Sida 37 av 39

Ordkonst

Det finns inga rena och absoluta vetenskaper. Politiker, ministrar och medborgare i demokratiska nationer medverkar mer eller mindre när kärnkraftverk, stridsflygplan och olka medicinska läkemedel blir till i samhället.”

Citatet ovan är från en krönika som Björn Ranelid skrivit för tidningen Skolvärlden. Jag råkade få syn på den lilla texten som får plats på en sida i tidningen och blev uppriktigt berörd av den.

073-366 Words by cheesy42, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  cheesy42 

Nu vet jag att många människor tycker att det är roligt att göra sig lustig över Ranelid, speciellt efter hans medverkan i i meloditävlingsspektaklet detta år och jag har själv vid flera tillfällen försökt parodiera Ranelids sätt att uttrycka sig med stor inlevelse och minst sagt svårbegripligt. Men nog är karln en sorts ordkonstnär. Dessvärre måste jag erkänna att jag inte har läst någon av hans böcker.

Kanske är det för att Ranelid skriver i fackföreningstidningen Skolvärlden som han skriver följande:

Om Sverige låter föräldrarnas inkomster och bostadsadresser råda över kvaliteten på lärarna och undervisningen, så har tiden stått silla och bevarat ett samhälle av skilda klasser och privilegier.

Detta är ett uttalande som gör bloggaren nöjd för att travestera Moseböckerna. I faktarutan blir man också informerad om att Ranlelid faktisk har undervisat i tolv år. Undrar om detta vara samtidigt som han, enligt egen utsago, var allsvenskt fotbollsspelare?

Att slå blå dunster

När jag sökte efter en passande rubrik till det jag skriver nedan, kom jag på ”att slå blå dunster”. Plötsligt blev jag osäker. Kan man säga så? Jag kan inte minnas när jag använt detta uttryck tidigare men efersom det dök upp för mig finns det antagligen. I hopp om att få lite hjälp från någon annan källa använde jag ”den stora sökmotorn” och skrev in just ”blå dunster”. Här dirigerades jag till något som heter ”woxikon” som ger synonymer.

Jag fann där att svenska motsvarigheter till ”blå dunster” kan vara bland andra: affärsknep, skenbild, förvillelse, avledande manöver m.fl.

Hot and Cold [3/365] by Knight725, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Knight725 

Detta stämmer förvånansvärt väl med de några av den nuvarande regerings favorituttryck. Som exempel kan kan vi ta uttrycket ”arbetslinjen” som någon smart mediaperson kläckt; ett ord som skall vara motsatsen till ”bidragslinjen” som i sin tur skall förknippas med oppositionens politiska inriktning. Andra sådana smarta ord är det negativa ”utanförskap” som vi skall uppfatta som resultatet av oppositionens politik. En annan ”dunst” är ”valfrihet” med inneboende positiva konnotationer. Vem vill inte välja själv? Och vem vill inte ha ”mer pengar i plånboken”? Problemet är bara att dessa ”dunster” likt röken från en brand hindrar oss att se bortom dunsten d.v.s. vi ser inte varifrån den utökade mängden pengar i våra plånböcker har tagits och vi ser heller inte vilka resurser det krävt att producera ett enastående billigt griskött eller vilka människor som producerat det otal sportskor för olika underlag och avvikande fotisättningar som vi kan välja bland i butikerna.

Mina egna nyskapelser som ”utanförskolor” för skolor som fått möjlighet att leva på bidrag från det allmänna och sedan handskas med dessa efter egna idéer eller valfrihet i betydelsen ”frihet från onödiga val” har aldrig riktigt slagit igenom. Jag antar att det krävs lite större megafoner än vad jag har tillgång till för att dessa uttryck skall bli en del av det som man uppfattar som naturligt … eller nya blå dunster om man är lagd åt det hållet.

Vätterstrand

image

På denna vackra plats hade en annan skönhet mött sitt öde.

image

Åt var och en efter behov

Jag kommer ihåg när man började att tala om mål- och resultatstyrning som något innovativt och nytt. Nu skulle det ”gammaldags” sättet där man tilldelade resurser efter behov gå i graven och ersättas av ett som skulle ge möjligheter till mer flexibla och kreativa lösningar inom olika verksamheter. Huvudmännen skulle fortsättningsvis ägna sig åt att beställa tjänster för att sedan utvärdera och mäta resultat istället för att administrera resurser.

Det var väl också i kölvattnet av denna reform som olika entrepenörer tänktes kunna utföra verksamheter effektivare och mera nyskapande än de gamla utövarna som antogs ”gå i gamla hjulspår” och förbruka resurser mer av gammal vana än för väl utfört arbete. Vi har sedan sett hur det har gått med detta: smarta entrepenörer blir en ny sorts ”bidragstagare” av allmänna medel.

Att mäta mål och resultat fungerar säkert alldeles utmärkt i de fall då mål och resultat faktiskt går att mäta i något som kan operationaliseras till siffror. Ett företags vinst går förstås att mäta i siffror. Men hur gör man när man mäter ett vårdföretags resultat. Självklart kan man även här mäta vinst i siffror eller väga använda blöjor för att få fram ett siffervärde, men det var väl inte själva idén med vård och omsorg för att nu uttrycka sig försiktigt. Kanske är det som jag läste någonstans att vi mäter det som är lätt att mäta men det som lätt låter sig mätas är oftast inte värt att mäta.

Det är förstås så att det finns olika slags värden, ibland kallade hårda respektive mjuka. Idag finns en stark tro bland många på att man kan operationalisera allt till mätbara värden, kvalitetssäkring kallas detta ibland när man samlar mätvärden. Sådana värden utövar inte sällan en stark lockelse därför att de kan användas för att ställa verksamhetsutövare till svars för uteblivna resultat. Mätvärden blir då snarare ett sätt att placera skulden på någon eller något än att se till att verksamheten fungerar så bra som möjligt. Alla som har den minsta lilla insikt i vad det innebär att operationalisera mänskliga beteenden till mätbara begrepp inser förstås att det är ganska osannolikt att det alltid kommer att handla om relevanta (valida) mått.

Dessvärre är det så att många av oss, kanske de flesta, har en benägenhet att förföras av det som uttrycks i siffror då dessa har ett sken av objektivitet över sig. Men det är naturligtvis så som man ibland säger om statistiska mätningar att ”skit in ger skit ut” d.v.s. om inte mätinstrumentet mäter det som det avser att mäta blir det inte mera relevant hur noga man än mäter.

Mjuka värden, då menar jag sådant man inte utan vidare kan sätta siffror på, är notoriskt svåra att mäta. Däremot har mjuka värden i allmänhet störst betydelse när det gäller människors välbefinnande. Inte sällan tillgodoses dessa värden av människor som trivs med och månar om den verksamhet de är satta att utföra. Trivsel och omsorg om verksamheten känner man när man får tid att utföra sitt arbete och när man känner att ansvariga litar på att man gör sitt bästa. Kontroll- och mätverksamheten verkar dessvärre i motsatt riktning.

Eftersom regeringsmakten av ideologiska skäl delar ut bidrag av allmänna medel till de som åtar sig att utföra samhällelig verksamhet, i allmänhet under förevändning om ökad ”valfrihet”, finns heller ingen riktig strategi att se till att pengarna används så som var avsett. Jag erinrar mig här ett uttalande i en artikel från en högt uppsatt tjänsteman som bott och verkat i USA under många år: ”… inte ens i USA har man sådana friheter att handskas med allmänna medel…”.

Personligen tycker jag egentligen att det vore bäst att gå tillbaka till resursstyrning där man preciserade hur många elever det skall vara i en skolklass, hur mycket personal det skall finnas på ett äldreboende, hur mycket personal det skall finnas i en förskolegrupp etc. Genom detta kunde ”två sina händer” och tala om att här finns så mycket personal som föreskrifterna kräver. Har man trots detta lite konkurrensmentalitet kvar, kan man ju konkurrera genom att tillsätta mer personal, göra mindre barngrupper, bjuda de äldre på dyrare mat m.m. Detta kan ju faktiskt mätas dessutom ifall man skulle drabbas av en obändig lust att mäta något.

Ta för givet

För några år sedan lade en kollega till mig fram en avhandling som analyserade politiska policydokument utifrån ett focaultperspektiv. Det var mycket nyttigt att bli påmind om att det som vi vanligtvis tar för sanningar alltid är någons sanningar.

När jag sedan läser en artikel om den svenska välfärden i Göteborgs Fria Tidning (Ankarloo, 19 maj 2012), får jag samma känsla av att ha blivit upplyst om något. Artikeln tar upp det faktum att vi ständigt matas med uppgifter om att pengarna inte räcker till när det blir så många äldre; detta är bara ett tema i debatten. Det finns fler.

Poängen jag vill göra här är att det ständiga pratet om vad pengarna skall räcka till (och även andra s.k. sanningar) är avsett att hos oss skapa en sorts ”krismedvetande” eller vad vi vill kalla det så att vi slutligen inte ifrågasätter att det förhåller sig på detta sätt, alltså något som vi betraktar som normalt och självklart som egentligen inte kan ifrågasättas (”man kan inte leva över sina tillgångar”). Det var också detta med vad vi betraktar som normalt, sanning eller självklart som kollegans avhandling kretsade kring.

När det gäller hur vi skall ordna vår välfärd har denna ambition att få oss att betrakta något som självklart i praktiken också fått oss att tro att ekonomin står allra överst (”rätta mun efter matsäcken”, ”utgiftstak”) och att politiken har att röra sig inom de ekonomiska spelramarna.

Resultatet av detta blir att vi omedvetet accepterar att de ekonomiska ramarna på något sätt står över politiken medan det i själva verket är så att resurserna och deras fördelning i högsta grad är en politisk fråga.

God tro

Jag läser den slående ingressen till en artikel i Fria Tidningen:

”Om de första stegen på privatiseringens väg togs i god tro tas fortsatta steg med berått mod av en regering som är förblindad av sin marknadsliberala dogmatism.”

occupychristchurch-capitalism by dutytodo, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  dutytodo 

Kanske var det så att man hade en förhoppning om ökad effektivitet och serviceinriktning ungefär på samma sätt som de flesta ICA-handlare är både förbindliga och serviceinriktade. Skillnaden är förstås att ICA-handlaren måste arbeta ihop sina pengar själv medan de som vill starta skola eller vill bedriva omsorgsverksamhet åt samh ället är en sorts bidragstagare som försöker maximera marginalen mellan det samhälleliga bidraget och de egna utgifterna för att därigenom maximera vinsten, en vinst som då och då kan trollas bort genom skattetekniska manipulationer.

Relevant utbildning

Någon läste för mig ur en dagstidning om att lärarstudenter idag inte tycker att deras utbildning är relevant; det betyder kanske att de inte tycker att de får lära sig det de behöver?  Jag gick själv en lärarutbildning en gång i ”forntiden”, på medeltiden, som jag brukar säga när jag talar med yngre människor. Varje gång när jag tänker tillbaka på den utbildningen, tycker jag alltid att den var oerhört relevant och anpassad för det jag senare skulle göra i en lärarroll.

Eftersom man ju var förhållandevis ung på den tiden, på medeltiden, uppfattade man de som undervisade oss som i de flesta fall ärevärdiga och kunniga. Jag minns att jag nog tyckte att detta att undervisa studenter var något som jag skulle kunna tänka mig i en framtid och jag sa till mina studiekamrater att ”metodiklektor” det skall jag bli. Jag har faktiskt också under några kortare perioder i mitt yrkesverksamma liv varit detta, även om det då inte benämndes på samma sätt.

Så var det detta med relevansen. När jag beskriver min utbildning så här ”hundra år” senare, minns jag den alltid så här: Vår undervisning karakteriserades av att det var ”snälla tanter och farbröder” som noga och detaljrikt talade om för oss hur man skulle göra när man undervisade om det ena eller det andra i skolan. Detta gjorde att vi fick med oss väldigt tydliga ”manualer” för hur man genomförde en språklektion, en musiklektion, en idrottslektion, en matematiklektion eller en svensklektion (ja, det var en utbildning till folkskollärare). När vi sedan stod i klassrummet och skulle ”överleva” lektionen som orutinerade lärare, hade vi en mycket tydlig struktur att falla tillbaka på.

Senare, har jag förstått, har denna procedurkunskap fått stå tillbaka för ett mer reflekterande och akademiskt förhållningssätt. Frågan är väl om man ”kastat ut barnet med badvattnet”.  Reflektion över det man gör är förstås nödvändig men reflektion och genomtänkt handlande har en obehaglig egenhet att minska i stressfyllda situationer där man är tvungen att handla, oftast snabbt.

Kanske är det ingen slump att t.ex. piloter och stridsflygare använder checklistor och övar in rutiner att använda i kritiska situationer. Utan dessa är risken för ”tunnelseende” och dåliga beslut överhängande.

Obesvarade anrop

Jag läser en liten krönika i dagens GP av Malin Lindroth där hon reflekterar över vår irritation när vi inte får svar direkt. Hon tar ett exempel där hon skickat ett sms till en bekant och får  vänta på  svar lite längre än hon väntat sig. Jag tycker mig känna igen detta; man kan nästan bli lite förnärmad om man får vänta längre än beräknat. ”Varför svarar inte människan?”

Vi blir allt mindre tålmodiga verkar det. Idag kan jag också känna detta när jag använder ”stenåldersteknologin” epost. Genom att allt fler människor har sin epost kopplad via sin mobil har eposten på något vis kommit att närma sig sms och andra ”instant messagingtjänster”. Ett ”gammaldags” mail ger sig till känna i min ficka lika lätt som ett sms. Dessutom är det i princip gratis även om jag skickar bilder eller andra media.

Emellertid är det inte alla som svarar på direkten; mailen har ju alltjämt den fördelen att man kan välja att inte svara då man ju inte kan förutsättas bära med den i fickan. Ett sms känns lite svårare att negligera dock då i princip alla telefoner kan sända och ta emot sådana samtidigt som de ofta aviseras på något sätt.

Krönikan som jag inledde med avslutas med påståendet att det är allt fler som ropar i etern och att den därför är tjock av obesvarade meddelanden som via de sociala nätverken skickas ut till den som orkar svara. Trenden är att det är fler som ropar än som svarar.

Tillfälliga insikter

Läser en härligt ironisk krönika av Gönczi i Fria tidningen där han skriver att olyckan i Tjernobyl endast ledde tilll tillfälliga insikter. Undanflykterna baseras på att ”vi är inte som de i Sovjet”. Inte heller var vi som amerikanarna i Harrisburg. Nej, säger Gönczi, vi är säkert inte som japanerna i Fukshima heller; vi är helt enkelt överlägsna dessa olika folk.

Ja, om detta skulle vara sant borde det ju visa sig på andra områden också, på idrottsplanen eller i bilindustrin för att ta några exempel. Jag erinrar mig onekligen Tage Danielssons obetalbara  sketch om Harrisburg. ”Sannolikheten att något skall hända är så låg att det som hänt nästan inte har hänt”.

Det borgerliga kommentariatet

Uttrycket kommer från den kloke Göran Greider i en artikel i GP dagen före 1:a maj. Dagens socialdemokrater talar till medierna istället för till rörelsen som Olof Palme gjorde menar Greider. Ängsligt sneglar man på den marknadsliberala järnburen och såväl borgerlighet som socialdemokrati försöker bosätta sig i denna fast från lite olika riktningar. Sossarna har ängsligt övertagit allt fler av de borgerliga kraven i en strävan att verka realistiska. Greider använder uttrycket ”medieborgare” istället för medborgare. I en annan kritisk artikel kritiserar Birger Schlaug socialdemokratin för önskan att öppna för barnomsorg som ger ensamstående möjlighet att ”arbeta på obekväma arbetstider så att de kan öka sin inkomst och få bättre pension”. Vad är det för ett arbetarparti, menar Schlaug, som inte i första hand vill verka för att människor slipper köra iväg sina barn till passning på konstiga tider och som verkar för att människor skall få anständiga arbetstider och mer fritid. Är det möjligen av rädsla för det borgerliga ”kommentariatet”? Greiders analys går ut på att socialdemokratin bör tala till rörelsen istället för att försöka behaga den borgerliga pressen.

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑