Kategorier
education politik samhälle skola

Naiva föreställningar om utbildningsresultat

Det finns en svårbegriplig kluvenhet i den svenska utbildningsdebatten. Detta skall jag försöka utreda nedan utan att det blir alltför långt.

En morgon läser jag i min lokaltidning att stadens gymnasiechef glädjer sig åt att gymnasieeleverna som grupp har höjt sitt resultat, mätt med betyg. Stadens gymnasieskolor lär också ha höjt sig några platser i ”gymnasieligan” d.v.s. de rankningar som har blivit så viktiga nu när allt skall vägas, mätas och konkurrensutsättas.

Den förklaring gymnasiechefen spekulerar i är att betygsfrågan har varit föremål för så mycket intresse och debatt i media att man nog kan anta att detta har fått lärarna att anstränga sig till det yttersta för att få eleverna att lyckas.

Dim or Bright? by Mr Jaded, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Mr Jaded 

Är det så en gymnasiechef tänker idag? Han (ja, det är naturligtvis en han) ser alltså ett rakt och enkelt samband mellan vad lärarna gör och elevernas betyg. Jag föreställer mig att hans tankemodell är som en dimmer till ljuset; när man vrider upp blir det ljusare och när man vrider tillbaka blir det mörkare. Möjligen måste man tänka så utifrån en ledande position men ur ett annat perspektiv blir ju detta ett ganska naivt sätt att tänka. Låt oss återkomma till detta.

Det som får mig att inleda med ordet kluvenhet är att debatten å ena sidan, som nyss beskrivits, fokuserar på lärarnas arbete; här har ju tv spätt på med en serie om s.k. superlärare som ersätter de ordinarie lärarna och naturligtvis måste lyckas mycket bättre (för dramaturgins skull om inte annat). Å andra sidan finns en debatt om självständiga och ansvarstagande elever och studenter, ivrigt påhejade av IT-förespråkare och en-till-en strategin när det gäller datorer. Här handlar debatten om självständiga, kunskapshungrande elever som med den nya teknologins hjälp navigerar i informationsfloden.

I den ena tankemodellen är det alltså lärarna som likt en dimmer vrider på mer energi och åstadkommer högre betyg medan det i den andra tankemodellen är eleverna själva som med hjälp av s.k. ”undersökande arbetssätt” och den moderna teknologin åstadkommer bättre resultat (”student-as-active-learner”). Inget hindrar förstås att en kombination av dessa sätt kan leda till resultat. Dessvärre är det inte på det sättet som debatten förs.

Låt mig så återkomma till varför jag tycker att resonemangen som de förs är ganska naiva och saknar något mycket väsentligt. Under alla de år jag själv gått i utbildning tror jag aldrig någonsin att jag tänkt tanken att det skulle vara lärarens fel om jag inte lyckas (”blame-the-teacher-strategin”). Huruvida jag lyckats bättre eller sämre har alltid berott på min egen insats och eventuellt också på min egen förmåga att klara av det ena eller andra innehållet.

Under åren i folkskolan läste man läxor, blev förhörd och ansågs ”duktig i skolan” som det hette. Emellertid gick det ganska lätt och hårt arbete var det väl bara stundtals när man skulle lära sig några obegripliga saker utantill. I realskolan och gymnasiet blev det värre för där hade de ”duktiga” liksom anrikats och för första gången fick man kämpa. I realskolan gick det att kämpa sig upp igen. I gymnasiet kom visserligen näsan över vattenytan men där upptäckte jag att den nödvändiga förmågan att ta ut sig och inte ge upp faktiskt saknades. Att det skulle vara lärarnas fel om man inte klarade sig var en fullständigt orimlig tanke!  Detta hindrade naturligvis inte att man tyckte att vissa lärare var bättre än andra och att man därigenom inspirerades.

I dagens utbildningsdebatt upplever jag att elevens ansvar för sina studieresultat fullständigt saknas. Gymnasiechefen ovan tror att eleverna lyckas bättre för att lärarna undervisar bättre eller anstränger sig mer, som han uttrycker det, därför att det har varit så mycket diskussion om att eleverna inte blivit godkända. Eftersom ingen gymnasiechef, mig veterligt, har gått ut och sagt till eleverna att de måste lägga manken till och att det enbart är de själva som kan se till att de blir godkända genom hårt arbete, så skulle jag vilja erbjuda ytterligare en förklaring till det förbättrade resultatet.

Learning As An Active Process by Mister Norris, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Mister Norris 

Varje lärare vet att, i en tid då man sätter sin tilltro till olika mätningar och där någon alltid kan ställas till svars om mätningarna utfaller på ett mindre  önskvärt sätt, det blir lättare för alla parter om man ser till att fler elever blir godkända; gymnasiechefen blir nöjd, eleverna och föräldrarna blir nöjda och läraren själv slipper en massa obehag. Det enklaste sättet för alla inblandade är förstås att sätta högre betyg så att skolorna står sig i konkurrens med andra, så att eleverna slipper slita med att lära sig, så att föräldrarna tycker att skolan är bra och så att lärarna slipper förebråelser för att så många är underkända.

Betygens relation till det faktiska kunnandet hoppas jag kunna återkomma till vid något annat tillfälle. Det är ett spännande område!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.