Sida 37 av 41

Pedagogisk frizon

Jag läser i en morgontidning apropå utredningen om vad skolans kommunalisering fått för konsekvenser att någon kastat fram förslaget att skolan borde få en ställning liknande Riksbankens. Det skulle innebära att den hade en självständig ställning som gjorde den mera motståndskraftig (immun?) mot klåfingriga politikers ingripanden. Huruvida detta är ett allvarligt förslag eller ens möjligt kan jag inte avgöra.

Klart är emellertid att skolan har varit, och alltjämt är, ett fält för kraftigt divergerande åsikter om uppgift, innehåll och organisation. Den moderata morgontidning jag läste återger med viss vällust ett uttalande av Svenska akademins ständige sekreterare Peter Englund där han lär ha sagt att skolan har varit som ett skjutfält där olika aktörer har kunnat provskjuta sina flummiga projekt med skolbarnen som måltavla. Det är onekligen en talande bild men den grumlas, från mitt perspektiv, av uttrycket flummiga vilket regelbundet används av dem som tror sig veta hur det borde vara och som är motståndare till att skolan skall vara ett verktyg för ett jämlikt samhälle.

Nu talar skribenten visserligen också om högerregeringens (ja, han/hon använder förstås inte just denna beteckning för regeringen) nyliberala experiment där skolan görs till en handelsvara som man kan tjäna pengar på. Inte heller detta anses så lyckat.

Något återförstatligande av skolan, som folkpartiet föreslår, verkar dock inte finnas på agendan. För mig personligen känns dock detta som ett tilltalande alternativ och nog har jag en hel del erfarenhet efter mer än 40 år i branschen. Kanske har ”tiden sprungit ifrån mig” men jag tänker med en viss nostalgi på hur det var långt tillbaka på 70-talet i skolan då det fanns regler för hur stora klasserna skulle vara och hur resurserna skulle fördelas. Lärarnas uppgift var också klar; det handlade om att undervisa skolans elever. Även om jag personligen inte befinner mig i skolans miljö numera förefaller det som att lärares uppgifter inte är lika entydiga längre. Men detta kan vi kanske återkomma till vid något annat tillfälle.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Begripliga symboler för obegripliga skeenden

Det finns inget givet sätt att koppla en viss process i datorn till ett visst vardagsföremål. Om detta skriver Håkan Lindgren i en intressant artikel i GP den 18 augusti.

Lindgren konstaterar att den nya elektroniska tekniken använder sig av gamla analoga symboler såsom telefonlur, kugghjul, skiftnyckel, brev etc. När vi skall spara något på vår dator, trycker vi på en diskettsymbol trots att knappast någon dator idag kan läsa disketter. Makron i ordbehandlingsprogrammet symboliseras av en bokrulle (!), en teknologi som användes för tusentals år sedan. Varför är det så här?

Han konstaterar att människorkroppen är anpassad för att förstå och interagera med tredimensionella föremål. Mekanik är således begripligt både för handen och ögat. Vi behöver därför en bild av en knapp som förändrar sig på något sätt när vi trycker på den. Vi vet själva vad oroliga vi blir när vi inte ser att det händer något i datorn. Datorns ”betänketid” har ofta symboliserats med en klocka eller ett timglas.

Sen gör Lindgren en intressant historisk tillbakablick och konstaterar att en man vid namn Karl Kraus redan 1917 insåg att tekniken ”inte klarar av att bilda några nya talesätt, utan håller mänsklighetens mentalitet kvar i ett tillstånd där vi inte längre klarar oss utan det gamla.” Denne Kraus var också en intressant mediekritiker som kunde hävda att medias skildring av en händelse har blivit viktigare än själva händelsen, skildringen är den verkliga händelsen.

De gamla symbolerna på våra datorer blir ett sätt (enligt Kraus) att bevara en äldre epoks ornament. Kanske är bokrullarna som symbol för makron i ordbehandlingsprogrammet ett exempel på detta. Men det finns vissa risker med de gamla ornamenten också…

Så länge de uttryck och symboler vi använder tvingar huvudet att föreställa sig vad händerna skall göra kan vi känna ett visst motstånd mot den värsta sortens illdåd. Lindgren hävdar dock att frikopplingen mellan fras och handling blir farlig när man använder föråldrade fraser så som den nationalistiska retoriken under första världskriget där man talade om ”att gripa till svärdet” (alltså något ganska handgripligt) när det i själva verket handlade det om att bekämpa fienden med stridsgas.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Allt har sitt pris

Organ, identiteter bebisar; allt är till salu för den som har råd att betala. Det allmännas företrädare har aningslöst accepterat att sjukhus, skolor, äldromsorg och annan samhällelig verksamhet kan gå med underskott. Dessa intressanta funderingar skriver Lars Åberg i en krönika i GP den 3 augusti i år.

This damn market economy!.. by iwfx, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  iwfx 

Individualismen har blivit så stark att den som inte försöker sälja in sig själv måste vara behäftad med någon sorts fel; vi måste alla ha ett slags varumärke. Den amerikanske filosofen Michael Sandel skriver i sin bok ”What money can’t buy” (enligt Åberg) att marknaden numera uppfattas som neutral och värderingsfri vilket gör att utrymmet för olika värderingar som skulle kunna brytas mot varandra krymper allt mer. Vi har fått ett moraliskt tomrum där ekonomismen framställs som vetenskap snarare än som uttryck för en viss politisk och moralisk åskådning. Inte ens den finanskris som får så stort utrymme i medierna verkar kunna rubba förtroendet för marknadens lösningar.

Sandel menar att konsekvensen blir att allt kan tömmas på inre mening och att även sådant som kärlek, vänskap och förtroenden kan köpas för pengar bara priset är det rätta. Men marknaden erbjuder inte enbart det vi tror oss behöva utan även sådant vi vill slippa. Den som har råd kan även köpa sig fri från samhällelig gemenskap. Vi blir allt ensammare, slutar Åberg.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Titta på Rolling-one direction på YouTube

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=KdTbaI-9nr4]

”Detta måste jag skriva upp!”

Jag tror att citatet i rubriken yttrades av den galne Kalle Sändare i någon av hans otaliga telefonbus.  I uttrycket ”att skriva upp” något finns emellertid en oro för att man skall glömma bort något som man betraktar som viktigt eller på annat sätt betydelsefullt.

Money by .coomb., on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  .coomb. 

Det jag vill skriva upp är några rader av Ragnar Strömberg från dagens GP. Strömberg skriver apropå Göteborgs universitets besparingar genom att lägga ner undervisning i italienska: ”… i en värld där allt har ett pris, har ingenting ett värde och det som går förlorat går förlorat för alltid.

Det tycks mig som om väldigt mycket har ett pris idag och dessvärre allt mindre som har ett värde.

Accepteras för den man är

Jag förstår inte syftet med en pridefestival. Vad är det man vill uppnå genom att exponera sin sexuella läggning på mer eller mindre utmanande sätt?

För mig är det inget som helst problem om man är h, b, t, q eller för den delen vilken bokstavskombination som helst. Jag har alltid ansett att det yttersta målet för alla människor är att accepteras för den man är, att accepteras som en medmänniska oavsett sina sexuella preferenser (eller vad man än kan etiketteras som).

De senaste dagarna har jag läst ett par krönikor där man funderat i ungefär samma riktning och där man ställer sig frågan vad man vinner på att betrakta sig som en exotisk grupp som skiljer ut sig.

Jag trodde i min naivitet att acceptans och likaberättigande var det yttersta målet. För mig förefallet det obegripligt att man skulle kunna uppnå detta genom att markera att man är speciell. Undrar om inte detta motverkar sitt syfte? Ifall syftet är att bli behandlad med respekt för den man är, förstås.
Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Hel och ren

En krönika av Henning Mankell i GP (30 juni) om trasmodet, svindyra jeans med designade revor och hål, får mig att associera till hur det var när jag barn och hölls i representativt skick av föräldrarna. Även om de inte hade så stora resurser måste pojken hållas hel och ren. ”Hel och ren” var en sorts mantra som alltid gällde när man befann sig bland andra.

Mankell noterar utifrån sina afrikanska erfarenheter att hel och ren även gäller bland de många som har det svårt, även de fattigaste försöker hålla på sin värdighet genom att så långt det går lappa ihop sina kläder och hålla dessa rena så gott det går. När Mankell ser trasmodet bland afrikanska stadsbor är det för att dessa framförallt identifierar sig med urbana västerlänningar och inte med folk i gemen på den afrikanska kontinent som Mankell har erfarenhet av.

Det medvetet sönderklippta modet, menar Mankell, blir en sorts förakt för de människor som faktiskt inte kan hålla sina kläder hela. Jag tror nog att Mankell vet vad han talar om med sina erfarenheter från Afrika.

Själv har jag flera par jeans som jag faktiskt har slitit hål på, både på lårens framsida, på knäna och i baken. Om jag mot förmodan skulle komma på att visa mig i dessa trasiga jeans utanför hemmet, är jag övertygad om att att det ögonblickligen skulle märkas att det inte var designade revor och att jag därför var en vanlig trashank och alls inte någon som tillhör innefolket med svindyra designade revor.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Köpt rykte

Jag är väl gammaldags men jag tycker att det är helknäppt att köpa sig ett gott rykte, det som går under beteckningen ”like” på nätet. Häromdagen läste jag om ett företag som sålde ”likes” till firmor som ville framstå i god dager på nätet.

Like by afagen, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  afagen 

Även om jag förstår drivkrafterna och värdet för den som skall sälja varor eller tjänster, känns detta ”like” väldigt främmande när det gäller inlägg på nätet. Det är klart att man kan ge någon uppskattande kommentar till det man tycker är bra men att jaga så många ”likes” eller gilla som möjligt känns främmande. Jag har tom sett företag som lottar ut eftertraktade varor bland de som gillar dem på nätet, lika osmakligt som att kasta ut godis till barn som de skall kämpa om.

Överhuvud taget är detta ”gillande” en sorts flockbeteende där man ängsligt sneglar på vad andra tycker. Jag kan förstå värdet av andras omdöme när jag skall köpa varor eller tjänster men jag tycker knappast att en stor mängd ”like” är en bra värdemätare, i synnerhet inte om man har köpt dem ”en masse” från någon smart försäljare.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

10 New Ways Twitter Is Changing The College Lecture | Edudemic

http://edudemic.com/2012/07/twitter-college-lecture/

Dårarnas marknad

Kanske är det så att den så  kallade ”marknaden” har den egenheten att den lockar fram de värsta egenskaperna hos människor och verksamheter. Låt mig ge tre exempel som jag nyligen stött på.

En av mina flitigaste twitterspanare hänvisade häromdagen till ett australiskt läkemedelsföretag som stämt en medicinsk expert för förtal eftersom experten hade ifrågasatt på påståendet att pillren kunde reducera skadeverkningarna av skräpmat. Genom att ta vissa doseringar av pillren kunde man utan problem äta hamburgare eller annat som angavs. Det är lätt att se att man här ”slår två flugor i en smäll”; folk kan äta  sin älskade skräpmat och företaget kan sälja sina piller.

untitled by procsilas, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  procsilas 

Ett annat, näst intill otroligt, exempel handlar om en amerikansk lag som förbjuder hemmaodling och försäljning av egenodlad mat. Den som transporterar det som inte uppfyller lagens krav betraktas som smugglare. Antagligen gynnar detta de stora företagen och deras genmanipulerade produkter. Lite bakvänt vekar väl detta vara i ett land där myten om att var och en skall vara ”sin egen lyckas smed” alltjämt hålls levande.

I det tredje exemplet återvänder vi så till farmakologins  värld. I Sverige har Marknaden numera även erövrat apoteksbranschen. Under stridsropen ”ökad tillgänglighet” och ”endast länder som Nordkorea har monopol” har pillerförsäljning blivit ett geschäft som alla andra. Det är säkert bra om människor kan få sin receptförskrivna medicin vid flera platser och på andra tider än vad som tidigare var möjligt men marknaden kan naturligtvis inte leva på att lämna ut receptförskriven medicin till de som behöver den. Här måste till mer försäljning! Här måste behov av olika preparat skapas. I brevlådan har det börjat dyka upp färggranna broschyrer med säsongens medikamenter såsom medel mot solbränna, myggor och annat. Naturligtvis måste det tidigare Apoteket lägga resurser på att hänga med.

Vid årets Vansbrosimningar kunde man se hur Apoteket gett sig in i marknadssvängen. Med en jättelik trailer, värdig ett mindre rockband, var Apoteket ”on tour” i landet för att ”informera” och bjuda ut sina varor. Jag gick aldrig in i trailern men utifrån kunde man skymta en hel butik med välfyllda hyllor. ”Den som sig i leken ger (eller med lagstiftning tvingas) får leken tåla.”

Kanske hade det varit möjligt att köpa några piller i apotekstrailern mot  den skräpmat jag intog vid målområdet.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑