Sida 37 av 44

Vårens is

När jag såg två personer åka skridskor på sjön hemmavid på torsdagseftermiddagen visste jag att det inte fanns något tvivel om vad jag måste göra på fredag efter jobbet. Sol och vind hade polerat bort snön så att isen låg bar och glänsande. Hade vi tur, hustrun och jag, kunde vädret hålla i sig hela helgen och då kunde vi kanske åka även under lördag och söndag.

Is by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

Det frös till på kvällen och den snö som smält under dagen bildade en ganska förrädisk isskorpa på vägen när vi vände hemåt. En mötande kvinna med hund såg sig föranledd att fälla en kommentar om isen och vintern. ”Ja, nu hoppas vi att den här isen går bort och att det blir vår”, sa hon.

Vanligtvis väntar sig människor att man skall förena sig med dem i ett utdraget lamenterande över den vinter som aldrig vill ta slut ”så att det kan bli vår någon gång”. Min kommentar kom antagligen som en fullständig överraskning, då jag sa att, nu ville jag pröva att åka skridskor först, när det äntligen hade fryst på så att isen såg jättefin ut. Hon tittade lite underligt på mig, uttryckte några obestämbara meningar och gick sedan vidare med med sin hund. Hon undrade säkert vad det var för en knäppskalle hon mött på vägen.

Nästa effermiddag utrustade hustrun och jag oss med skridskor, stavar, ryggsäck, livlina, isdubbar och hjälmar på (min hjälm hade dessutom en kamera på toppen). Sålunda utrustade passerade vi genom samhället där människor var sysselsatta med olika vårsysslor. De städade ur sina bilar, plockade i sina trädgårdar och sopade gångar från sand. Antagligen utgjorde vi en ganska bisarr syn där vi gick med vår vinterutrustning.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=pJ2M4sEIsGo]

Väl nere på isen tryckte jag igång hjälmkameran och vi satte på oss skridskorna och drog iväg rakt emot eftermiddagssolen. Vi njöt i fulla drag även om isen var lite ojämn. Efteråt visade våra gps:er att vi tillryggalagt väl över en mil när vi åkt kors och tvärs och letat efter speciellt blank is eller sökt efter intressanta motiv att fotografera.

DSC07173 by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008

Lägg till det jag nyss berättat, att även lördagen och söndagen kunde ägnas åt skridskoåkning. Frågan är om vi det inte måste bli en tur på måndag också om vädret håller sig.

Jodå, måndagen bjöd på än bättre väder för nu hade det upphört att blåsa. Kl fem på måndagskvällen var det åter dags men den här gången fick jag ge mig ut ensam. Nu hade också den mystiska spricka som av hittills outgrundlig anledning återkommer varje år återkommit. Turligt nog syntes den på långt håll med solen i ryggen.

Spricka by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

Annat var det en gång för flera år sedan då hela familjen var ute och åkte på eftermiddagen med solen rakt i siktfältet. Hustrun, som åkte en bit framför far och barn som väl höll på med klubba och boll, blev plötsligt bara en hjälm ovanför vattenytan. Sonen uppfattade händelsen först och ropade: ”Hon ramlade i!” Det hela var ganska ofattbart för vi hade ganska nyligen åkt förbi samma ställe åt andra hållet och då såg vi nga tecken på öppet vatten. Lyckligtvis kunde vi hjälpas åt att få den badande på fast is mycket snabbt igen.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 2.5 Sverige Licens.

Kartan och verkligheten

Med utgångspunkt från en satirisk bild i Joseph Hellers Moment 22 av fenomenet bombmönster skriver statsvetaren Patrik Hall en mycket tänkvärd artikel – När kartan blir viktigare än verkligheten – i Pedagogiska magasinet, 2013-02-19.

De s.k. bombmönstren är ett sätt att driva med vissa höga militärers förtjusning i att kartlägga hur bomber faller i vissa mönster över ett mål snarare än hur väl de träffar sina mål. Hall menar att detta har stora likheter med hur de som har ansvar för offentlig verksamhet – skolan i exemplet här – förlitar sig till olika mätningar och rapporter om verksamheten.

I love comparing maps and their on-the-g by florriebassingbourn, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  

Låt mig ta några exempel som jag själv tänkt på långt innan jag läste Halls artikel. En beskrivning av något innebär alltid en reduktion, en reduktion som i många fall kan vara nödvändig för att man skall kunna se mönster. Emellertid är det också mycket som inte framgår av en sådan beskrivning, framförallt inte om den läses av en som inte är bekant med den verksamhet som beskrivs. Hall talar f.ö. också om beskrivningar på avstånd som gärna får en bedräglig tydlighet eftersom de har ett stort avstånd till den praktik de beskriver.

Den som tycker om att vandra i fjällen kan sitta hemma och läsa fjällkartan och se framför sig alla de naturscenerier som där beskrivs. Man kanske ritar in rutter eller bestämmer sig för att följa rösade leder. När man sedan står där beredd att starta sin vandring, upptäcker man en hel del som inte fanns med på kartan. För det första är det kallt och regnar oavbrutet (naturligtvis inte alltid men det fanns i alla fall inte på kartan). I andra fall är vädret lugnt och solen skiner så som man hade föreställt sig, men nu överfalls man av myriader av myggor. Den väg man hade tänkt vandra, där det var så grönt och fint på kartan, visar sig vara fjällvärldens tätaste videsnår där man sjunker ner till anklarna i våtmark för varje steg. Om man däremot gjort några fjällturer och redan träffat på allt detta, vet man att det är så det är och man blir inte särskilt överraskad. Likaså kan den vane orienteraren som läser en karta över den terräng där hon eller han tänker hitta kontroller kan med stor säkerhet förutsäga terrängens beskaffenhet med hjälp av dagens detaljerade orienteringskartor.

Min poäng här är att för att verkligen kunna dra nytta av en beskrivning av verkligheten måste man också känna till den verklighet som beskrivs; det är först när man känner till den ostrukturerade och oförutsägbara praktiken som man kan dra verklig nytta av beskrivningar av densamma. Jag återkommer till detta.

Det är osannolikt att den som läser rapporter, mätningar och beskrivningar av en verksamhet också känner till hur det är att agera i denna verksamhet. Visserligen kan man kanske hävda att det inte alltid är nödvändigt att den ansvarige måste känna till varje detalj av en verksamhet, kanske är det inte ens önskvärt? Det hade förstås varit ett helt annat problem för höga militärer att skicka upp våg efter våg av skyttesoldater ur skyttegravarna under första världskriget, om de fått uppleva den verklighet som skyttesoldaterna upplevde. Fast det hade nog sparat liv! Men låt mig återvända till mer vardagliga verksamheter, att uppfostra barn t.ex.

Man brukar ofta säga att det första barnet i en familj blir lite av försökskanin därför att föräldrarna inte har några erfarenheter av att vara föräldrar. En del nya föräldrar har dock en tygghet i sina egna upplevelser av att vara barn genom ett gott förhållande till sina egna föräldrar; andra kan ha motsatta upplevelser. När det gäller det senare fallet, känner jag personer i min närhet som då har förlitat sig på en mer intellektuell än känslomässig strategi och ”hemfallit” åt den för tillfället mest populära barnpsykologin och uppfostrat ”by the book” i övertygelse om att det är så det skall vara, kanske i strid med vad man egentligen skulle vilja göra. Jag menar att detta är ytterligare ett exempel på hur kartan (bombmönstren – och här kan det verkligen bli bombmönster om barnet antas må bra av att ha sin frihet att kasta mat omkring sig) blir viktigare än att agera i den rådande situationen.

Under åtskilliga tillfällen har jag också träffat på lärarstuderande som under sin högskoleförlagda tid får en sorts slagsida åt olika teorier om lärande och bara väntar på att få gå ut och ”omsätta teorierna i praktiken”. Nu skall man alls inte tolka detta som att jag raljerar över teorier om lärande, barnpsykologi eller strukturerade beskrivningar av något utan mitt huvudargument är hela tiden att för att ha någon nytta av begreppsliga beskrivningar måste man också ha en kännedom om det som beskrivs, vilket inte alltid är så lätt, men då, menar jag, måste man också vara så insiktsfull att man inser detta. Man kan inte stå och fundera över vilken psykologisk teori som är mest tillämplig om skolbarn håller på att slå varandra sönder och samman!

Hall slutar sin artikel med att styrning av verksamheter genom frikopplade beskrivningar skapar en viss typ av relationer mellan de styrande och de styrda. De styrda blir ansvariga (accountable) inför de styrande och måste visa upp rätt resultat (”Varför är det så många underkända i din klass?”). Styrning genom att ställa de styrda till svars genom olika mätningar kallas i andra sammanhang för New Public Management och det är det som Liedman i sin bok Hets! riktar en förintande kritik emot.

Alldeles mot slutet skriver Hall att det finns en stor risk att behovet av att visa upp ”rätt” måluppfyllelse eller vad som för tillfället skall kontrolleras, riskerar att motverka möjligheten att bedriva en bra utbildning; detta var kanske inte avsikten med kontrollen? Den senaste debatten härvidlag är väl den om dokumentationsraseriet i våra olika skolformer.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 3.0 Unported Licens.

E-böcker

Om man skall tro min fru, är det nog så att jag blir lite besatt av olika saker och att dessa ”saker” då tar väldigt mycket tid periodvis. Jag ser det förstås ur ett annat perspektiv och tycker om att lära mig nya saker. Nu skall jag inte ta er tid med att tala om mig själv utan mitt ärende idag är e-böcker. För ett halvår sedan köpte jag en läsplatta (e-book reader) som jag blev väldigt förtjust i och jag kunde inte komma på något bra skäl till varför man skulle ha en dator utan tangentbord (en surfplatta). Nåja, jag föll förstås för den, ”pekdatorn” (surfplattan), för några månader sedan. Men jag är mycket noga med att det heter surfplatta och inte det andra ordet som påminner om grodans släkting eftersom jag tillhör ”den andra sidan”.

ebook reader in mostra by pandemia, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  pandemia 

I vilket fall är det väldigt behändigt att låna e-böcker från bibilioteken; det är visserligen lite DRM-krångel som gör att man måtse blir klar under en viss tid men i allmänhet går det så fort att läsa på ebokläsaren att det löser sig och man kan låna om ifall detta skulle behövas. Man kan förstås läsa på surfplattan också men ebokläsaren är snäppet bättre om det bara handlar om att läsa eftersom jag upplever att man alltid råkar peta på skärmen på plattan och då händer det något som man kanske inte ville skulle hända just då. Dessutom kan du läsa i starkt ljus (måste ha ljus) eftersom skärmen inte lyser. På stranden i starkt solsken blir den bara bättre! Här finns ytterligare ett inlägg som jag skrev tidigare.

Nästa steg, och nu kommer besattheten, är emellertid att skapa eböcker själv. Varför skall man göra detta? Kanske främst för att det är intressant men också för att eboksformatet är mycket behändigare än t.ex. pdf-formatet då det lätt anpassar sig till olika läsredskap. Mobilen har ju en ganska liten skärm (även om den blir allt större) och en pdf kan bli lite liten eller få konstiga radbrytningar där. Eboksformatet .epub är däremot ett format som skalar om precis som en webbsida. Blir fönstret mindre bryts raderna i kanten precis på samma sätt som när du minskar storleken på webbläsarfönstret. Om man då kan skapa en .epub-fil eller åtminstone en .epub också, då har man gett användaren flera möjligheter att läsa bekvämt.

Jag har testat några sådana här lösningar. Ett umärkt program som faktiskt kan skapa .epub-filer är Calibre http://calibre-ebook.com/ Det är gratis och mycket kraftfullt; jag kan bara en bråkdel av vad programmet förmår. Nu kan man inte slänga in vilka filker som helst i Calibre och hoppas att det skall bli eböcker men det får man läsa på själv.

(Observera att detta är en bild från nätet och inte alls mina böcker!)

Ett annat utmärkt gratisprogram som jag håller på att utforska heter Sigil. Man kan gå till den här sidan och hitta nedladdningar för olika operativsystem http://code.google.com/p/sigil/

För att göra en lång historia lite kortare, behöver man också en ebokläsare i sin dator (kommer med Calibre), i sin platta eller i sin mobil. Ebokläsaren har en sådan från början. Jag har prövat två ebokläsare för mobilen MoonReader (finns gratis eller Pro) och plattan samt Aldiko för plattan (finns gratis och Premium med liten avgift). För biblioteksböcker finns Adobe Digital Editions som handskas med DRM (digital rights management eller digital restrictions management som jag säger). Med Adobe Digital Editions kan man läsa i sin dator och föra över till platta eller ebokläsare.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 2.5 Sverige Licens.

Global farsot i utbildningsvärlden

I en helt fantastisk TED-föreläsning beskriver Pasi Sahlberg vad som gör den finska skolan så framgångsrik genom att kontrastera den mot den ”farsot” som drar över världen inte olikt en pandemi. Här finns också en stark samvariation med mitt tidigare inlägg om att Mäta det omätbara som jag skrev efter att ha läst Hets! av Sven-Eric Liedman.

Den GERM d.v.s. bacill (alt. virus) som drabbat alla makthavare har muterats fram från en Global Educational Reform Movement vars initialer bildar just ordet ”germ”. Jag bäddar naturligtvis in Sahlbergs viktiga och därtill underhållande föreläsning i det här inlägget men jag vill ändå lyfta upp några punkter från hans presentation.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=TdgS–9Zg_0]

Det är framförallt tre verksamma farliga substanser som utsöndras ur den GERM som härjar. De är: competition, accountability och standardization.

Bland skolreformatorerna finns en stark tro på att tävling (competition) driver fram bättre skolor och undervisning. Detta förekommer inte i Finland enligt Sahlberg därför att det har rakt motsatt effekt. Tävling skapar sämre utbildning.

Att ställa lärarna tills svars (accountability) är skolreformatorernas metod för att ha tummen i ögat på de som jobbar med utbildning. Genom att kräva in olika slags mått kan man alltid ställa någon till svars för att inte ha uppfyllt det som skulle uppfyllas. Sahlbergs lakoniska kommentar till detta är att ”accountability” är det som blir kvar när man inte längre känner ansvar (responsibility). I Finland känner lärarna i första hand ansvar för dem de är satta att undervisa. Sålunda är också läraryrket i Finland ett högstatusyrke med hårt söktryck enligt Sahlberg.

Det tredje ”giftet” som kommer ur bacillen är standardisering (standardization). Denna tar sig främst uttryck som ett sort testraseri där alla skall mätas med samma test så att man kan jämföra. För varje lärare med ansvar är det alldeles självklart att det inte går att mäta alla med samma test. Detta förstår inte företrädarna för ”reformrörelsen” utan de vill som jag skrev om utifrån Liedmans bok ha siffror som  är lätta att jämfföra och som ger ett sken av objektivitet.

Mot slutet tar Sahlberg också upp ytterligare tre nyckelord: Talent, Time och Technology. Lyssna för allt i världen på hans presentation!

Creative Commons License

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

När nya kvastar sopar

Ja förstår ente hunt dä har blitt!’”

Detta yttrade min mor gärna när hon upprördes av något. Det kunde vara våld och sex i tv eller något annat som inte stämde med hennes uppfattning av hur det brukade eller borde vara. Jag skulle kunna säga samma om Centerpartiet idag. Från min barndom på landet på 50-talet utgjordes Centerpartiet i huvudsak av ”vanligt” folk som man begrep sig på, även om min familj inte gav partiet sina röster.

Själv minns jag Gunnar Hedlund som var en klurig gubbe. Hög utbildning hade han visst dessutom, ”juris doktor” något som ett barn förstås inte visste vad det innebar. Från debatterna minns jag att han skämtade också; det var något om att man inte skulle sälja skinnet förrän björnen var skjuten. Han samarbetade även under perioder med Erlander som var den tidens hjälte i mitt hem.

Senare har Centern haft en rad rad hedervärda personer som partiledare. Det har varit Karin Söder, Olof Johansson och framförallt Fälldin som stred med Olof Palme i tv.

I stort sett var det folk man respekterade även om de företrädde ”bönnera” som antogs ha det så bra då de var sina egna herrar och kunde ta ledigt när de ville. Naturligtvis förstod inte jag och kanske inte heller mina arbetarföräldrar att bönder nog hade ett hårt liv. De stod visserligen inte under någon högermans domvärjo som arbetarna på landet men istället var de obönhörligen utlämnade till vädrets makter.

Idag är situationen helt förändrad. Centern har blivit det mest nyliberala partiet i riksdagen och attackerar t.o.m. Moderaterna – de som var min barndoms ”Högern” med nästan samma ondskefulla agenda som Den Onde själv som jag uppfattade det då.

Just i dagarna har Centern, i jakt på nya väljare och en förändrad image, presenterat förslag till partiprogram som chockerar både till höger och vänster. Nu försöker man vara mer höger än ”Högern” själv och en statistisk språkundersökning har konstaterat att Centern säger ordet ”företag” betydligt oftare än ”landsbygd”. Partiledaren har därtill uttalat sympatier för en person som av de insatta fått epitetet ”egoismens iskalla prästinna”, nämligen den ryskföfdda och till USA utvandrade Ayn Rand. Jag kände inte till henne men när jag läser vad som är skrivet om henne, kan jag inte låta bli att associera till drottning Jadis i C.S. Lewis’ svit om Häxan och Lejonet.

Jag har emellertid inte själv läst något av Rand (ännu) men jag har med stort intresse tagit del av den omfattande diskussion som epigoner och belackare har och jag inser att hon är en mycket kontroversiell person. Det hon står för har gjort mig mycket betänksam och jag har väldigt svårt att sammanfoga detta med min bild av ett parti som av tradition attraherat landsbygdens folk.

Fri invandring, som Centern talar om, är ofta utmanande, speciellt för folk på landet och här har en liten västsvensk kommuns centeravdelning uttryckt ogillande mot att vi skall, som man uttrycker det, ta emot ”storfamiljer” och ”analfabeter”. För sådana grova yttranden har självfallet avdelningen blivit tagen i örat av Centern centralt med hot om uteslutning ur partiet. Det finns emellertid en dold agenda i detta med att öppna upp för fri invandring på arbetsmarknaden, nämligen att man skall få hit s.k. arbetsvilligt folk som kan undergräva de rättigheter som arbetarna under decennier av motstånd, främst av ”Högern”, kämpat sig till. ”Högern” idag är emellertid mycket slugare och går inte till frontalangrepp mot facken och de fackliga rättigheterna. Uppväxt i en arbetarfamilj med fackföreningsmöten i hemmet har jag lärt mig vad människovärdiga arbetsvillkor innebär, men jag förstår naturligtvis att den som köper arbetskraft vill ha ut mesta möjliga.

Från min barndom minns jag hur jag sa till en skolkamrat, vars far kom från Danmark och gärna ville försörja sin familj i samma yrke som min far arbetade i. På vägen till skolan – man gick på den tiden – yttrade jag fraser som säkert hade varit i säck innan de kom i påse, att hans pappa jobbade minsann natt och dag och gärna på helgerna dessutom. Kamratens far gick snart till min far och meddelade irriterat att han helst ville höra detta från far själv och inte omvägen via barnen. Jag förstod ju alls inte att jag hade yttrat något kontroversiellt.

Idag ser jag i min omgivning hantverkare med ”internationell bakgrund” som det så vackert heter, som arbetar till sent på kvällen såväl under vardag som lördag och söndag; de är säkert både hederliga och skickliga i det de gör och det finns förstås pengar att tjäna. Men de villkor som anställda har kämpat sig till i motvind under decennier håller på att eroderas och den som har hem och familj måste sannolikt vara beredd att prioritera bort dessa såvida inte pengarna lockar mer än umgänget med familjen förstås.

Nej ”ja förstår ente hunt de har blitt”!  Fast egentligen förstår jag att allt går ut på att förändra arbetets villkor. Man talar ofta om frihet idag men vems frihet? Är det kapitalets eller arbetarens?

”Vestigia terrent”, som den historiekunnige kunnat säga. Själv åberopar jag dock inte alls någon sådan lärdom utan bara mina egna erfarenheter av långsamt och gradvis förbättrade villkor för de som inte har annat att erbjuda än sin arbetskraft.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported Licens.

Traditioner i fara!

En person beskriver hur han (ja det är en man) stiger upp klockan 5 en vintermorgon för att han och barnet skall hinna till skolans luciafirande. Detta fakiruppdrag utför han gärna då han vet att luciatraditionen är viktig för svenska skolbarn och för deras föräldrar.

Lucia paÌŠ Danderyds gymnasium 2013 by ENPark, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  ENPark 

Händelsen får bli utgångspunkt för en liten betraktelse om de förment svenska traditioner – speciellt de som avsätter spår i skolans aktiviteter – väcker så många känslor. Ingen har väl kunnat undgå att märka den debatt som ”rasar” om huruvida man skall få ha skolavslutning i kyrkan eller inte. Låt oss återkomma till detta lite senare.

Den yrvakne mannen på väg till luciafirandet fortsätter emellertid sitt funderande kring traditionerna och tankarna går till debatten om att alla nytillkomna svenskar håller på att ”rasera der gamla svenska traditionerna”. Han funderar på vad som ursprungligen är svenskt. Lucia? Han tänker att det nog under årens lopp har kommit in en massa traditioner från andra länder som vi på något sätt vant oss vid att betrakta som svenska. Kanske har det funnits motstånd mot dessa en gång. Kanske hotade Lucia svenskheten?

En intressant jämförelse (som han inte gör) är mattraditionerna. Här har vi under årens lopp införlivat nya maträtter i det förment äktsvenska. Själv läste jag helt nyligen att thai-mat var den mest populära lunchmaten i en stor undersökning. Undrar om thaimaten hotar de svenska mattraditionerna eller om vi kan se det som ytterligare ett alternativ vid vår lunch? Ökad valfrihet är ju ett honnörsord i många andra sammanhang i den politiska retoriken.

En rimlig slutledning är att det nog inte är alla nya traditioner som anses hota ”det svenska” utan bara vissa ganska godtyckligt utvalda. Ett slående exempel på detta är några nya traditioner/högtider som kommit till under de senaste tjugo åren, Ramadan och Halloween. Vi märker direkt i vår omgivning att Halloween firas med visst buller och bång medan Ramadan knappast gör något större avtryck i det svenska samhället. Den luciafirande mannen frågar sig retoriskt om detta kan bero på att det under de senaste tjugo åren har vällt in amerikaner som med sina traditioner håller på att rasera de svenska traditionerna.

Naturligtvis är det helt andra mekanismer som är i spel här. Halloween stöds av starka kommersiella krafter medan Ramadan alltjämt är en religiös högtid sannolikt helt ointressant för den s.k. marknadens påpiskare och tillbedjare. Därtill kan man säkert tänka sig att en och annan (kanske många) känner sig mer hemma med amerikanska kommersiella jippon än med en muslimsk högtid trots att denna sannolikt är mindre i konflikt med traditionen att tänka på och stillsamt hedra avlidna närstående under Alla Helgons Dag, än att festa och springa runt i häx-och benrangelsdräkter. Mekanismerna är förstås här som alltid att man väljer eller fås att uppröras av vissa saker men inte av andra.

Låt oss så återvända till detta med skolavslutningar i kyrkan. Under många år arbetade jag som lärare och regelbundet avslutades terminerna i kyrkan. Vi tänkte väl inte så mycket på att detta kunde vara skadligt. Jag tror inte heller att skoleleverna, som i allmänhet var mycket ovana kyrkobesökare, drabbades av några religiösa grubblerier som en följd av detta. Snarare var det så att det kände behov av att uttala sig om hur ”trôkigt” det var att de måste sitta där. Samtidigt tror jag att de också insåg att ”det är så det är” d.v.s. något som de vuxna har hittat på likt mycket annat som de måste stå ut med. Inte heller tror jag de kände sig särskilt träffade av att avslutningsvis bli välsignade av kyrkans tjänare, om de alls lyssnade, när det bara vara minuter kvar till det hägrande lovet.

Idag har man gjort det till en het debattfråga huruvida man skall få lov att avsluta terminerna i kyrkan eller ej. Skolverket har gett ut några halvdana rekommendationer om att man får sjunga vissa psalmer medan annat inte är accepterat. Hur skall man ställa sig till detta?

Man kan naturligtvis välja att uppröras av att det ”nu har det kommit så mycket utlänningar hit att vi inte ens får ha vår fina gamla tradition att avsluta skolterminerna i kyrkan längre” och därmed göra det till en fråga om den hotade svenskheten. Jag kan dock inte erinra mig att jag har hört att ”de andra” tycker att detta skulle vara något problem.

Den enklaste lösningen vore väl, ifall det nu är ett problem,  att de som anser sig ta skada av en viss aktivitet helt enkelt avstår från deltagande, valfrihet igen!. Jag minns från min lärartid att några elever som tillhörde Jehovas Vittnen gärna fick vara med och baka pepparkakor i skolan vid jul bara de inte gjorde tomtar, änglar och stjärnor och i övrigt sådant som förknippades med den högtid de förväntades ta avstånd från. Jag minns också att detta löste deras dilemma eftersom inget barn vill vara utanför gemenskapen. Dessutom var det ju så gott att äta pepparkakor, i alla fall om de hade en acceptabel formgivning.

Christmas in Sweden: Christmas yum! by Nenyaki, on Flickr
Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Nenyaki 

Kanske tyckte inte heller pappan som fick stiga upp klockan 5 på morgonen, för att barnet skulle kunna delta i luciatraditionen, att detta var så farligt trots att han hade ett omisskännligt arabisktklingande namn.

Tillväxtkejsaren är naken!

Ibland råkar man få syn på artiklar eller notiser som precis anknyter till något man har gått och tänkt på men som man inte kommit sig för att formulera så att det blir så tydligt. Den här gången fick jag syn på rubriken ”Utan tillväxt stannar ojämlikheten!” Detta är förstås ett påstående som utmanar det vi har lärt oss, nämligen att tillväxt är nödvändig och något som är bra för både välfärd och jämlikhet. Kanske har vi också omedvetet kommit att acceptera detta som en sanning som inte behöver ifrågasättas. Att minskad tillväxt även skulle minska ojämlikheten blir då ett avvikande budskap som man blir lite nyfiken på.
H.C. Andersen bænken by Liz@rt, on Flickr

Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License by Liz@rt

Den outtalade tanken bakom tillväxt är att alla får det gradvis bättre, sakta sipprar välståndet ner även till de sämst bemedlade trots att välståndsökningen är ojämnt fördelad. Att några blir oändligt rika medan andra endast marginellt ökar sitt välstånd är liksom något man bara får acceptera, enligt tankemodellen, eftersom alla får det bättre. Det ingår t.o.m. i tankemodellen att det just är ojämlikheten som skapar drivkraft och framåtanda. Individuella skillnader och möjlighet att slå sig fram i konkurrens omhuldas såväl av den svenska alliansregeringen som i den amerikanska drömmen.

Egentligen är det kanske ingen som förnekar att tillväxt skapar ett utrymme för välstånd i form av utbildning, vård och omsorg. ”Tillväxtkejsarens” dräkt börjar emellertid att bli allt mera sliten när han tror att det går att skapa evig tillväxt. Idag är jordens resurser redan överutnyttjade och det betyder förstås att om några alltjämt skall få mer i tillväxtracet, så måste några få mindre och därmed faller hela resonemanget om nedsipprande välstånd. Inte ens de enorma skillnader i välstånd och rikedom som uppkommit det amerikanska samhället verkar kunna hämma visionen om att alla som kämpar kan uppnå framgång och rikedom för egen del.

Möjligen finns det något positivt i detta genom att det bidrar till förmågan att härda ut i ett orättfärdigt system. En bedömning utifrån måste emellertid komma fram till att det egentligen är omöjligt på en samhällelig nivå och att den enes framgång därför måste baseras på den andres tillbakagång.

Det paradoxala är att idag är också uttrycket hållbar utveckling en sorts inneuttryck men en hållbar utveckling bygger ganska entydigt på ett antal lättbegripliga ”sanningar”:

1. Förnybara resurser kan förstås bara kan utnyttjas i den takt de förnyas.

2 Ändliga resurser skulle kunna användas ”oändligt” länge men då måste vi hela tiden minska användningen. Detta är kanske en variant av ”Akilles och sköldpaddan” där man med en viss (men förstås felaktig) logik kan bevisa att Akilles aldrig kan springa förbi sköldpaddan.

3. En annan sanning som de flesta brukar acceptera är att man inte skall såga av den gren man sitter på. Idag försöker vi lösa de problem vi skapar genom att tro att en annan teknologi kan ställa till rätta det den tidigare skapade. Detta är förstås lika galet som att försöka lösa en kontokortsskuld genom att låna upp nya pengar för att betala den tidigare skulden. Det slutar sällan väl. Enda lösningen är förstsås att sluta såga i den gren man sitter på.

Personligen funderar jag ofta på om jag egentligen skulle få det sämre om vi inte hade ständig tillväxt. Vi har det ju redan rättså bra och jag är inte helt övertygad om att det sipprar ner välstånd till de som ännu inte har det så bra om jag får det lite bättre så att jag kan köpa ännu fler prylar som jag förstås gärna vill ha men som jag strängt taget inte behöver. Det kommer också titt som tätt oroande rapporter om den skenande tillväxten; det rapporteras att vi i vår del av världen slänger bortåt en fjärdedel av den mat vi köper hem medan människor svälter i andra delar av världen. Kanske vi kunde vi köpa hem lite mindre mat och klara oss med de prylar vi redan har, åtminstone lite längre tid än nu? Någon föreslog att vi kanske borde satsa på en planerad nerväxt istället för ständig tillväxt. Kanske ingen helt galen idé, trots allt.

Om det var någon som tyckte att det var långsökt med tillväxtkejsaren som var naken erinrar jag om den kända sagan av H. C. Andersen där sensmoralen är att alla hycklar och håller med därför att ingen vågar säga sanningen. Den som tillslut, oskuldsfullt och utan baktankar, utropar att kejsaren är naken är ett ännu oförvillat barn som ännu inte har lärt sig att uttrycka sig på ett sätt som är politiskt korrekt. Det finns naturligtvis sådana människor även i vårt samhälle men de avfärdas ganska lätt som extremister, okunniga eller allmänt förvirrade av de som faktiskt för tillfället gynnas av att allt förblir som förut.

Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Är e-bokläsaren på utdöende?

På Twitter (var annars?) fastnar jag för ett inlägg med titeln Long live e-book reading but are e-book readers dead? där en person vid namn Ben Showers gör en jämförelse mellan ebokläsaren och armbandsuret.

Det finns en pågående berättelse om att allt fler slutar att använda armbandsur eftersom man ju ändå kan kolla tiden i sin smartphone. På ett generellt plan handlar detta om att det är lite opraktiskt att bära omkring på ett redskap som enbart kan visa tid (och oftast datum) när man kan ersätta detta med något som har så många fler funktioner. Det är alltså ur ett sådant perspektiv som man ställer frågan om huruvida läsplattan (alltså inte surfplattan) kommer att bli en kortlivad företeelse historiskt.

En läsplatta och en surfplatta kan kanske ses i analogi med armbandsur respektive smarttelefon där det ena verktyget har en begränsad funktion medan det andra har massor. På läsplattan kan man läsa text; på surfplattan kan man i princip göra det man kan göra på en dator, enkelt uttryckt, men den är lättare och kan stoppas i fickan, oftast.

Nu har jag själv faktiskt lite erfarenheter av båda verktygen och jag tänkte berätta lite om dessa. För ett halvår sedan köpte jag en läsplatta, en ”ebook reader” med s.k. elektroniskt bläck. Skärmen är alltså inte bakgrundsbelyst, vilket innebär att jag måste ha ljus för att läsa precis som när jag läser på papper. Bakgrunden har en svagt gråaktig nyans och i det fall man skulle befinna sig i starkt solsken bländas man inte utav det vita papperet utan läsbarheten blir bara ännu bättre. Vi vet ju alla hur det blir när skärmen på mobilen eller vår laptop kommer ut i solen; det blir praktiskt taget omöjligt att se detaljer för att inte tala om att fotografera.

Nexus 10 by MailCone, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  MailCone 

Sen någon månad tillbaka har jag också erfarenhet av en av de nyare surfplattorna i fickformat (Android förstås i mitt fall). Den erbjuder en förförisk upplevelse med sin knivskarpa skärm och snabba reaktioner. Att läsa en e-bok på den inomhus är hur elegant som helst. Eftersom det är vinter, har jag avstått från att sitta i trädgården eller ligga på stranden och läsa i starkt solsken.

Jag har dock redan lagt märke till en del avgörande skillnader när det gäller läsning och då talar jag inte om surfplattans oändliga möjligheter att komma åt innehåll, spela musik, visa bilder och video, kommunicera på Skype etc. Det är inte den jämförelsen jag vill göra här.

På surfplattan kan jag enkelt förstora och förminska text genom att ”nypa” men texten ligger som en flytande kaka och om jag förstorar för mycket försvinner ju en del. Epubformatet kompenserar förstås för detta men det finns ju många andra format. På läsplattan ligger texten stilla men det är lite knepigare att ändra storlek eftersom den aktuella plattan inte har pekskärm utan tangenter.

Lite störd blir jag också av att man hela tiden måste akta sig för att råka peka på skärmen oavsiktligt på surfplattan för då händer nästan alltid något som avbryter eller stör läsningen. Läsplattan är som ett papper; texten ligger där den ligger.

Om man läser skönlitterära böcker vill man nog bara läsa utan att hålla på att anteckna, men om man läser facklitteratur eller artiklar, som jag ofta gör, vill man gärna göra noteringar. Att inte kunna göra noteringar i texten var egentligen den största besvikelsen men den läsplatta jag skaffade. På surfplattan finns massor av olika möjligheter beroende på vilket läsarprogram man valt att installera.

Båda plattorna har wi-fi. Läsplattan kan man koppla upp till en bokhandel och köpa direkt (gäller förstås också sufrplattan där man kan koppla upp som med en dator). Däremot har jag inte lyckats lägga in adress till bibliotek (om detta går) utan här får man gå via datorn och hämta hem böckerna via det vanliga ”rättighetskrånglet” (DRM) i Adobe Digital Editions (ADE) och sen föra över med USB. Inte särskilt svårt men med surfplattan skriver jag direkt in bibliotekets adress och laddar ner e-boken direkt förutsatt att jag har har löst ”rättighetskrånglet” genom autenticering i ADE. Sen är det bara att läsa.

Allt det jag nu har sagt verkar väl tala starkt till surfplattans fördel men jag har märkt att jag faktiskt hellre läser boken i e-bokläsaren. Varför nu detta när sufplattan är så förförisk så att man knappt vill släppa den?

För det första är e-bokläsaren lätt som en fjäder; det är alltså inget problem att vare sig ligga på rygg eller att sitta med den i knät. Det är som att hålla ett litet lätt anteckningshäfte i handen (den har ett ”cover”).  För det andra är texten behagligare att titta på under längre tid. Jag upplever dessutom att det går fortare att läsa på e-bokläsaren i en vanlig bok. Båda plattorna kommer ihåg var jag slutade utan att jag behöver sätta bokmärke.

Men det som jag tror är mest avgörande till läsplattans fördel när det gäller läsning är att jag släpper tanken på batteritiden. Läsplattan fungerar i flera veckor utan laddning och då står den ändå hela tiden i vänteläge och tar mig till den rätta sidan på ett par sekunder när trycker på knappen. Surfplattan däremot lyser så vackert och bakgrunden är så vit och fin mot texten men detta gör att jag hela tiden tänker på att den drar ström; den är igång på något sätt även om inget hörs och även om man skryter med uppåt 10 timmars gångtid på de nya surfplattorna så är ju detta en ”piss i Missisippi” jämfört med den primitiva e-bokläsarens batteritid på  flera veckor.

Slutsats: Läsning av böcker? E-bokläsare, ja tack! Allmänt surfande, kontakter, webbsideläsning? Surfplatta, självklart!

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Fri marknad ökar ojämlikheten

Idag läste jag ett inlägg med den titel jag valt till rubrik för detta inlägg. Det en en artikel om den bok, The price of inequality. How today’s divided society endangers our future, som skrivits av den amerikanske ekonomen Joseph E Stiglitz. Den handlar bla om hur informationsasymmetri påverkar marknaden. Stiglitz beskriver bla hur amerikanska banker lånade ut pengar till bostäder som de egentligen visste att köparna aldrig skulle kunna betala tillbaka. Låneinstituten fick däremot enorma summor i stöd, långt medan vad USA lägger ned för att stödja människor i behov av sociala insatser.

Den bild som de neoklassiska ekonomerna vill att vid skall omfatta är att marknadens köpare och säljare alltid vet bäst. Enligt den bilden misslyckas den fria marknaden bara i undantagsfall. Enligt Stiglitz är det precis tvärtom: det är bara i sällsynta fall som den fungerar!

För Stiglitz är det inte en fråga ifall marknaden skall regleras eller ej; frågan är hur den skall regleras, till vems fördel. Idag utformas marknaden så att den ökar ojämlikheten. Detta är inte bara orättvist utan medför också att ekonomin inte utvecklas optimalt.

Det finns även andra som har visat att ojämlikhet är slöseri med mänskliga resurser. En avsevärd del av ojämlikheten uppkommer också genom att välinformerade rika i människor och företag använder sitt in informationsövertag och därmed makt till att faktiskt sätta konkurrensen ur spel!

Det konstateras helt frankt att deras inkomster vida överskrider deras samhällsnytta. Nu har jag inte läst grundtexten själv men det skulle vara mycket. Intressant att veta vad marknadsivrarna i kanslihuset tänker om detta. Vet marknaden alltid bäst, Borg? Eller skulle vid rent av få ett bättre samhälle om inte allt måste köpas och säljas till lägsta pris (med största möjliga vinst)?

Skapade jobb och andra galenskaper

Jag hade varit på semester en vecka och under tiden hade det samlats en hög olästa tidningar som jag åtminstone gärna ville bläddra igenom. Det är inte så dumt att ha ambitionen att snabbt gå igenom för då är risken mindre att man fastnar på detaljer som stoppar upp läsningen.

Det första jag fastnar för är en notis om skalade bananer som lär finnas i någon butik. Jag blir tvungen att gå in på lite detaljer i alla fall märker jag. Jo, det finns faktiskt skalade bananer till försäljning! En banan skalar man väl på några sekunder utan större ansträngning!

Det intressanta är emellertid det resonemang som följer. Att det finns skalade banananer måste ju innebära att någon utför detta arbete. Kanske är detta ett exempel på ett s.k. skapat arbete. Idag hör vi ju dagligen att politikerna lovar att skapa arbeten samtidigt som näringslivet i rasande takt skaffar sig arbetskraft där den är billigast d.v.s. utanför landet, i s.k. låglöneländer. Skall man skapa arbeten, känn på ordet, skapade arbeten är alltså sådant arbete som inte naturligt finns behov av. Kanske banskalning som väl måste vara ett låglönejobb?

En annan galenskap som jag läser om kommer från USA där striden mellan de som är för rätten till abort och de som är av motsatt uppfattning är särskilt hård. Här är det en präst som tagit ställning för rätten till abort. Dessvärre råkar prästmannen ut för en bilolycka på hemväg från sin kyrka, vilket föranleder abortmotståndare att jubla och förtjust utropa: Gud är på vår sida; han fick sitt straff! Osmakligt så att det förslår!

Jag läser också att den globala uppvärmningen har inordnats i den kapitalistiska logiken och att handeln med s.k. utsläppsrätter är idag big business (men detta visste jag förståst redan innan).  Den globala uppvärmningen har blivit en handelsvara. Någon säger att det nog är lättare att tänka sig naturens kollaps än kapitalismens.

Slutligen läser jag om något mycket konkret. Jag får veta att det inom EU har utvecklats en praxis som innebär att ekonomiska friheter är överordnade fackliga rättigheter men att det inom EU nog finns ett motstånd mot detta. I den svenska riksdagen lär det finnas en majoritet för ett s.k. socialt fördrag d.v.s. att inte åsidosätta de fackliga rättigheterna. Moderateratregeringen och deras stödpartier vägrar dock att ta ställning för de fackliga rättigheterna. Det var kanske ingen överraskning!

Undrar var det skall sluta?

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑