Kategorier
education politics politik samhälle skola

Behöver vi friskolor?

Den grundläggande frågan för det här inlägget är: Behöver vi ”friskolor” d.v.s. en sorts skolor där man av ideologiska skäl har fått tillåtelse att ställa sig utanför det normala skolsystemet och ändå få sin försörjning från ”skattebetalarnas pengar”. Mitt svar på denna fråga är ett klart och entydigt: nej, vi behöver inte sådana skolor.

For-Profit Education by Truthout.org, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Truthout.org 

Utanpå den ideologiska retoriken där valfrihet ligger som en grundsten finns en tunn fernissa av pedagogisk utveckling och frihet att experimentera. Lite lösare koppel än man har i de kommunala skolorna skulle förvissa kunna vara gynsamt för en pedgagogisk utveckling men dessvärre har det visat sig att det är helt andra drivkrafter som kommer i förgrunden.

På senare tid har det visat sig att en uppsjö av s.k. riskkapitalister (hur stor risk det nu kan vara när man får sina kommunala bidrag) har upptäckt att ”skattebetalarnas pengar”  som frikostigt delas ut till olika utbildningsbolag har varit något av ”gefundenes Fressen”  för profithungrande utbildningskoncerner som har lagt beslag på de lättförtjänta bidragen. De flesta av oss känner till debatten om skatteflykt till olika skatteparadis där man kan placera sina ”fådda” (kom ihåg Kurt Ohlsson!) pengar.

Om skolbolagen skall tjäna pengar vill de förstås ha elever som sköter sig och som kostar så lite som möjligt i extra resurser. Vi vet alla att detta har lett till en ökad segregation genom att föräldrar väljer skolor där man antar eller har hört av andra att problemen är små eller obefintliga. Detta skulle jag ju själv göra om jag hade barn i skolåldern! Ja, det skulle väl vara min plikt som förälder att försöka skapa en så gynnsam skolgång som möjligt för mina barn.

Emellertid leder detta till en uppdelning  av skolorna och på sikt kommer alla skötsamma och studiemotiverade att gå i en viss sorts skolor medan de som inte har dessa egenskaper liksom anrikas i andra skolor med mindre positiva karakteristika. Detta är inte särskilt svårt att förstå; det är i det närmaste självklart men politiskt svårt att erkänna för de som av ideologiska skäl vill ha det så här.

Vi är alltså på väg mot ett skolsystem där det är helt ok att välja bort det man inte vill ha. Skolan har därmed förändrats från att vara ”en spjutspets mot framtiden” som Olof Palme en gång uttryckte det till att var en plats där man (kortsiktigt) väljer bort det man vid ett visst tillfälle betraktar som problem. Här kan det vara på sin plats att påminna om att världens mest kapitalistiska och framgångsfixerade land faktiskt valde bort valfriheten  en gång på 60-talet och bussade svarta barn till vita skolor! Man kan möjligen fundera på om USA fått sin förste svarte president om inte det amerikanska samhället hade gått emot miljontals invånares valfrihet och tagit ett framåtsyftande samhälleligt beslut.

Det är naturligtvis frestande att dra en rad paralleller även till vårt eget land men låt mig bra nämna några kordord för den hugade att spekulera vidare kring: allmän folkskola, begåvningsreserven, grundskolan, könskvotering. Alla sådana här företeelser är sådana som måste behandlas på samhällelig nivå eftersom de enskilda individerna helt enkelt inte har den överblick som krävs för att fatta strategiskt viktiga beslut.

Efter att ha arbetat med utbildning i mer än fyra decennier tror jag mig veta en del om detta område och en lärdom är att man aldrig med säkerhet kan förutsäga den framtida livsbanan med utgångspunkt från eleven i skolan. Kvaliteten på skolans produktion – utbildade samhällsmedborgare – avgörs kanske först om tjugo år efter avslutad ”produktion” i vissa fall. I någon mening – om än omöjligt – vore ett retroaktivt skolval att föredra!

Skolval, åtminstone när det gäller  den tidiga skolgången, är en sorts anomali; det går inte att förutsäga produkten. Naturligtvis kan man av det ena eller andra skälet välja bort vissa betingelser för sitt barn och därmed skapa sig likasinnat sällskap nu när möjligheten finns. Ifall man nu har valt en friskola för att slippa ett visst umgänge, har man naturligtvis som en god förälder försökt skapa bästa möjliga miljö för sitt barn.

Förutom att man då har bidragit till en pågående segregering, något som man som enskild förälder inte kan ha dåligt samvete för, har man också tagit risken att barnet kan bli utan skola ganska abrupt. Om skolan drivs som ett aktiebolag, vill bolaget, ja inte bara vill, utan har även skyldighet att tjäna pengar åt aktieägarna. När aktiebolag går dåligt, måste detta åtgärdas. Detta gäller såväl skolor som korvhandlare som pizzerior. Nyligen lade den stora JB-koncernen helt enkelt ned i Borås och gymnasieeleverna stod utan skola. Till och med utbildningsminister Björklund var skakad.

Därför, käre läsare, välj undvik en friskola för om du och andra inte är lönsamma blir ni utan utbildning och måste sannolikt tas om hand av den riktiga skolan. Välj därför denna från början för då vet man att någon ansvarar för att man får gå färdigt sin utbildning utan avbrott.

2 svar på ”Behöver vi friskolor?”

Det finns några aspekter som jag tycker är värt att beakta: pedagogisk utveckling, som du själv är inte på, till att börja med. Det kan tyckas att privata skolor borde ge större möjligheter för experimenterande och pedagogisk utveckling, men i allmänhet tycker jag mig sett att det mest handlar om marknadsföring. Den utveckling av de pedagogiska verktygen som sker, sker på grund av individuella lärares intresse, oavsett var dessa råkar vara anställda.

Möjligen kan man tänka sig att lärare som har ett större intresse av att utveckla de pedagogiska verktygen i högre utsträckning söker sig till privata skolor (där man kan misstänka att villkoren är bättre, men jag vågar inte vara säker på det).

Det känns dock som om det finns ett behov av gemensamt lärande mellan det privata och det offentliga som kan vara värt att beakta. Aktiebolag är dåliga på att se till samhällets intressen. Det ligger inte i deras natur. Socialt ansvarstagande och socialt företagande i all välmening, men med en struktur där verksamheten inte ägs av samhället är det svårt att med rätta se till samhällets intressen. Det offentliga är dock bra på att se till samhällets intressen. Det har precis den överblick som krävs, och ägs i någon mening av samhället.

Aktiebolag är dock bra på att effektivisera sin verksamhet, att fokusera på kärnvärden och att fatta affärsmässiga beslut för att få största möjliga behållning för varje investering. Om man ska säga något negativt om det offentliga (och det ska man), så tycker jag mig märka och ha fog för att säga att offentlig förvaltning generellt är dålig på att realisera nyttan av varje skattekrona, precis det som aktiebolag är bra på.

Nu ska man inte dra allt för stora kvarnhjul på detta, men jag tycker det är relevant att man samtidigt som man diskuterar friskolors vara eller inte vara också diskuterar hur vi förbättrar det offentliga. Den diskursen är nämligen något som påverkar och gör skolgången bättre, helt oberoende på om man sedan tar bort friskolorna eller ej.

Tack för din kommentar; den nyanserade nog mitt ”utfall” avsevärt. Visst behöver även samhälleliga verksamheter effektiviseras.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.