gå snett, men på det stora hela måste man ”anstränga sig” för att lära sig. Jag har vid andra tillfällen uttryckt min totala brist på förståelse för att det skulle vara lärarnas uppgift att se till att eleverna klarar sig. Naturligtvis skall lärarna göra allt som en bra lärare skall göra för sina elever men till ”syvende och sidst” måste den som skall lära sig något  bjuda till d.v.s anstränga sig. Det är bra om det är roligt och lätt att lära, men om det inte är detta får man bita ihop och ”kavla upp ärmarna”.

Jag tror att denna ambition finns i de framgångsrika länderna, men dessvärre endast i lägre grad i Sverige där det istället är lärarna som skall ”kavla upp ärmarna” och se till att så många som möjligt skall bli godkända.

Underdog

Underdog by barriebarrie, on Flickr

Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License
by  barriebarrie 

Jag tänker kort berätta om hur jag under några dagar umgåtts med Torbjörn Flygts roman Underdog, en roman som f.ö. belönats med Augustpriset.

I Underdog får vi följa  romanens centralgestalt Johan genom skolåren fram tills dess han har gjort sin värnplikt. Även om Johan är berättelsens jag är familjen, kompisarna och miljön – en del av Malmö – centrala i romanen.

Johan växer upp med en ensamstående fabriksarbetande mamma – hela tiden omnämnd som Morsan – och en större syster. Här är det emellertid inte frågan om någon misär utan Morsan klarar av att både försörja sin familj och att upprätthålla en exemplarisk ordning. Även om jag själv har vuxit upp i en familj med både far och mor och därtill på landet finns det åtskilligt som känns igen trots att jag själv växte upp flera decennier tidigare. Romanen utspelar sig under sent sjuttiotal och åttiotalet.

Beskrivningen av de tidigare skolåren ler jag igenkännande åt; fotboll var viktigt men inte själva skolan. Även om såväl Johan som jag själv hade lätt för skolan var den mer som en bakgrund till allt det roliga som hände och jag brukar ibland berätta för min nuvarande omgivning hur jag som barn kunde drömma mardrömmar om att sommarlovet var över. Johan har däremot en syster som ständigt pluggar och har toppbetyg.

Hög igenkänningsfaktor är det också i beskrivningen av Johans gymnasiestudier. Liksom jag själv kommer Johan till en främmande värld med andra regler  än de som han har lärt sig bland kompisarna i kvarteret. När Johan kommer till gymnasiet, får han anpassa sig till åttiotalets ekonomism där det talas om aktiekurser och föräldrarnas företag. För Johan gäller det förstås att anpassa sig så mycket möjligt utan att avslöja för mycket om sin bakgrund. Såväl jag känner igen detta! Det var nog inte förrän jag kom till gymnasiet som jag ens blev medveten om att jag kom från ’arbetarklass’.

För att passa in går Johan herrmiddagar med ”småmoderaterna” (obs mitt uttryck) och han besöker också en partitillställning med högerledaren Ulf Adelsson där man häcklar arbetarklassen. Det känns främmande för Johan men det vore förstås omöjligt att inte jubla och applådera tillsammans  med de klasskamrater han numera omger sig med.

Under en tid har Johan en flickvän och då gäller det att passa in hemma hos hennes föräldrar. Han noterar att här kallas föräldrarna för ”mamma” och ”pappa”; inte heller sträcker man sig efter smöret vid bordet utan man ”ber” om det.

Tillsammans innebär det som Johan träffar på i den värld han håller på att träda in i att han stundtals inte känner sig hemma någonstans; han förlorar alltmer kontakten med de gamla kompisarna och han känner sig ofta främmande inför de nya som har helt andra möjligheter att utforma sina liv. Att han heller inte riktigt räknas får han erfara då de nya kompisarna sviker honom genom att helt sonika ändra tidpunkten – utan att fråga Johan – för en länge planerad tågluffarsemester. Johan som måste sommarjobba för att få ihop pengar först, blir lämnad hemma.

När Johan från den vuxnes perspektiv berättar allt detta, har han – liksom jag själv – skaffat en hyfsad akademisk utbildning med socialt anseende. Vi har båda bildat familj med barn (utflugna i mitt fall) och egen bostad.

Det är inget tvivel om att klassresan varit prisvärd, sedd ur ett visst perspektiv. Ur ett annat perspektiv har den till en viss del handlat om att göra sig till och att dölja sådant man i en viss period av livet inte vill skylta med. Priset för det senare kan lätt bli att man inte hör hemma i någondera miljön. För mig, liksom för Johan, var emellertid hemmet och föräldrarna alltid den fasta punkt kring vilken jorden snurrade.

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑