Jag minns hur vi på vår arbetsplats – en skola – fick höra en rad nya termer som ’mål och resultat’, ’beställare-utförare’ och ’resultatenheter’. Därefter vidtog ett oerhört tidsödande arbete med att skriva ’arbetsplaner’.
Under senare tid har vi nästan dagligen fått höra hur såväl skolor som vårdinrättningar dignar under bördan att på olika sätt dokumentera verksamheter så att de kan granskas och relateras till olika målbeskrivningar, vilket ger möjlighet att utkräva ansvar av verksamheternas utövare. Numera känner vi vi till att detta ’granskningssamhälle’ har vuxit fram som ett resultat av ’new public management’ (NPM).
Ett synnerligen avskräckande exempel på hur det kan gå när man försöker mäta kvaliteter t.ex. vårdkvalitet med olika kvantitativa mått får man i Maciej Zarembas bok Patientens pris där han i en serie artiklar – först publicerade i DN – visar hur NPM faktiskt kan korrumpera vården så att man blir tvungen att göra ekonomiskt fördelaktiga överväganden snarare än utifrån den medicinska professionen. Vissa vårdinsatser ger helt enkelt mer pengar till verksamheten än andra. Zaremba beskriver t.ex. den s.k. kömiljarden som är avsedd att kapa köerna till vården. För att komma i åtnjutande av dessa pengar måste man satsa på nybesök; gamla med kroniska åkommor göre sig icke besvär!
DRG – diagnosrelaterade grupper – är ett system för att systematisera och poängsätta olika åtgärder, som jag förstår det liknar det bilverkstädernas beräkning av tid och kostnad för t.ex. byte av bromsok, avgassysystem o.s.v. Det har visat sig att med det här systemet lönar det sig bäst att satsa på skickliga sekreterare som kan koda gjorda ingrepp på ett sådant sätt att de ger mest pengar.
Riktigt skrämmande blir det när man läser att systemet inte alls förmår fånga vårdens kvalitet; det blir alltså inget problem om patienten måste återkomma eller rentav dör för i båda fallen kan man fylla statistiken med ytterligare besök.
Personligen har jag alltid trott att NPM är ett galet påfund från högerregeringen men i bokens avslutningskapitel får jag en nyttig tillrättavisning när jag får veta att det var under den socialdemokratiska eran som de här galenskaperna startade. Det var under Feldts tid (det var alltid något lurt med Feldt) som man försökte effektivisera den offentliga sektorn; ett sätt blev då att försöka mäta vad som egentligen ’producerades’. Högern som alltid varit emot offentliga åtaganden hade inget att invända mot att man försökte ta den ’ineffektiva’ offentliga sektorn i örat men dess bevekelsegrund var främst ’public choice’, detta som sedan tagit sig uttryck i s.k. friskolor och genom olika privata entreprenörer som försöker göra sig vinster med hjälp av offentliga medel.
Idag verkar det som om man trots allt inser att följderna av NPM är allt annat än positiva men i Zarembas bok får man dessvärre intrycket av att man målat in sig i ett hörn och att det därför blir mycket svårt att ta sig ur detta. Det riktigt allvarliga – inte minst inom vården – som jag uppfattar det är att professioner får vika för byråkratiska beslut; läkare, lärare och andra blir en sorts utförare av beslut som fattats av de som inte har den professionella kunskapen. I den mån de inte uppnår de uppställda målen – hur tokiga dessa än må vara ur ett professionellt perspektiv – ställs man själv och hela verksamheter till ansvar, vilket får negativa konsekvenser.