Kategorier
klass politik samhälle

”The Struggle must Continue”

Jag läser en recension av Bernie Sanders’: Our Revolution: A Future to Believe in.

Enligt recensenten Anders Nordström (FT 1 februari, 2017) liknar Sanders’ demokratiska socialism Olof Palmes  på 70-talet. Den handlar om:

  • allmän sjukförsäkering
  • fackliga rättigheter
  • höjda miniminlöner
  • barnomsorg
  • minskade inkomstklyftor
  • gratis utbildning
  • jämställdehet
  • en tuff klimatpolitik

Nog så radikalt i USA (och dessvärre även i dagens Sverige, tror jag).

Bernie Sanders menar att politisk förändring aldrig kommer uppifrån utan underifrån. Sanders döljer heller inget; det handlar om att ta från de rika och ge till de fattiga. Att ta från olje- och läkemedelsbolagen för klimatets och de sjukas skull. Här menar recensenten att Löfven som gärna sopar under mattan har mycket att lära.

Sanders verkar ha bestämt sig för att verka som en vänsterströmning inom Demokraterna ungefär som Tea Partyrörelsen verkat inom Republikanerna. Sanders manar till strid mot klassförtryck ”med en röst som fortfarande vibrerar av vrede”, skriver Nordström.

Sanders har antytt att han kanske ställer upp i presidentvalet 2020 vid 79-års ålder men antagligen vill han framförallt insprirera de som nu var hans valkampanj. Han vänder sig till dessa med orden: ”Don’t give up. The struggle must continue!

Kategorier
politik samhälle

Jag har läst en viktig bok

När Jimmie Åkesson ler sitt (nya?) bländvita leende i tv är det svårt att ana vilka mörka avgrunder detta döljer.

Jag har läst Gellert Tamas’ bok Det svenska hatet (strax under 500 sidor med hatiska och hatande figurer!) och jag känner mig på en gång både upplyst, förbannad, urlakad och förtvivlad (och säkert något mer).

Tamas skriver medryckande – nästan som en roman – om detta ödesdigra ämne i svensk politik och man måste läsa vidare för att ”se hur det går”. I centrum står tvillingarna Ekerot – främst Kent – och dennes uppväxt och utveckling till en ”framstående” person inom Sverigedemokraterna. När jag nu läst boken till slut, inser jag att statsministerns benämning om SD – den som väckte debatt – enbart är ”förnamnet”.

Ett politiskt parti kämpar normalt för sina åsikter i demokratiska fora och det hör till demokratins spelregler att man inte sympatiserar med alla åsikter, men SD verkar vara något ytterligare då deltagarna indirekt uppmanas att att ta till handgripligheter, härtill uppmanade av hatsajten Avpixlat, vilken SD frånsäger sig allt samröre med. Uppmaningar som ”dags att göra en insats” har sannolikt  resulterat i såväl våld som mordbränder (”sannolikt” därför att ingen SD-anhängare har fällts vare sig för mordbrand eller hets mot fokgrupp).

När jag läser Det svenska hatet, träffar jag på en rad obehagliga figurer av vilka Arklöv, ”Lasermannen”, Breivik, Mangs och Ekerot tillhör de mera namnkunniga i detta avskräckande sällskap för att inte tala om de utländska figurer i de nätverk som Ekerot och hans gelikar inspireras av.

Varje dag närmade jag mig läsningen med obehag för naturligtvis fruktar jag att de som numera blivit Sveriges tredje största parti en gång skulle kunna få ett verkligt inflytande och makt. Vad skulle detta innebära?

Jag har alltid trott att SD-anhängare har varit en udda skara i ”utanförskap” (som Moderaterna älskar att säga), men när de nu har fått röster och riksdagsmandat måste detta ju innebära att även ”vanligt hyggligt folk” förförs av deras budskap. Detta rubbar min bild av svensk demokrati och får t.o.m Reinfeldt och Borg att framstå som riktigt sympatiska politiker om än med åsikter som jag har svårt att acceptera.

Kanske har vi tagit våra demokratiska rättigheter för självklara och inser inte att yttrandefrihet, fackföreningar, mötesfrihet, semester, arbetsmarknadslagar, jag demokrati generellt har erövrats genom uppoffringar och hård kamp?

Det svenska hatet är en nödvändig läsning och ju fler som läser den … Frågan är väl vilken verkan den kan ha på utövarna?

Fotolänk: ”Politik.” (CC BY-NC-ND 2.0) by .Andi.

Kategorier
ekonomi miljö politik samhälle

Vi väljer det som passar oss, tro inte annat!

3176264951_9b9b70a0b8_mNedanstående text är en reflektion kring en krönika i Borås Tidning där skribenten Johanna Grönbäck menar att vi har gått på en myt om att ekomat skulle vara bättre för människor och miljö. Det finns ingen entydig forskning som stödjer detta, menar hon.

Den inledande krönikan väckte många kommentarer till ekomatens försvar, kan man väl säga, och Grönbäck fann sig föranleden att ta upp dessa kommentarer i en följande krönika den 4 november.

*

Till dig, Johanna Grönbäck, vill jag säga att du glömde en del och därför får du lite hjälp här att komplettera det du också kunde ha tagit upp på temat tro och vetande.

”Det finns vissa frågor som är så viktiga att vi verkar bortse från vad som faktiskt ger bevisat positiv effekt. Istället omfamnar vi första bästa alternativ som erbjuds och paketeras på ett, för vår egen världsbild, tilltalande sätt.” Så har du skrivit.

Ja, Johanna, du vet inte hur rätt du har! Nog är det så att vi tenderar att välja ut det som passar oss bra; du har gjort det här och det kan säkert vara så med ekomaten också. Om vi tycker att det är viktigt att inte äta i oss gifter och att människor och djur ska ha en drägligare miljö, då väljer vi antagligen eko för att vi tror att det är bra. Den uppfattningen har vi antagligen inte fått genom att läsa forskningsartiklar. Vi fungerar så i de flesta fall.

 ”Är vi alls intresserade av att veta vad som har effekt i de riktigt avgörande frågorna såsom [privatisering av skolor, äldreboenden och sjukvård]? ”Eller är vår [politiska övertygelse] för stor för att ta in annat än det som gör att det känns rätt snarare än är sant?”

”Ingen tvivlar på (fast kanske jag i alla fall) att den som” [vill sälja ut sjukhus och äldreboenden] vill förbättra (för vem eller vilka?)”.

”Den essentiella frågan är om [de här privatiseringarna] har positiv effekt för målsättningen. I frågan om [privatisering av samhällstjänster] är forskningen tveksam, närmast negativ.”

Så här är det, Johanna, ”[i] de frågor som väcker allra mest [engagemang] och känslor har vi alla en tendens att gå på vad som känns rätt snarare än vad som är sant och rationellt.”

Är man en politisk skribent med en specifik agenda är det alldeles självklart att man väljer det som passar den politiska åsikt man förfäktar. Så gör vi förstås alla, även vi som inte har tillgång till megafonen.

Fotolänk: ”Äntligen tillbaka 🙂” (CC BY 2.0) by jonsson

Kategorier
klass politik samhälle

Ett handslag

Handslag
Handslag

För ett barn i en arbetarfamilj på 50-talet fanns det två tydliga faror i politiken – kommunisterna och högern. Kommunisterna ville sälja ut landet till Sovjetunionen; det visste man ju. Högern fanns på nära håll och bilden av dess företrädare formades av kommentarer och händelser som nådde barnaöron men inte alltid var avsedda för dessa. Det är naturligtvis inte svårt att föreställa sig att socialdemokratin med företrädare som Erlander, Sträng och senare Palme utgjorde löfte om ett bättre samhälle för vanliga arbetare.

Numera  är det väl knappast så  längre …

Jag erinrar mig här en händelse – den kan väl ha inträffat under sent 60-tal eller tidigt 70-tal – där min mor beskrev ett möte med Olof Palme. Även om hon – med ett nära förhållande till såväl Fadern som Sonen –  aldrig någonsin skulle kommit på tanken att jämföra Palme med de himmelska storheterna, tror jag nog att hon såg den karismatiske Palme som en sorts ”frälsare” för arbetarklassen.

Hon berättade hur hon en gång, när Palme besökt den lilla dalsländska landsortskommunen, helt oförväget banat sig fram till Palme, räckt fram sin hand och undsluppit sig ett ljudligt ”hej” till den förvånade Palme, vilken dock snabbt funnit sig och återgäldat den främmande kvinnans hälsning med ett med ett stort leende och ett fast handslag samtidigt som ”gorillorna” snabbt slutit upp runt skyddsobjektet. Efteråt tror jag kanske att hon skämdes lite för sitt tilltag; hon hade helt enkelt velat hälsa på Palme och inte närmre tänkt på huruvida man fick lov att komma så nära.

Hon var i alla fall lycklig över att hon fått hälsa på den Palme som hon beundrade men som samtidigt var så innerligt avskydd av högern.

Fotolänk: ”Skaka hand” (CC BY-NC 2.0) by gertrudgarlic

Kategorier
kultur politik samhälle

Handslag – inte en fråga som kan viftas bort med en handrörelse

Handslag mellan man och kvinna
Handslag mellan man och kvinna

Jag måste tänka lite ”med pennan i hand” (även om det är ett tangentbord) kring den senaste turbulensen kring MP-politikern som inte ville ta kvinnor ihand. Jag tror att vi vanligtvis tar i hand utan att tänka så mycket kring detta eftersom det är ”normalt”.

Det är klart att jag blir förolämpad om jag räcker någon handen och den andre vägrar ta min hand – såvida det inte följs av ett ”jag är så förkyld så det är bäst att vi inte tar i hand”.

Som barn fick jag lära mig att ”handtacka” äldre personer. Det kändes ofta lite stressande, inte för att ta i hand utan för att man var tvungen att väcka den pratande ”tantens” eller ”farbrorns” uppmärksamhet så pass mycket att de la märke till den lilla handen som sträcktes mot dem. Ibland fick någon av de vuxna påkalla uppmärksamhet med ett ”han vill tacka”.

När våra egna barn var små under slutet av sjuttiotalet och åttiotalet, ”fick de aldrig lära sig” att tacka eller hälsa ihand. Detta beklagades – såvitt jag minns – en hel del av våra föräldrar. Numera kan jag inte förklara varför vi tyckte att de skulle ”slippa” ta i hand.

Under min gymnasietid var jag och en skolkamrat hos en familj i Tyskland under några veckor och jag minns att jag förvånades av att man hälsade oss på morgonen med ett ”Guten Morgen!” genom att ta oss i hand.

Just nu är det stor medial uppmärksamhet kring den manlige MP-politiker som hellre lägger handen på bröstet än tar personer av motsatt kön i hand; om detta kan man tänka på en rad olika sätt. Enklast är förstås att bli upprörd och tänka att ”så gör man inte här” och att det är ett tecken på kvinnoförakt.

Jag erinrar mig att det väckte en viss uppståndelse en gång för länge sedan när den dåvarande utrikesministern Sten Andersson gick hand i hand med PLO-ledaren Arafat. Folk – även jag – tyckte att det var lite konstigt för ”vi gör ju inte så”. Att gå hand i hand med en annan en annan person signalerar väl snarast en sorts kärleksrelation och på den tiden var det ovanligt att personer av samma kön – i synnerhet män – gick hand i hand. Till detta ska väl också läggas att den borgerliga pressen ”rasade” över att utrikesministern gick hand i hand med ”terroristen” Arafat. I ljuset av den aktuella mediuppmärksamheten skulle man nog kunna hävda att Andersson gav prov på en konstruktiv anpassning till vad som var lämpligt i relation till gästen (minns inte vem som var gäst hos vem).

I det aktuella fallet med politikern som hellre klappar sig för bröstet än tar kvinnor i hand kompliceras situationen av att det är just personer av kvinnligt kön som inte kan tas i hand, något som genast väcker vår irritation, för att inte säga vrede. Argumenten mot ett sådant beteende i ett land där män och kvinnor – åtminstone formellt – är jämlikar är inte svåra att uppbringa. Speciellt inte som de också kan kryddas med en tillsats av xenofobi.

Att vägra ta någon i hand blir förstås ”fel” i någon mening. Men man kan låta fantasin vandra lite vidare på det här temat. Låt oss för enkelhetens skull tänka att vi har en stereotyp s.k. ”mansgris” som tar en – gärna yngre – kvinnas hand och håller kvar handen precis så länge att det börjar bli opassande samtidigt som han låter blicken  vandra över kvinnokroppen. Jag tror inte att handslaget i det här fallet uppskattas särskilt positivt.

Om nu den här politikern inte vill ta just kvinnor i hand, tror jag att det avgörande är huruvida avståndstagandet är ”toppen av ett isberg” d.v.s. det synliga tecknet på ett djupt kvinnoförakt eller om det bara är att ”så här gör vi”. Oavsett vilket tycker jag att det väldigt osmart att inte anpassa sig som Sten Andersson gjorde (speciellt politiker brukar ju kunna vända svart till vitt i andra situationer). Om inte annat hade en viss pragmatism i det här fallet gjort att han sluppit en massa obehag. Osmart helt enkelt! Men när nu inte pragmatism framstod som ett alternativ var det nog bäst som skedde eftersom de starka övertygelserna blev helt synliga och mannen därför kunde avföras från den grupp politiker som ser mäns och kvinnors likaberättigande som något självklart som är värt att kämpa för.

Fotolänk: Handshake man – women” (CC BY-SA 2.0) by  flazingo_photos 

Kategorier
kapitalism politik samhälle

Svängdörrar

Svängdörr

Jag ser att Fredrik Reinfeldt har fått ett toppjobb hos Bank of America Merril Lynch som s.k.rådgivare. Det är väl detta som kallas ”svängdörrar” och som vi bör (måste!) lagstifta mot.

Man kunde kanske tänka att det inte är så konstigt att moderata politiker, som alltid har varit lierade med kapitalet, gör så och att målet hela tiden varit att föra en sådan politik att man kvalificerar sig för ett extremt välavlönat hos de ideologiskt likasinnade när man väljer att lämna politiken.

Däremot är det ju ytterst graverande att även åtskilliga socialdemokratiska politiker gör samma resa! Det är alltså ingen skillnad i grunden; de har bara begagnat olika plattformar för sin vidare karriär när de lämnar det politiska uppdraget.

Fy, säger jag!

 

Eftertankar
Ovanstående text har onekligen ett moralistiskt anslag, vilket egentligen inte var min avsikt. Jag tror inte att man kan göra övergången från ett politiskt uppdrag till ett välbetalt jobb där man utnyttjar sina tidigare erfarenheter till en fråga om individuell moral; sannolikt skulle jag själv ha svårt att tacka nej om jag vore i en liknande situation. Därför måste det till lagstiftning som gör det såväl omöjligt som olagligt att direkt gå från politiska förtroendeuppdrag till jobb där man berikar sig själv med hjälp av de tidigare erfarenheterna.

 

Foto:

Revolving door” (CC BY-NC 2.0) by  danielledarlingdarling 

Kategorier
klass politik

Retorisk hetta

"look left ->" (CC BY 2.0) by  Bon Adrien
”look left ->” (CC BY 2.0) by Bon Adrien

 

Den demokratiske presientkandidaten Bernie Sanders – vilken brukar betecknas som ”socialdemokrat – framför sitt budskap med ”all den retoriska hetta som den svenska socialdemokratin övergett” (Birger Schlaug i FT 5 feb 2015). Sanders verkar stolt över sin ideologiska hemvist.  Schlaug jämför Sanders med Löfven som stolt meddelat att han inte kan skilja på höger och vänster. [I] Sverige samlas allt i ett dimmigt ”magplask” enligt Schlaug.

Om det är så som Schalug påstår, vill jag faktiskt inte att Löfven ska lov att företräda/leda det socialdemokratiska partiet. Han borde så snart som möjligt ersättas av en ledare som ser en tydlig ideologisk skillnad mellan höger och vänster, en som vågar tala klarspråk i höger-vänsterskalan och slutar att ängsligt försöka fiska röster i grumliga vatten.

Foto: ”look left ->” (CC BY 2.0) by  Bon Adrien 

Kategorier
politik samhälle

Rösträtt från 16 år?

Nyligen har Demokratiutredningen (http://demokratiutredningen.info/) föreslagit att man borde införa rösträtt från 16 år.

Det är klart att jag är en ”gammal man” jämfört med 16-åringarna. Men eftersom min mentala hälsa lyckligtvis är intakt – såvitt jag förstår (!) – försöker jag tänka mig in i hur det var när jag själv var 16 år.

I den mån jag alls intresserade mig för politik tror jag att jag ”höll” på det som mina arbetarföräldrar röstade på. Om jag såg på debatter i tv (det var ju redan på den tiden en sorts underhållning), var jag glad när Erlander och Sträng satte högern och även kommunisterna på det hala.  I ett socialdemokratisk hem representerade såväl högern som kommunsterna ”det onda” som man borde ta avstånd ifrån. Folkpartiet och Centern var väl inte riktigt lika belastade men ändå ”fel” på något sätt.

Socialdemokraternas ledare Tage Erlander
Socialdemokraternas ledare Tage Erlander
Kommunistpartiledaren Hilding Hagberg
Kommunistpartiledaren Hilding Hagberg
Folkpartiledaren Bertil Ohlin
Folkpartiledaren Bertil Ohlin

 

Jag tror att mitt politiska medvetande låg på denna nivå och en röst på något annat än det föräldrarna röstade på hade nog varit otänkbart, helt enkelt för att jag inte begrep något annat än bra-dåligt eller rätt-fel.

Jag bär nog med mig denna föreställning när det gäller rösträtt för 16-åringar. Visserligen är dagens 16-åringar säkert mycker mer informerade än vad jag var i den åldern men därav följer inte nödvändigtvis att man förstår villkoren för landets politik. Snarare är det nog så att man är mer utsatt för snabbt uppblossande – i värsta fall populistiska – opinionsyttringar i sociala medier, kvällspress och kanske också i tv. Snabbt uppblossande opinioner har en tendens att förenkla och måla i svart/vitt och missar ofta komplexiteten i samhällsfrågorna. Vi behöver bara ta den aktuella flyktingdebatten som exempel

Sannolikt är 16-åringar lättare att påverka än vi äldre (även om dessvärre många äldre också tänker som 16-åringar) och blir därmed lättare att värva för populistiska frågor som väjer för politikens komplexitet. Jag tror alltså inte att det är bra med rösträtt för 16-åringar. Däremot håller jag öppet för att jag kan ha fel, vilket helt säkert har med min ålder och erfarenhet att göra.

Med mina fördomar följer naturligtvis också en föreställning om vilka politiska ideologier som skulle gynnas av att så unga gavs rösträtt. Jag tror nog att en ideologi som betonar en rättvis fördelning av samhällsresurser är lite svårare att svälja och förstå än en som betonar personlig vinning och ökad köpkraft.

Men som sagt jag kan ha helt fel; ja det vore kanske nyttigt för mig om fördomarna kom på skam.

Kategorier
media politik samhälle

Som en skock får

Sheep Drive by tomkellyphoto, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  tomkellyphoto 

 

Jag förstår inte att politikerna låter media driva dem framför sig som en skock får. Varje debatt i tv är iscensatt som en sorts verbal boxningsmatch där kombattanterna förväntas puckla på varandra genom verbal paj- (och smuts-) kastning. Politikerna å sin sida tar emot smockan och svarar med något helt annat.  För en person, intresserad av dagspolitikens problematik, blir detta fullständigt meningslöst.

Själva upplägget bygger på konflikt, alltså vem som kan få in de bästa smockorna och tåla mest utan att behöva besvara motståndarens attack. Den skrivande pressen – åtminstone kvällspressen – bygger vidare på konflikttemat och dagen efter en stor tv-debatt ser man krigsrubriker på löpsedlarna om vem som vann beroende på tidningens politiska preferenser.

Var och en förstår naturligtvis att media driver politikerna framför sig här och att de måste ställa upp på galenskapen. Därför blir det heller aldrig någon debatt värd namnet. Varje politiker passar sig noga för att säga något som kan betecknas som någon sorts felsteg och därför blir varje s.k. debatt ett upprepande av vad man redan vet att ”den stackars” politikern kommer att säga. I det fall han eller hon verkligen skulle ha något att komma med som sen kan kritiseras, är det säkrast att hålla tyst.

Var och en förstår att den här formen för politisk argumentation är dömd att misslyckas men antagligen ser tv-ledningen de politiska debatterna som en sorts underhållning med jakten på tittarsiffror som främsta drivkraft. Som information om den politik ett parti vill driva är upplägget fullständigt meningslöst.

Jag har egentligen aldrig sysslat med vare sig medial politik eller vardagspolitik men jag inbillar mig att det dagliga politiska arbetet inte är särskilt medialt; det är nog rättså tråkigt med eviga diskussioner och kompromisser, ett givande och tagande. Och det är ju detta som är politik och det lämpar sig inte som tv-underhållning.

Jag skulle önska att politikerna ”satte ner foten” och vägrade delta i de här tv-spektaklen och krävde att politisk information i tv måste ske på ett helt annorlunda sätt. Jag återkommer till detta.

En diskussion, argumentation eller samtal förs, som jag ser det, bäst utan åskådare d.v.s. diskussionen förs av de inblandade. Så snart det tillkommer externa betraktare kommer de som diskuterar något att bli tvungna att avdela en del av sin tankeverksamhet till att fundera på vad vad de som bara lyssnar tänker. Detta i sin tur drar uppmärksamhet och känslighet från den egentliga diskussionen som med nödvändighet försämras av detta.

Om man nu med nödvändighet måste göra tv-skådespel av politisk argumentation, måste man ha en helt annan ingång än konflikt som man har idag. Istället för att ställa upp kombattanterna som olika lag och förvänta sig att de ska puckla på varandra, något som dessutom enbart gynnar extrema åsikter av poupulistisk karaktär eftersom sådana har ett sken av okomplicerad självklarhet, borde producenten regissera hela föreställningen som en undersökning av hur man kan komma överens om olika frågor.

En annan variant kunde vara att föra en sorts rundabordssamtal med företrädare för olika politiska uppfattningar, alltså några andra än partiledarna. Jag tror att partiledarna är så pass medieskadade att det skulle vara svårt att få dem att säga något annat än de vanliga flosklerna. Hela premissen för samtalet skulle vara hur man når samförstånd d.v.s en politisk kompromiss. Givetvis kan inte politiker sitta i tv och ge och ta men ur bildningssynvinkel kunde man demonstrera hur man faktiskt diskuterat i vardagsarbetet när inte tv-kamerorna är där.

Detta är kanske inga höjdaridéer från en medialt okunnig person men de som har journalistik som yrke borde kunna kläcka fram något alternativ till det meningslösa underhållningskäbblet i tv.

Jag har slutat att engagera mig i tv debatterna i deras nuvarande utformning.

Kategorier
kapitalism politik samhälle

Tänka till

Tänka sig by danieljordahl, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  danieljordahl 

 

En recension av Hans Norebrink om boken Jämlikhetsnormen av Anders Nilsson och Örjan Nyström fick mig att tänka till en gång extra. Recensionen pekar ut tre viktiga faktorer för jämlikhet och jag inser att det finns en viss risk att jag hade skyndat förbi alla utan misstanke om jag inte hade fått ett och annat påpekat av recensenten.

1. Jämlikhet för alla vid lika startmöjlighet hade jag nickat instämmande till.

2. Jämlikhet genom omfördelning hade jag också känt igen och gillat.

3. Jämlikhet genom obligatorisk förskola och yrkes/lärlingsutbildningar hade jag gillat (även om lärlingsutbildningar har fått en viss politisk anstrykning)

Men.

Jag hade kanske inte insett att den tredje punkten också syftar till att göra individen mer attraktiv för globala kapitalismen. Något annat alternativ än anpassning till en kapitalistisk ekonomi har inte författarna till boken enligt skribenten; ”vi ska bli bättre än andra att dansa efter kapitalets pipa” helt enkelt. Tanken att ekonomi ska tjäna människan, inte tvärtom, finns inte på kartan.