Sida 37 av 43

Fri marknad ökar ojämlikheten

Idag läste jag ett inlägg med den titel jag valt till rubrik för detta inlägg. Det en en artikel om den bok, The price of inequality. How today’s divided society endangers our future, som skrivits av den amerikanske ekonomen Joseph E Stiglitz. Den handlar bla om hur informationsasymmetri påverkar marknaden. Stiglitz beskriver bla hur amerikanska banker lånade ut pengar till bostäder som de egentligen visste att köparna aldrig skulle kunna betala tillbaka. Låneinstituten fick däremot enorma summor i stöd, långt medan vad USA lägger ned för att stödja människor i behov av sociala insatser.

Den bild som de neoklassiska ekonomerna vill att vid skall omfatta är att marknadens köpare och säljare alltid vet bäst. Enligt den bilden misslyckas den fria marknaden bara i undantagsfall. Enligt Stiglitz är det precis tvärtom: det är bara i sällsynta fall som den fungerar!

För Stiglitz är det inte en fråga ifall marknaden skall regleras eller ej; frågan är hur den skall regleras, till vems fördel. Idag utformas marknaden så att den ökar ojämlikheten. Detta är inte bara orättvist utan medför också att ekonomin inte utvecklas optimalt.

Det finns även andra som har visat att ojämlikhet är slöseri med mänskliga resurser. En avsevärd del av ojämlikheten uppkommer också genom att välinformerade rika i människor och företag använder sitt in informationsövertag och därmed makt till att faktiskt sätta konkurrensen ur spel!

Det konstateras helt frankt att deras inkomster vida överskrider deras samhällsnytta. Nu har jag inte läst grundtexten själv men det skulle vara mycket. Intressant att veta vad marknadsivrarna i kanslihuset tänker om detta. Vet marknaden alltid bäst, Borg? Eller skulle vid rent av få ett bättre samhälle om inte allt måste köpas och säljas till lägsta pris (med största möjliga vinst)?

Skapade jobb och andra galenskaper

Jag hade varit på semester en vecka och under tiden hade det samlats en hög olästa tidningar som jag åtminstone gärna ville bläddra igenom. Det är inte så dumt att ha ambitionen att snabbt gå igenom för då är risken mindre att man fastnar på detaljer som stoppar upp läsningen.

Det första jag fastnar för är en notis om skalade bananer som lär finnas i någon butik. Jag blir tvungen att gå in på lite detaljer i alla fall märker jag. Jo, det finns faktiskt skalade bananer till försäljning! En banan skalar man väl på några sekunder utan större ansträngning!

Det intressanta är emellertid det resonemang som följer. Att det finns skalade banananer måste ju innebära att någon utför detta arbete. Kanske är detta ett exempel på ett s.k. skapat arbete. Idag hör vi ju dagligen att politikerna lovar att skapa arbeten samtidigt som näringslivet i rasande takt skaffar sig arbetskraft där den är billigast d.v.s. utanför landet, i s.k. låglöneländer. Skall man skapa arbeten, känn på ordet, skapade arbeten är alltså sådant arbete som inte naturligt finns behov av. Kanske banskalning som väl måste vara ett låglönejobb?

En annan galenskap som jag läser om kommer från USA där striden mellan de som är för rätten till abort och de som är av motsatt uppfattning är särskilt hård. Här är det en präst som tagit ställning för rätten till abort. Dessvärre råkar prästmannen ut för en bilolycka på hemväg från sin kyrka, vilket föranleder abortmotståndare att jubla och förtjust utropa: Gud är på vår sida; han fick sitt straff! Osmakligt så att det förslår!

Jag läser också att den globala uppvärmningen har inordnats i den kapitalistiska logiken och att handeln med s.k. utsläppsrätter är idag big business (men detta visste jag förståst redan innan).  Den globala uppvärmningen har blivit en handelsvara. Någon säger att det nog är lättare att tänka sig naturens kollaps än kapitalismens.

Slutligen läser jag om något mycket konkret. Jag får veta att det inom EU har utvecklats en praxis som innebär att ekonomiska friheter är överordnade fackliga rättigheter men att det inom EU nog finns ett motstånd mot detta. I den svenska riksdagen lär det finnas en majoritet för ett s.k. socialt fördrag d.v.s. att inte åsidosätta de fackliga rättigheterna. Moderateratregeringen och deras stödpartier vägrar dock att ta ställning för de fackliga rättigheterna. Det var kanske ingen överraskning!

Undrar var det skall sluta?

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Den tid som flytt

Även om jag inte tillför något i sak måste jag reflektera några minuter över en liten krönika av Elin Grelsson Almestad i GP den 5 november.

Det börjar med att hon under en eftermiddag liksom i förbifarten slinker in på en visning av den film om Palme som för närvarande visas. När filmen är slut, övermannas Grelsson av känslor och hon inser att det är en sorg över att inte ha upplevt den tid som visats i filmen.

Olof Palme by strangnet, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  strangnet 

Hon inser att det kanske är romantiserade föreställningar men den tid hon har sett i filmen vara en tid av visioner, uppbyggande och kollektiva manifestationer.

Hon sörjer, skriver hon, över att aldrig ha fått uppleva ett samhälle som tog tillvara gemensamma intressen istället för att lägga över allt på individen, ett samhälle där visioner  var en vital del av den politiska retoriken och det ideologiska bygget.

Hon slutar med samma fråga som en ung man i den film hon just sett: ”Vad fan är det för samhälle vi anpassar oss till?”

Jag själv borde kanske kunna ge svar på det hon skriver om eftersom jag faktiskt har växt upp just i den tid hon saknar. Nu är det kanske inte samma sak att faktiskt ha varit med om något som att att romantiska föreställningar om något man inte har upplevt men nog känner jag igen mig.

Själv var jag aldrig någon öppet politisk aktivist och deltog aldrig i några manifestationer. Däremot sympatiserade jag med vietnamrörelsen som protesterade mot USAs krig mot det lilla landet långt borta i Asien.  Jag tror till och med att Maos Kina omgavs med ett visst romantiskt skimmer; den ”lilla röda” hade vi förstås även om jag inte läste det som stod där.

Att inte engagera sig öppet var en nagel i ögat på de som var övertygade om hur världen bäst borde organiseras. Omdömena om de som inte gick med i demonstrationstågen sammanfattades kanske bäst av uttrycket: ”De som inte är med oss är mot oss!”  De s.k. ”R-arna” betraktade oss med stort förakt. Själv var jag ju uppväxt i en riktig arbetarfamilj och därför visste jag ju att ”arbetarna” som man så generöst uttalade sig om, nog inte tänkte som de övertygade demonstranterna. För dem som faktiskt tillhörde arbetarklassen genom sin börd och sitt arbete var revolutionen nog en ganska främmande företeelse. Istället var det den av retorikerna så föraktade ”reformismen” d.v.s. socialdemokratin som erbjöd hopp om framtiden.

Från min egen bakgrund med fackföreningsmöten i hemmet, visste jag ju att det var Per Albin, Sträng, Erlander och Palme som var de verkliga hjältarna; knappast Lenin och ordförande Mao.

När jag själv tänker tillbaka på den som Grelsson saknar, minns jag hur vi nog var inte så lite stolta över att vara svenskar. Naivt eller inte hade vi (i alla fall jag) en bild av att Sverige var något ganska unikt i världen, ett land som stod upp för rättvisa och som tog de stora i örat. När Palme stod upp och utmanade den stora demokratin i väster så att de diplomatiska förbindelserna blev lite kyligare eller när ”diktaturens kreatur” fick smaka Palmes engagemang och bländande retorik, då var jag mäkta stolt.

Nog känner jag lite som Grelsson idag att det är något som Sverige har varit men inte längre är. Idag är vi bara en i mängden av små kapitalistiska stater som är upptagna av tillväxt och  jagar materiella fördelar på samma sätt som alla andra. Även om Borg säger att vi sticker ut för att vi har god ekonomi, så är det ett annat slags jämförelse än att stå upp för demokrati och föra kamp mot de mäktiga även om det kostar. Nej, vi är nog inte längre någon röst i världen. Kanske var det något vi inbillade oss men tankens makt är som bekant inte att förakta.

Det har ofta slagit mig att det kanske är Norge med dess karismatiske ledare som har övertagit rollen av det nordiska världssamvetet. Kan det vara så?

 

p.s. Oerhört pinsamt att jag råkade trycka ”gilla” på mitt eget inlägg. Enda ursäkten är att det skett av okunnighet om gränssnittet och inte av självupptagenhet. Allt annat brukar ju gå att göra om men här har jag inte lyckats hitta något sätt att ta bort det retfulla.  Ursäkta!

 
Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Inte lätt att vara profet

Jag fortsätter min ”evighetsresa” genom Gamla Testamentet på min läsplatta och jag måste nog erkänna att om inte detta hade varit lite av ett ”projekt” hade jag nog gett upp för länge sedan. För att tala klarspråk så är detta en ganska tråkig läsning för en lekman. En religionsvetare ser sannolikt helt andra och måhända intressantare saker med sin ”professional vision”. Jag försöker hitta något som griper tag i mig; det är ju en så berömd skrift som onekligen haft och alltjämt har enorm betydelse både i historien och i nutiden.

Som jag skrivit tidigare finns det vissa saker som jag har kunnat hänga upp min läsning på, vissa ställen är ju vad Bibelsällskapet kallar ”bibelklassiker”; det är väl dessa ställen man har fått sig till livs i skolan. I de omfattande böckerna av profeterna Jesaja och Jeremia känns det som om en speciell tematik återkommer gång på gång: det folk som Herren har gjort vissa utfästelser gentemot uppför sig inte så som Herren vill och då blir Herren arg och bestraffar på olika sätt, ofta genom att låta erövrare ta landet så att folket skingras och blir förslavade i någons tjänst.

De stackare som har fått uppdraget att upplysa folket är profeter, en inte helt riskfri sysselsättning. Här kan man nog känna igen en hel del mänskliga drag, nämligen att man inte så gärna vill höra sanningen, speciellt inte om man är kung eller makthavare på annat sätt. Det gamla uttrycket ”skjut inte budbäraren” vore kanske något som de mäktiga kunde ta sig en funderare på. Den stackars Jeremia blir i alla fall kastad i såväl fängelse som i brunn vid olika tillfällen.

Major Prophets: Jeremiah by Dowbiggin, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Dowbiggin 

Oförtrutet förkunnar dessa budbärare dock Herrens ord trots de umbäranden de utsätts för. Här kan man ju fundera på varför Herren alltid måste tala genom andra; de bibelkunniga vet naturligtvis på förklaringar här men vore det inte smartare av Herren att själv informera om vad som gäller?  För profeten är det  i vilket fall  förenat med stora risker att komma med obehagliga sanningar.

Språket i den nya översättningen (Bibel 2000) är väldigt annorlunda än det som förekom i den översättning från 1917, som gällde under ens skoltid. Jag förstår den goda ambitionen med att ge Bibeln en modern språkdräkt men mycket av ordmagin har därmed försvunnit. Låt mig ta några exempel.

Först har vi ju ”fadäsen” med Herrens arbetsbelysning. I den gamla översättningen kom ju ljuset till genom den välkända uppmaningen ”Varde ljus!” medan det i den nya översättningen blir ljust genom uppmaningen ”Ljus bli till!” Det blir säkert arbetsljus i båda fallen men man får onekligen en känsla av att Herren liksom utan ansträngning tänder en modern energisnål LED-lampa i den nya översättningen medan det faktiskt är något unikt och fantastiskt att det faktiskt blir ljus i den äldre översättningen.

Det ruggiga stället ”dödsskuggans land” (Jes 9:2) – som nog har drag av Tolkiens Mordor –  har blivit ”mörkrets land” i den nya översättningen och det låter ju inte särskilt farligt, särskilt inte som ”ljuset strålar fram”. Dödsskuggans land däremot blir nog inte i grunden förändrat genom att man tänder upp.

”Manteln som sölades i blod” låter allvarligt och den får man nog bara att kasta bort. ”Manteln som fläckats av blod” låter väl egentligen inte värre än att man spillt lite rödvin på den nymanglade linneduken, något som inte är något större problem idag med moderna tvättmedel, tvättmaskin och mangel (har jag fått lära mig).

Blood Spatter by Heo2035, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Heo2035 

Låt mig så avsluta med det som hela avsnittet i Jes.9 handlar om, nämligen ”Fredsfursten”. Idag har vi för det första inte några direkta fredsfurstar, deras motsats är det dessvärre ingen brist på. Men är det egentligen samma innebörd i orden ”fredsfurste” och ”fridsfurste”? Ordet frid konnoterar väl något mer än enbart eld upphör och fred, kanske betyder det  inte ens fred. Det är väl inte helt omöjligt att någon galning känner frid över att ha dödat sina fiender, vilket i sin tur leder till vidare hämndbegär hos de överlevande?

Ja, så här kan man fundera över språket. Jag förstår att ambitionen har varit att skapa ett modernt språk som nutidens människor kan förstå men det finns en risk att man ”kastar ut barnet med badvattnet”. Jag tror (inte vet) att det är så här: Det finns nog väldigt lite som intresserar nutidens människor i de här gamla berättelserna; jag kämpar ju själv med att bara komma igenom texterna som överlag är ganska tråkiga, dock med vissa avbrott i tristessen.

I det gamla språket fanns i alla fall en ordmagi som man kanske kunde dras till och ibland fascineras av. Kanske är det just det irrationella och arkaiska som kan göra att man överhuvud kommer på idén att ”umgås” med dessa texter som varken är politiskt korrekta eller anknyter särskilt väl till vår tid.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Läsa mellan rader

Jag har tidigare skrivit om ord som förklarar eller fördunklar. Helt nyligen läste jag en liten artikel som handlade om att läsa mellan raderna.

Artikeln tar avstamp i vår tidiga läsinlärning där vi bokdstavligen (i dubbel bemärkelse!) lärde oss tyda textens budskap. Efter ett visst antal år, olika för alla naturligtvis, är det också fullt möjligt att vi lär oss utläsa vad som inte uttrycks direkt i texten, att läsa mellan raderna som det heter. I lyrik kan detta rentav vara själva avsikten med det som skrivits d.v.s. att uttrycka sig på ett sådant sätt att det faktiskt erbjuder läsaren en sorts bild som man själv är med och skapar.

En text innebär alltid ett urval av information och den som skriver har alltid en avsikt med sitt skrivande (så även mitt skrivande). Genom olika sätt att uttrycka sig, retoriska figurer eller vad vi väljer att kalla det, kan man rikta läsarens uppmärksamhet på det man vill skall bli uppmärksammat. Men precis som när man lyser med en ficklampa kommer det mesta att förbli obelyst. Många gånger har skribenten som syfte att helt enkelt lägga vissa saker i mörker genom att så starkt ”belysa” andra.

Den artikel jag inspirerades av (Tengroth i Fria Tidningen, 24 oktober, 2012, noterar att det som sakligt uttrycks som att gruvor (som är kvar att utvinna) ligger oländigt till nog egentligen innebär att, som man säger, ”har plockat de lägst hängande frukterna” och att det antagligen kommer att krävas stora energiresurser för att utvinna malmen även om detta inte uttrycks explicit. Ett uttryck som att gruvindustrin kräver mycket vatten, vilket kan vara svårt att tillhandahålla, betyder med all sannolikhet att gruvindustrin kommer att belasta miljön och ta i anspråk begränsade resurser. En graf över en snabb prisökning ser ju positiv ut för de närmasta intressenterna men det betyder förstås att det börjar blir brist på malm globalt.

Även om detta kanske var några väldigt tydliga exempel har vi all anledning att vara lite detektiver och tänka ut vad som egentligen sägs – och vad som inte sägs. Jag tror också att detta blir allt viktigtigare när informationsflödet blir snabbare samtidigt som texter kortas ner och på ett förrädiskt sätt förenklar genom att utge sig för att presentera fakta utan några störande komplikationer.

Ett bra exempel (eller snarare avskräckande) är hur man från utbildningsdepartementets sida försöker förenkla rättningsanvisningar för nationella prov. Kritikerna menar här att det inte är möjligt att skriva rättningsanvisningar på ett sådant sätt att de utesluter alla tolkningsmöjligheter om man samtidigt vill att de skall beskriva något meningsfullt. Enda möjligheten att begränsa möjligheten till tolkning är förstås att reducera språkets potential för meningsskapande genom att göra det meningslöst. Om detta kan man läsa vidare i den utmärkta nättidskriften Skola och Samhälle.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Tåget är bästa arbetstiden

Tågresan till arbetet är nog den mest effektiva arbetstiden på dagen. Att sätta sig på tåget där det vanligtvis är gott om plats, lägga upp sina saker på platsen bredvid och fälla upp den lilla datorn i knät innebär en tid för arbete med en tydlig deadline. På mitt morgontåg är det dessutom sällsynt att någon sitter och gastar i mobiltelefon. En viss orientering om var grupper av skolungdomar eller sällskap av vuxna på väg till någon gemensam aktivitet sitter är dock att rekommendera. Om  det inte är möjligt att undvika dessa ”faror”, kan man alltid rädda sig med den egna telefonens headset som man resolut trycker in i öronen, i enklare fall utan att ansluta kontakten i andra änden, i svårare fall genom att anlägga moteld med egen musik.

train_commute.jpg by _SiD_, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  _SiD_ 

Att räkna restiden som effektiv arbetstid kräver också att man är vaksam så att man inte råkar på någon bekant. Nu kan ju detta låta förskräckligt asocialt, men om man reser bortåt två timmar dagligen, har man helt enkelt inte råd att bara sitta och ”skräpa” på tåget. Bättre då att utnyttja tiden och få lite arbete gjort.

Med dagens teknik har du nästan lika bra kontakt med omvärlden på ett tåg som om du satt på ditt arbetsrum; du kan svara på inkommande mail, skicka textmeddelanden och i värsta fall ta emot ett telefonsamtal.

Att göra något vettigt av restiden innebär också att själva tiden det tar att resa blir mindre viktig än själva bekvämligheten. I mitt fall blir argumentet kort restid vid dagliga arbetsresor inte påfallande relevant. Jag kan tvärtom störa mig på att tiden gick för fort när jag håller på att avsluta något på min dator.

Att sitta och trängas på en buss som rusar fram i över 100km/h på en motorväg förefaller vara ett avsevärt mindre lockande alternativ om man vill utnyttja tiden till något konstruktivt. Nu är jag förstås medveten om att inte alla har den typen av arbete som lämpar sig att utföra under en resa men det är ju mina arbetsresor jag uttalar mig om här och inte alla andras.

Ett absolut krav är dock att tåget avgår som utlovat enligt tabellen på morgonen och att det kommer fram i rimlig tid så att eventuellt inbokade möten kan ske utan problem. Numera fungerar det riktigt bra efter det att trafikbeställaren gjort sig av med en vidlyftig entrepenör och återgått till det mera pålitliga SJ. ”Så går det!” tänkte jag när man var tvungen att återgå. Kanske begrep man detta men tvingades av ”lagen om offentlig upphandling” att välja ett till synes ekonomiskt fördelaktigare alternativ.

När man närmar sig destinationen och ser alla de stackare som sitter stilla i bilköer in mot centrum, känns det nästan som om man har begripit något som de köande inte har begripit. Varför i hela världen sitter man i dessa bilköer varje dag? Om det är frivilligt är det förstås obegripligt!

Det är säkert så att några faktiskt har behov av att köra bil till sin destination men jag är nästan övertygad om att inte alla dessa köande och avgasosande bilar är nödvändiga. Jag tror helt enkelt att det finns en sorts kärleksförhållande till bilen hos många människor som medför att man helt enkelt vägrar inse nackdelarna.

Kanske är det därför som de trängselskatter, som flera större städer har infört eller planerar att införa, väcker sådana engagerade debatter. Trängselskattter är sannolikt helt nödvändiga för att få grepp om den allt värre ”trafikinfarkten”. Det är hemskt att behöva säga detta, men jag har sedan länge förlorat tron på att information och frivilliga förändringar i trafikbeteendet är möjliga. Ingen håller t.ex hastighetsbegränsningar om det faktiskt går att köra fortare, ingen minskar sitt bilkörande så länge det går att köra bil. Stigande bränslepriser och en allt mer förorenad miljö är liksom inte tillräckliga argument.

Under tiden som jag skrivit detta börjar jag närma mig min destination och detta betyder deadline för mitt skrivande (som kanske inte vara arbete i egentlig mening). Jag slutar här så att jag hinner packa ner min dator.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

”Vettlös är den som raglar i rus”

I min läsplatteläsning har jag nu hunnit till Ordspråksboken. Jag måste erkänna att det stundtals går ganska trögt att läsa och att det inte är alla texter som griper tag i en för att göra ett grovt understatement; i klartext är det mycket som är tråkigt.

Jag har i omgångar tragglat mig igenom Psaltaren och där trodde jag att jag skulle finna mycket intresssant och vackert eftersom det är så mycket därur som blivit till vackra sånger. Kanske läste jag på fel sätt, lite för fort, och ville komma vidare men det var ganska lite som gjorde stort intryck.

Citatet i rubriken har jag tagit från en av verserna i Ordspråksboken och här finns det mycket som man kan nicka igenkännande åt eller rent av dra på munnen åt. Mycket är faktiskt sådant man känner igen som en generell livsvisdom men mycket är å andra sidan mycket politiskt inkorrekt i vårt samhälle.

Sålunda finns det väldigt kategoriska uttalanden om kvinnans egenskaper och hennes olika roller. Likaså ifrågasätts inte att tuktan med käpp är nyttig för barnen (läs: sonen). Jag skall ta några exempel nedan. Här kommer en del om vishet eller klokhet som vi nog hellre säger. Sedankommer några beskrivningar av kvinnor och till slut tuktar vi med käppen.

Klokhet
Mycket av det som handlar om hur man bör bete sig klokt tror jag vi både kan känna igen och hålla med om. Detta är förstås välkänt:

Övermod följs av nederlag,
högmod går före fall.

Vi kan säkert också stämma in med följande visdomsord:

Dåren bryr sig inte om insikt,
han vill bara lufta egna åsikter.

eller

En klok man söker kunskap,
dåren ägnar sig åt dumt prat.”

Vi bör nog också undvika alla sådana här personer:

Den lösmynte röjer hemligheter,
undvik den som pratar för mycket.

Ett sätt, då som nu, att få klokhet och förnuft att fara sin väg är en myckenhet av alkolhol. Vi kan säkert hålla med om detta:

Vinet är en hädare, ölet en gaphals,
vettlös är den som raglar av rus.

Hädare talar vi kanske inte så ofta om i vårt samhälle men gaphalsar och mer eller mindre vettlösa som raglar i rus är väl dessvärre ingen sällsynthet. Att ”drinkare och frossare blir utblottade och [att]dåsandet klär dem i trasor” är väl också en uppenbar risk.

Kvinnor
Kvinnorna hade förstås en väldigt annorlunda roll i det samhälle där dessa texter författades men inte desto mindre kan vi känna igen en del.

Modern Temptation (original) by tsevis, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  tsevis 

Alldeles i slutet av Ordspråksboken beskrivs den kvinna som mannen har stor glädje av och det är en som spinner, väver, syr och lagar mat.

Dagligen är hon honom till nytta, aldrig till skada.

Men det är ”[b]ättre bo i en vrå på taket än dela hus med en grälsjuk hustru.” Textförfattaren tycker också att en hustrus gnat [är som] ett evigt takdropp. Möjligen kan någon tänkas uppskatta, åtminstone bildspråket.

Likaså är texterna upptagna av kvinnan som fresterska för mannen.

Som en guldring i trynet på en gris är skönhet hos en kvinna utan vett.

Mannen varnas för främmande kvinnor som kan locka honom till både det ena och det andra. Mannens insats i det eventuella bortkollrandet berörs inte mera ingående.

Tukt
Och så var det detta med uppfostran och tuktan. Den som skall tuktas bör snarast bejaka detta kanske rentav önska sig lite tuktan:

Dåren förkastar sin fars fostran,klok den som låter sig tuktas.”

En icke försumbar vinst verkar vinst utlovas också:

Den som tar emot hälsosam tuktan får tillträde till de visas krets.

Men nog verkar det som uppfostraren har en del villkor för inför upptagandet i de visas krets:

Den som tuktas ofta och ändå är stursk skall krossas plötsligt och ohjälpligt.

För mig verkar det som om underkastelse var en minst lika framträdande avsikt med tukten. Här finns också, som jag kan förstå, en stark tilltro till handgriplig tuktan där käppen är ett flitigt använt redskap.

Tuktan med käppen ger vishet, men en ouppfostrad pojke är en skam för sin mor.

Här verkar det inte heller finnas någon större tilltro till den, inom svensk pedagogik, så flitigt använda metoden att samtala om det som har skett för att få gärningsmannen att inse sina fel. Här förklaras helt frankt: ”Ord fostrar ingen slav, han förstår men lyder inte.” Vi får väl tänka oss här att käppen antas vara ett starkare verkningsmedel om man man vill få någon att lyda.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Segregerad stad

Om inte professor Ove Sernhedes skrämmande skildring av den medvetna segregeringen  i Göteborg (GP, fredag 5 september) får politikerna att vrida sig som maskar på en krok kan jag inte tolka detta som annat än att man bestämt sig för att tiga ihjäl denna process eller att den sker enligt planerna. Sernhedes artikel startar med en sk klassresa med buss, en sådan som man gjorde till Stockholms välbärgade områden för en tid sedan.

Passagerarna på resorna är i första hand efterkrigstidens barn som växt upp i ett samhälle där man upplevt en tro på en allt större likvärdighet, något som numera förbytts till dess motsats.

Idag är det resursstarka grupper som har övertagit utformningen av staden, ja hela samhället, och istället för på människors välfärd satsar man på att bygga ”varumärken” för att konkurrera med andra städer. Detta får sitt uttryck i dyrbara symbolbyggen som blir något man kan framhålla i jämförelse med andra.

Redan för flera decenniers sedan väckte det banbrytande reportaget ”Femmans spårvagn” starka reaktioner. Idag visar Sernhede att inkomstskillnaderna har ökat ännu mer mellan de välbärgade områdena och de utsatta.

Jag kan inte förstå detta på annat sätt än att denna utveckling är helt enligt planerna, att den sker med berått mod helt enkelt.

Kunskapsresa – ett språkligt lappkast?

Jag upphör aldrig att fascineras över hur språkliga uttryck styr våra tankar och vårt sätt att ta saker för givet. Detta blir särskilt tydligt när någon vänder upp och ner på begreppen eller använder en ovanlig metafor.

Inom det område, utbildning, som jag är mest bekant med, har vi t.ex. det kända uttrycket ”lära in” som antyder att något skall ”in” i huvudet. Det som antyds är alltså både en tydlig riktningsangivelse samt att ”något” liksom skall flyttas från ett ställe till ett annat. Om man  istället säger ”lära” fokuserar det vad man håller på med. Inte heller sätter det fokus på ett specifikt ”något” som skall in utan begreppet lära får mer karaktären av att man gör något där det man lär sig kan vara något mer  än det där avgränsade som skulle ”in”.

I en liten krönika i Borås tidning ställer Stig-Björn Ljungren begreppen på huvdudet när han säger att skolan skulle kunna betraktas som en sorts infrastruktur, i likhet med kommunikationer eller elförsörjning. En infrastruktur är något som samhället tillhandahåller och garanterar kvaliteten på men samhället bestämmer inte vart vi skall resa eller till vad vi skall använda den el vi förbrukar.

Skolan har vi vant oss vid att betrakta, visserligen som ett samhälleligt åtagande, men som något som är obligatoriskt; vi måste alltså göra en viss bestämd resa. Detta tar vi väl lite till mans för självklart; det är klart att ungarna måste lära sig läsa och skriva så att det kan fungera i samhället! Detta leder emellertid som vi alla vet till en massa känslor och uppfattningar om ett tvång som många tänker att det skulle vara skönt att slippa. Vi har väl alla någon sorts dålig relation till att man bestämmer något över vårt huvud; det kan gälla stort som smått.

Om vi skulle leka med tanken att man såg på utbildning som en rättighet, ungefär som vården eller försäkringskassan eller möjligheter som kollektivtrafik och vägar, skulle vi då ställa andra krav och kanske framförallt se till att vi fick ta för oss av det ”våra skattepengar” används till?

too much infrastructure by qousqous, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  qousqous 

Tänk om individerna skulle börja kräva utbildning istället för att känna sig tvungna att ”gå i skolan”! Detta har säkert något att göra med hur man ramar in utbildning språkligt. ”Skolan måste alla gå i; det förstår vi väl!” så tänker vi i normala fall. Vad skulle det få för konsekvenser om vi istället tänkte: ”Här i vår kommun har vi ännu inte möjligheter att lära oss detta som jag behöver lära mig; vi måste ställa större krav på systemet!”

I många andra sammanhang talar man om ”Kunskapssamhället” men ett kunskapssamhälle kräver nog att individen ställer krav, att det finns ett stort ”sug” efter att veta, förstå och lära sig nya saker ungefär så som diskussionen går på nätet där man talar om personliga lärmiljöer, personal learning networks. Nu fungerar det väl snarast så att det är ”någon” som tror sig veta vad som är viktigt att kunna och att medborgarna måste lära sig detta.

Nu är jag förstås inte så naiv att jag tror att alla skulle bli överlyckliga och ta för sig av utbildning om man inte var tvungen. Min erfarenhet säger mig dessvärre att majoriteten av de som idag är skolpliktiga (där kom ordet igen!) snarast skulle utropa: ”F–n, va gôtt och slippa den dj–la skolan!” Om vi däremot gradvis förändrade vårt sätt att språkligt behandla skolan som något man skall ”gå” i och istället talade om den som en sorts kommunikationssystem där man har möjlighet att göra en livsavgörande kunskapsresa, behövde vi kanske inte ens tala om vart man skall åka.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Får det vara ett pass eller en påse chips?

Jo, det var detta med den lilla flickans pass som jag misslyckades med att berätta i mitt tidigare inlägg. Jag gör ett nytt försök här.

Den unga mamman har alltså gått till Myndigheten för att skaffa ett pass till sin lilla dotter och det som sätter igång hennes funderingar är att hon blir behandlad som en kund i vilken affär som helst. Över 300 kr kostar varan som hon just köpt. Normalt är det ju så att om man inte har råd med en vara får man låta bli att köpa den; här går det sannolikt inte att göra som elektronikhandeln uppmanar oss: Köp nu betala någon annan gång!

Men passet är ju en medborgarhandling som vi måste ha då det ger oss möjlighet att förflytta oss över landsgränser utan problem. Lite konstigt är det kanske att man så grundligt har införlivat passets kontroll- och övervakningsbakgrund att man faktiskt ser det som en biljett att som ger frihet att resa.

Passet som man måste köpa och att bli bemött som en kund istället för en medborgare med rättigheter är tecken på att allt fler sfärer införlivas i marknadens logik. Nu är vi alltså kunder hos Myndigheten som i bästa fall är mån om sin kundkontakt.

Varufieringen av det samhälleliga livet och politiken sker på medborgarens bekostnad. Snart är det väl bara gamla och politiska extremister på vänsterkanten som tar ordet medborgare i sin mun. Nu är vi alla kunder där den som har mest tillgångar har mest inflytande. Demokrati bygger emellertid på att alla i princip har lika mycket att säga till om men en oreglerad marknad står i direkt motsättning till den demokratiska idén.

Det här inlägget innehåller inte påfallande mycket som jag tänkt ut själv, även om jag naturligtvis sympatiserar med innehållet, och jag står i tacksamhetsskuld till Patricia som skrev i Fria Tidningen den 26 september.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑